Ligga för att leva.
En klok kvinna sa en gång orden till mig En kvinna har sex när hon mår bra, en man för att må bra.
Förhållandet mellan man och kvinna har gjort att jag tappat mina manliga sidor gällande detta faktum. Måste genast råda bot.
P on fire.
Burn baby burn.
Dags för brandövning idag. Jag ser fram emot tre timmar utomhus istället för att sitta och uggla framför burken med telefonens hysteriska ringande.
Högsäsongen har drabbat oss, och igår var hela stället nedlusat av kundjävlar från södra Sverige. Jag var inte inblandad, vilket innebar telefontjänst. Att inte vilja lägga på luren för att ta nästa samtal är en faktor jag i detta nu inte klarar av. Skakade i händerna och hade grym huvudvärk när jag satte mig i bilen hemåt.
Kollegan mittemot som ska brandöva med mig idag är bakfull efter rajtan med kunderna igår. Jag hoppas mest att han ska klara av att släcka mig, och att hans andedräkt inte tar eld.
Vad är det här?!?
Bryter gång på gång.
J ringer och säger att han ska jobba övertid. Inatt. Jag börjar gråta. Ohejdat.
Jag kommer snart se ner på mig själv om det här fortsätter.
Hets.
Wtf? Ebba och Denise vräker ur sig inbjudan efter inbjudan till förhandsvisningar på Sex & The City.
"Åååh, nu har jag fått EN TILL! Oh no, whattadoooo?"
Jobbigt liv tjejer. Verkligen.
En annan ställer sig längst bak i kön.
Förhållningsregler.
Här kommer det mail om hur man ska agera när man eventuellt kommer och hälsar på den nya bebisen, som inte ens har kommit.
Ibland har jag svårt att förstå vissa saker.
På sekunden!
Jag klarade det.
Jag har sprungit i svettluktande grön väst med texten "Polisrekryteringen" på ryggen. Jag har sprungit, gråtit, lyft docka och gjort Harres test i den förbannade jävla underbara västen med nummer 9 på. Mitt lyckotal. Kanske var det nian som piskade mig i mål när jag själv var övertygad, fullkomligt övertygad om att jag borde svimmat för 200 meter sedan.
Jag klarade det.
På sekunden. Hon bakom var en sekund sen och fick ingen bock i protokollet. Herregud. Jag klarade fystestet.
Och snälla snälla! Sluta vara så övertygade och sluta säga "jaja, men jag är inte förvånad, klart du klarade det, du är envis som en sten". För NEJ, det var fan inte övertygande. Jag var en decimeter ifrån att inte klara det! Och då hade jag sprungit med hjärnan kokandes och bena i gelé i två varv. Så det är visst imponerande och överraskande! Jag är fan inte i balans och jag mår fantamig skitpissochhelvete i hela kroppen!
Det som fick mig att springa med blåslampan i röven det sista halvvarvet efter den usla mellantiden var scenariot när jag berättar för alla att det inte gick vägen. Hur jag kurar ihop mig i sängen med J och snyftar fram att jag inte fixade det. Han får tycka vad han vill om poliseriet, men det var han som fick mig i mål. Han var också den första som sa "Grattis, det måste vi fira, fan va duktig du är!". Så sant som det är sagt; till helgen ska jag vara dyngsnygg och dricka massor av alkohol. Nån som vill joina?
Pirr i bena
Faktiskt att jag vaknade av mig själv i morse, redan kvart över fem. Jag hade drömt en dröm. En dröm om dagen idag. Jag fixade allt galant, sprang som en susning och sedan firade med vänner och bekanta. Dock drömde jag i samma dröm att en avlägsen bekant fick ett barn som led av fetma och gomspalt, något jag absolut inte hoppas händer!
Men jädraranacka, nu pirrar det i bena. Ögonen känns pigga och jag är fit for fight. Ingen aning om jag lurar mig själv, men det skiter jag i.
Har ätit mat för två kompanier i helgen och nu orkar jag inte en bit till. Har dukat upp frukosten men orkade inte mer än en macka och ett ägg. Tre middagar (om än små) under gårdagen blev några för många.
Nu är jag i valet och kvalet om jag ska åka och köpa mig en sallad på kaféet eller inte. Chefen kanske just idag är sugen på en frukostmacka. Det vore högst ofördelaktigt om vi stötte på varandra idag.
Skit samma, jag äter längs vägen. Den överblivna grovhalvan och det andra ägget får följa med i väskan, tillsammans med Mars, Cola och bananer.
Bye bye folks. See ya'all soon - I'll just run a bit today.
Prefix hit och dit.
Känns som en rubrik. Rubriken om mitt liv.
Jess har rätt, jag måste inte göra nåt. Jag kan hämta mat. Jag måste inte steka upp köttfärs bara för att den ligger och blir dålig annars. Men fy den som slänger mat, det har jag djupt rotat.
Var dock tvungen att djupandas som Anna påminde mig om, då jag diskade i en rasande fart. Fort fort ska det gå, här ska inget såsas med. Herregud, ingen idé att få hjärtklappning över lite disk... Men tja. Man lär så länge man lever.
Biffarna är klara, disken är ren och jag sitter med fossingarna på fotpallen. Passfotona blev asfula, men vad gör väl det om hundra år..? Positiv energi, komigennudå.
"run like the wind" (tack syss)
Japp. I morgon kommer jag vakna med spring i bena och utan huvudvärk, hjärtklappning och sus i örat. Jag kommer stänga av mobilen och skita fullkomligt i kunder som inte får tag i mig. Jag ska ladda med stadig frulle, kaffe på termos, pastasallad från kaféet och Red Bull och kexchoklad.
I morgon är jag inte utarbetad eller utsliten. I morgon kommer jag vara utmärkt.
Nya mål.
Problem vs möjligheter.
Jag har alltid klassat mig själv som en positiv och optimistisk själ. En person som ser möjligheter där andra ser problem. En som skrattar åt eländet och ser framåt.
Riktigt så ser inte sagan ut just nu.
Jag ser bekymmer där det innan fanns möjlighet att le och problem där det innan fanns luckor i almanackan.
Jag funderar starkt på att faktiskt ta tillfället i akt och inse mina begränsningar. Om det inte känns roligt och lustfyllt, så kanske det inte är just vad jag behöver göra just nu.
P får helt enkelt ta och hoppa över Hultsfred i år.
Man tager vad man haver.
Här går jag i min ensamhet. Tyst som i graven, då ljud har en benägenhet att göra mig stressad. Fixar inte musik, rop eller skratt just nu. Tyst ska det vara. Bara jag och jag här liksom.
Strikta order om vila och energipåfyllning, sova och äta, sova och äta. Och försöka tänka positivt. Fina grejer det.
Frysta fiskblock, gammal fryst potatismos med purjo och chili, pesto och krossade tomater lades i en ugnsform, och se på fan, det blev bra. Kanske inte skulle dra till med "fantastiskt, det bästa jag ätit", men tja, snudd på bättre än ok.
Projekt för de här två dagarna är:
x Promenad till grannen, överlämna 300 kr för det braiga shortsköpet.
x Fixa passfoto för fystesten.
x Hälsa på Jess och son, göra inget med en baby är bra rekreation.
x Tror jag ska baka lite - det är avkoppling.
x Göra köttbullar/biffar, eller fasen, köttsoppa kanske. Njäe, usch, inte i värmen.
x Läsa i min bok.
x Ta mina vitaminer.
x Vila på det.
Spännande dagar...
Det är märkligt.
Igår var det jobbigt. Tungt. Kunde inte somna utan hade hjärtklappning och låg och rev mig i håret, kliade ihjäl mig och försökte tänka bort flugan som irriterade min så kallade ro.
Idag känns det bättre. Skakar lite i händerna men är effektiv som en liten blå.
Listan som stressade mig igår är helt avbockad. Check, check, check. EN sak kvar bara. Men det tar jag efter frukost.
Hänger mig så länge åt den lilla lilla tjejen med de stora tonerna.
Ut-...?
Ok. Jag vet att folk vill mitt väl och ve. Att mina föräldrar vill mig väl för att de bryr sig och älskar mig och vill mig det bästa. Det är annorlunda när de är överrens, stämmer inte riktigt liksom. Jag blir ställd och vet varken ut eller in. Ingen att skylla på, ingen att svartmåla. Helt plötsligt håller de med varandra, och jag håller inte med någon av dem.
Visst är jag trött, visst är jag sliten och tankspridd och jävligt ledsen just nu. Visst är det så att jag mest vill sova dygnet runt och fortsätta sova när jag vaknar, men utbränd? Give me a break...
Dock är jag rädd. Skitskraj. Bajsnödig bara jag tänker på det. Betyder suset i öronen och närheten till gråten något mer?
Visst är det mycket nu. Mannen som fuckar till det mitt i allt. Fystest för att fullfilla mitt livs dröm. Budget som inte hålls på grund av slöa Stockholmare. Tre hem att bo i varje vecka. Mygel och vita lögner på jobbet för att undanhålla diverse tester för polisen. Veckopendling med bil 40 mil var tredje-fjärde dag. Mail och pdf:er att fixa med kvällstid. Orkar inte fortsätta.
Jag är trött. Punkt. Astrött, splittrad och har en inre stress som gör sig påmind av en ryckande och domnande vänsterhand.
Ja, jag ska kanske överväga att sjukskriva mig några dagar nästa vecka. Jag ska tänka på det över helgen. Det lovar jag. Fast jag vet med mig redan nu att det inte kommer hända. Jag är inte personen som kan ringa till chefen måndag morgon och säga att "jag är trött och behöver vila, jag mår inte bra".
Och pappa; dina ord hjälper inte. De gör mig bara mer stressad, jag lyssnar på vad du säger, men det betyder inte att jag måste göra som du säger. Du och jag är inte samma person och reagerar lika gällande allt. Mamma; jag är inte pappa. Jag lovar.
Jag ska bara ta det lite lugnt nu.
Och nej, ni behövde inte leta bakom djursjukhuset... Jag kom bara 300 meter. Sen fick jag andnöd. Ok!?!
Helvetes jävla kukskit. Nu ska jag leta fram det bästa jag har inom mig, jag vet att det finns där inne.
Ni finner mig vid Djursjukhuset.
Hard to find?
Om ni inte hör av mig på ett par dagar, om jag inte svarar på telefonen och inte dyker upp när vi bestämt. Leta då strax efter Djursjuhuset, för dit är det exakt två kilometer hemifrån mig.
Jag kanske tog slut.
Energisnål?
Kommer hem till lägenheten som stått tom sen i söndags. Plattan står på, plattången likaså. Det lyser i köket och fönstret står öppet. Soporna stinker och jag fattar ingenting. Ingenting.
När gick jag och blev så jävla tankspridd?
Tear me apart.
Tårarna föll mellan klädstängerna.
Det slog mig snabbt. Inom loppet av en sekund kom det över mig. Oändlig smärta i själen, bröstet och innanför ögonlocken. Jag satt i min bil någonstans i mittersta Sverige längs den välbekanta E4:an och fick panik. Ville parkera biljäveln och lifta hem. Skita i allt och rulla ihop mig till en boll. Men mest av allt ville jag bara att mamma skulle komma. Att hon skulle krama mig och stryka bort håret ur pannan och säga att allt kommer bli bra.
Ringde till och med min far. Ringde mamma. Ingen svarade, eller tja, pappa gjorde, men hade inte tid.
Fick andnöd och strupen snördes samman. Ringde Anna och fick bara fram "hjälp, jag tror jag bryter ihop nu...".
Nu går det inte längre. Det funkar inte. Jag klarar inte mer. Det går inte.
Efter några ord på vägen och ett antal mil senare så kändes det bättre. Svängde in på H&M för att strökolla och tänka på annat. Träffar min gudmor vid jeansen och får höra hur trött och sliten jag ser ut. Det räckte för att tårarna skulle färga kinderna med sorg och skam.
Nu faller de igen. Titiyo och Kleerup spelas på H's sida och det är allt som behövs. Även om jag inte helt och fullt fixar live-versionen, utan gillar originalet bättre. Men hennes bräckliga röst som snudd på bryts gång på gång speglar mitt splittrade inre som måste andas och få ett slut på verkligheten.
Shark attack
Och vad som torde vara ännu mer stört är att jag ligger och blir sjukt sugen på surf. Att tänka tillbaka på senaste året då över 4 veckor dedikerades åt denna sport - det är magi. Skönt också att veta att man surfar bättre än tjejen i fråga - även om hon klär bättre i bikini än vissa...
Dirtbag.
Fan. Jag har för dåligt tålamod, karaktär och drivs mer av allmän lathet och lättja när det kommer till sysslor i hemmet. Framförallt gällande mitt så kallade hem här i huvudstan.
Upptäcker till min förfäran när jag sätter mig i bilen efter kundbesök att det stinker svett i bilen. STINKER - ok? Jag sniffar och undrar och kör vidare i gassande solljus varvat med monsunregn och hagel Efter andra kundbesöket stinker det än värre och jag börjar ana oråd. Wtf?
Det räcker att jag vänder huvudet mot baksätet för att lokalisera källan till misären. Min löparbag står vidöppen i värmen och jag kan lova att funktionsplagg och löparskor inte luktar hallonpaj. Visst fan. Tvätta stod på schemat denna vecka.
Passar på att bädda rent eftersom också det var lite för längesen. Ett berg av tvätt tornar upp sig i köket och jag börjar proppa maskinen full. De sista plaggen får jag knö in tillsammans med påslakanet. Knö och knö, tvinga och trycka under hot är väl en bättre beskrivning.
Vilket slutar i att sängkläderna nu är smutsigare (fast luktar godare) än innan tvätten. Fullt med tvättmedelsfläckar över den marinblå färgen. Dessutom hade inte fröken fräck räknat ut var i helvete hon skulle göra av all tvätt medan den torkar. Detta innebär lakan över badrumsdörren spänt över hallkrokarna. Täcke över stege i köket. Trosor och sockar på köksbordet och övriga kläder på det gigantiska klädstrecket i duschen. Makalöst.
Starkt jobbat P. Starkt jobbat.
Det börjar kännas på riktigt liksom.
Det snurrar i min skalle
Jag kan bara hålla med Johan Karlsson, och jag ser fram emot att en dag få veta hur det kommer sig.
Rätt tungt att bära för mig med...
Fanskap.
Min egen ryggsäck är inget att skratta åt. Erfarenheter rikare, men bekymmer i efterhand så det håller mig sömnlös.
Hoppas jag skrattar åt eländet på min dödsbädd.
Det stavas S.T.R.E.S.S
Shit, måste andas. Längesedan det kändes såhär stressigt, magen gör sig tillkänna och jag ogillar känslan av otillräcklighet.
Andas gör jag nu, med bloggen i min makt.
Kunder ska besökas, budgeten hållas, julklappar presenteras och sommarpresenter säljas. Offerter ska skrivas, bilder ska redigeras och kampanjer ska underhållas.
Fystest om en och en halv vecka och jag har ONT. Trodde för ett tag att jag fått åderbråck, men så var inte fallet (hello, ja, jag är korkad och 28 år...). Muskelfästet i knävecket hade nått oanade svullnader och nu gör det ont i hela baksida vänster lår. Massage med tigerbalsam och tårar igår kväll gjorde det något bättre.
Order om vila är utkommenderad av kroppskunnande syss. VILA?!? Jaja.
Hinner inte! Hinner ingenting! Hinner inte ens till Stockholm idag!
9.25!
By the way...
Så förbättrade jag tiden igår med tio sekunder.
Men en elak finsk motionär i ålderskategori 80+ mumlade om att 1000m-spåret inte är längre än ca 850 m. Upp till skylten innebär det högst 1800 m... Så då står sig 9,25 ganska slätt.
Åh så trött jag blir.
Jag måste ut och leta efter övergivna 400m-banor, å det snaraste.
Le Voilá!
Nu är bara frågan om den har eluttag... Orka batterier...
Wi-fi, Hi-fi..?
Äääh, jag vill ju bara ha lite ljud!
Ute efter en specifik liten pryl. En liten snygg radio med usb-ingång för Ipoden. Surfar in på största varuhuset för att kolla priset och möts av ett jävla jidderijadder.
Stereo & HiFi
Vilken underrubrik ska jag välja??
Hälvättä!
Anyone's up for a smoothie?
Att dricka frukost kan ha olika innebörder. Är man på Hultsfred och festivalar är det återställare som gäller, likaså Finlandskryss. Våga vägra bakfylla innebär absolut att dricka frukost.
Min nya äckelpräktiga melodi är dock smoothies, som brukar dyka upp vid den här tiden på året. Och låt mig säga det själv; jag är en jävel på smoothies!
Eftersom jag fick något av en chock när jag vägde mig i morse så firar jag med en hejdundrande rosa bomb i vinglaset. Jag hade inte räknat med ett minus 3,5 kg! Skeeeetafräckt!
x En näve fryst mango
x En näve frysta hallon
x En halv banan
x En näve isbitar (smoothie får aldrig vara fisljummen - det är nasty)
x En skopa linfrön
x Ett rått ägg
x En skvätt naturell lättyoghurt, kanske 1,5 dl...
x En ringel med honung
Press the button and blend well.
Enjoy.
- "Näe, ja'nte bitter!"
Den där jävla Murphy kan ju ta och slänga sig i väggen.
Inbjudan är ashäftig. Snygg och genomtänkt. Temat är sagolikt bra och perfekt. Andra inbjudna gäster vet jag mycket lite om, men det hade fan varit bra networking-möjligheter åtminstone, förutom eventuellt gästspel av Papa Dee (?) och Ulf Ekberg från Ace of Base (?!?).
Huuuuuuuuuuuuuuur många kvällar har jag inte spenderat i Stockholm? Huuuuuuuuuuuuuuuur många veckor, månader och år har jag inte spenderat i Stockholm? Huuuuuuuuuuuuuuur mycket roligt hittar jag på i Stockholm?
På fråga ett svarar jag måååååånga, fråga två mååååånga och fråga tre... Öhm? Va?
Såjävlaklart att den stora fräcka festen som verkade löjligt rolig går av stapeln samma jävla helvetes fittdag som fystesterna!
Kommer jag inte in, så kommer jag inte vara förbannad över förlusten av Polishögskolan, jag kommer vara bitter över att jag missat detta! Fuck you Murphy! Fuck you right back!
Stockholm vs Västkusten...
Sveavägen sedd från våning 24. Vackert.
Gärdet en solig majdag med skärmflygning. Roligt.
Sandiga fötter på en strand i Varberg. Härligt.
Vart fötterna bär härnäst vet man inte så noga. Pendla till Stockholm från Västkusten är inget jag kommer hålla på med så länge till, det är ett som är säkert. Möjligt att man måste flytta till 08'ornas hemvist dock inom en snar framtid.
Herregud. Mitt liv kommer förändras. Stort.
Zippers.
Fingrarna fingrar.
Efter att ha monterat 100 st brådskande zippers så är jag allt lite öm i fingertopparna. Bra terapi dock.
Ibland längtar jag tillbaka till hjärnlöst dagsverke. Hjälpa kunder med potatissallad och medwurst, önska trevlig helg och ge pengarna tillbaka. Efter avverkad dag på jobbet gick man hem, luktade korv men var helt ledig. Inte mycket att fundera på, inte mycket att argumentera för eller emot. Inget budgetansvar, inte massa papper och uppgifter att återkomma till dagen därpå. Helskönt liv.
Kräver ju dock lite mer av tillvaron än att kunna skiva tunnaste skivorna...
Men gött att tänka tillbaka på.
Prima Liv.
Jag står vid spisen i grön klänning, orange-metallic flip flops, uppsatt hår och stora ringar. Jag dricker en whiskey och lagar mat till tonerna av Coldplay.
Tvungen att logga in och berätta att just nu, just nu mår jag verkligen himla toppen.
Out for now.
Ut med soporna.
Känns helt stört längesen jag var hemma på riktigt nu. Var hemma-hemma liksom. Känner verkligen att sommaren och lågsäsongen är efterlängtad. Rutiner är ett sjukt tråkigt ord, men även en runtspringande, fexibel och fladdrande personlighet som jag själv mår bra av rutiner. Kunna köpa hem mat som finns där när jag vaknar - vilken lyx.
Inventering av skafferiet således. Ska göra min numera berömda köttfärssås ikväll och behövde få rum med matvarorna från City Gross. Hittade två brödbitar liggande i sin påse. Det är helt jävla hysteriskt att Gott Gräddat fortfarande håller sig mjukt tre veckor efter man glömt bort dem! Vad tillsätter de i brödet? Vill man verkligen äta det där? Fy fan.
Operation tvätteriverksamhet är i full gång. Inte tvättar jag pengar, fastän man ska veta att jag skulle behöva, dock smutstvätt. Inte tvättat hemma på ca två månader, och när trosorna är slut överallt och också handdukar och lakan, då börjar det verkligen bli dags.
Undrar om jag håller mig vaken till Dirty Sexy Money..? Det tar på krafterna att vara hemmafru.
Second Thoughts.
Det är väl bra att tänka också va?
Ibland vill jag bara flytta till New York och gå 5th Ave fram i dyra Manolos...
Ibland vill jag bara dra till Costa Rica, lägga mig på stranden med min laptop och skriva min bok och surfa i pauserna
Helst av allt vill jag bli det jag alltid drömt om att bli.
Polis.
Innebär det att jag per automatik måste ge upp mina drömmar, mina ibland-tankar?
*nickar försiktigt*
Äh, jag har ändå för breda fötter för Manolos. Äh, jag kommer ju att skriva min bok. En dag.
Just nu har jag mest träningsvärk. Jämt och hela tiden. Gött är det.
Lagom lättsmält.
Hej Bullen, jag är en helt vanlig tjej på 28 jordsnurr som ligger i sängen och är lite sugen på en tjejig film. Kan detta passa mig? Jag gillar att snusa, sminka mig, göra mig fin i håret, äter helst knäckebröd med banan och fiser när ingen hör mig.
Om det inte vore för att jag vore så übersugen på lite popcorn och inga har, så vore kvällen snudd på perfekt. Tack TV 3 för att ni gör mitt liv lite tjejigare.
P som i paprika?
Min man brukar reta mig för min ålder. Han är tre och ett halvt år yngre och ett av hans favoritämnen är hur gammal jag är i jämförelse med honom. Han menar väl och jag vet att han skojar, men ibland blir det lite halvbra, det måste tillstås...
Idag konstaterade jag att jag var perfekt, helt enkelt purfärsk. Jag fick då slängt i ansiktet att jag mer var som en paprika, en paprika som börjat bli lite mjuk... Detta mottogs med inte alltför goda miner och skratt och jag surnade till. Vadå mjuk? En övermogen paprika? Va fan!?! Det tog kanske en sekund för stackaren att förklara att det är de mjuka paprikorna som är goda, inte de som är omogna. Alltså, en mjuk paprika, inte en skrynklig, övermogen...
Jag muttrade till svar.
Vadå paprika förresten? Jag är ju för fan en apelsin.
Paprika... Paprika... Vadå mjuk paprika? Fy fan...
9.35!
En lång dag på jobbet. En rätt produktiv dag på kontoret med offertskrivande, pdf-skapande, kampanjklurande och tradingerbjudanden... Bestämde mig i bilen till jobbet för att stanna hemma en dag till. Orka palla Stockholm, jag ville ut och springa i mina spår. Inte runt jävla Odenplan förbi alla helvetes uteserveringar. Jag har tillräckligt med bry om mina lår som det är, jag behöver inte snygga Vasastans-brudar sippandes på rosé också...
Sagt och gjort. Han som jag ville springa med blev så överraskad som jag trodde över att jag var hemma och vi snörade på oss skorna tillsammans. Träningsvärken från lördagens runda satt i låren och efter mycket liggtid kände även skinkorna sin gynnsamma smärta.
Time set go.
1000 x 2. Uppförslut och rakt, uppförslut och lite nedför, sen uppförslut... Det pep i bröstet, värkte i musklerna och helst ville jag inte alls fortsätta. Jag tycker att jag är en fantastisk skapelse på de flesta vis, men när det kommer till löpning så är mitt självförtroende i botten. Botten.
Kom igen, ta i det sista bakom krönet - upp till skylten, du klarar det! Kom igen nu dååååå!
Där kändes det som att benen gav vika. Det var som i mina mardrömmar. De drömmar som jagar mig, när benen lägger av och jag inte kommer framåt. Luft fanns inte att frambringa men jag sprang, jag sprang som att det inte fanns något mer att få, ge eller ta.
STOPP.
Tid. 9.35.
Och just där, just då ville jag bara gråta. Endorfiner my ass, det gjorde bara ont i hela mig, i själen, i kroppen, överallt. Det gick. Jag klarade det. Hur gjorde jag? JAG? Som inte kan...?
Och det är ashäftigt.
Onsdagen den 28 maj smäller det på riktigt. Och först nu känns det som att det är lagom lång tid kvar.
Och jag är så glad, så glad för mina 1200 kr-skor. Som jag köpte när jag blev utmanad på Berlin Maraton. Som jag tränade för i tre veckor. Sen bröt min utmanare fotleden eller pajade knäet så det blev inte av. Och ingen var gladare och tacksammare än jag. Men fina skor har jag!
Damaged goods?
Ryggsäcken fylls.
Vad vi gör fyller på vår bag på ryggen. Det blir tungt att bära, och man kan aldrig ta den av sig. Den följer med till nästa station, där man möter nya människor, utsätts för nya situationer och tvingas kombinera sina ryggsäckar. Förhoppningsvis är de kompatibla, av samma modell med samma öppningsmöjligheter och extrafack.
En del av oss bär på större bagare än andra.
Kommer man någonsin ifrån den olustiga känslan av att någon annan varit med i ryggsäcken förut? En annan har varit med och designat bagaget, öppnat facken och gjort den tyngre och mer svårhanterlig.
Ju äldre vi blir, desto mer har vi varit med om - förhoppningsvis that is.
Dock innebär det då att man inte längre tillåts vara unik. Min första gång är en annans andra, kanske tredje. Jag vill inte känna mig som andrahandssortering, eller för den sakens skull ha köpt något second hand.
Vi bär varsin ryggsäck, vi har olika packning, olika många fack och olika mycket som ligger ouppackat och dolt i småfack. Dock vill jag ibland vara den första som öppnar, eller helst skapar nya funktioner och fickor.
Backpack tick tack.
Jag kände mig ren liksom.
Alltså, jag är rätt hygienisk, duschar gärna varje dag och tvättar musen och armhålorna oftare än så. Men så blir det sommar...
Jag känner mig fräsch och fit for fight efter ett dopp i sjön. Efter utövande av min vattensport i så många år så måste jag tycka det, annars blir det ett fasligt tvättande hit och dit, sjövatten är det väl inget fel på?
Fest i fredags, hem och sova. Loppis på lördag med massiv sol, värme och grusdamm med efterföljande löptur som mynnade ut i andnöd. Det var helvete vad varmt, jobbigt och svettigt det var att springa snabbt i uppförsbackar i majvärmen! Jag kände mig dock ren efter ett dopp i böljan blå, åkte hem och käkade och kollade TV och somnade innan klockan slagit tio! Idag söndag har det blivit solsken, motion och ett litet dopp på det.
Kanske inte är så märkligt att jag sitter i kortkorta shorts och linne och faktiskt luktar skit?
Behöver en dusch med lite tvål... Och lite luktagött på det.
Tidspessimist.
What's up med att jag alltid tror att jag har sjukt ont om tid? Varför stressa när jag ändå sitter på röven nu med lackade naglar och sprayat hår i finaste klänningen - och så har gjort i en timma? Så fett onödigt!
Har lyssnat på Duffy på repeat i tre timmar och tycks inte tröttna på hennes fantastiska debutplatta. Tjejen är smått på otrolig!
Knytis ikväll således. Jag bidrar med maffigaste salladen jag sett. Bulgur, soltorkade tomater, kalamataoliver, röd mangold, feta, pärltomater, rödlök och paprika - sallad till två kompanier står och väntar i kylen på att åka iväg. Det var salladen jag trodde skulle ta hela eftermiddagen att göra tydligen, eller ta på klänningen, eller fan vet.
Åker väl och tankar eller nåt.
Liket lever...
Begriper inte. Sover om nätterna gör jag. Stressar gör jag inte mer än vanligt.
Vill bara somna om. Sova sova.
Money money money..?
Jag ser ju att du vill ha den, hur mycket vill du ge?
Ok, jag kommer bli äcklig. Jag kommer hora och jag kommer vara den alldeles omöjliga säljaren jag faktiskt är på lördag. Jag kommer pracka på gamla tanter kornblå pumps och ostskedar, jag kommer övertyga babbisar om att de verkligen gör sin bästa affär när de köper min vita MC-hjälm från åttitalet och jag kommer att få sålt mina fantastiska discokulor som är smått på oanvändningsbara i brist på ljusspel.
Följande kommer bland mycket mer finnas med i min bagagelucka på loppisen:
¤ MC-hjälmar x 2. Nåt ska man väl ha för att man förvarat pappas gamla hjälmar sen han flyttade från Sverige? Kommer han ens ihåg att jag har dem?
¤ Citruspress i rostfritt stål värd ca 800 kr. Jag vet, det var en vinst och en present för att jag verkligen ville ha den. Å andra sidan har jag använt den ca 3 gånger och jag har mer användning för kulorna jag kommer casha in för den. Kan ju inte spara den i evigheter bara för att den kommer vara snygg i ett nytt kök i ett nytt hus (som att det nånsin kommer hända).
¤ Jackor. Hittade märkligt många jackor i förrådet. Vårjackor, vinterjackor, sommarjackor och kavajer. Varför? Kan nog inbringa en god slant och ett gott skratt.
¤ Krukor. Sjukt snygga krukor som inte alls passar in i mitt hem. Ni som läser detta har säkert gett mig en blomma eller två nån gång. Jag blev jätteglad när jag fick dem, men please notera - jag har bara vita fyrkantiga cult-krukor i fönstrena (ok, ett par i turkos också), därför säljer jag alla andra svarta, bruna och beiga.
¤ Skor. Ok, hur tänkte jag när jag köpte ett par bling bling-metallicrosa ballerinor med taxklack? Kommer inte alls ihåg, därför står de i bagageluckan tillsammans med diverse andra märkliga skoköp.
¤ Gul rispapperlampa med svarta hjärtan. HerreminGud i himmelen vilket problem mitt Ex och jag hade när vi skulle frakta hem skiten från Thailand. Vi snudd på slogs med övriga passagerare för att möka undan annat handbagage, vi hade ju köpt våra drömmars lampa. Hjälps inte, nu ryker den för en slant.
¤ Övrig skit och allehanda prylar. Vi snackar ostskedar, sushiset, ljusstakar, toastset, IKEA-hjul x 4, julgranskulor och en jävla massa väskor.
I smell money...
JÄVLAR. Nu slog det mig. Jag har missat mitt absoluta jävla favoritprogram på TV! Helvete också! Helvete!
Kuken också.
Jaja, får väl köpa boxen för alla pengar jag kommer tjäna på lördag...
Nu ryker discokulan!
Bagageluckeloppis.
Damn girls, tha sista's are comin' to town!
På lördag rensas förråden, det ska packas böcker, discokulor, kollas handväskor och överväga tvivelaktiga klädköp.
Så hoppas vi på att det finns parkeringsplatser kvar.
Aj, vad ont i magen jag fick nu!
Status
Här visas fortlöpande information om din ansökan.
| Behörighet |
| Din ansökan är behörig. |
| Registrering |
| 2008-03-03 Din ansökan har registrerats. |
| Svenskprov och myndighetssamtal |
| 2008-03-11 Du kommer att kallas till svenskprov och myndighetssamtal. |
| 2008-04-21 Svenskaprovet har genomförts med godkänt resultat. |
| Fystest |
| 2008-05-06 Du har kallats till fystest. |
| 2008-05-06 Du accepterade kallelsen. |
Grejer, grejer överallt.
Mina nya favvojeans - puts väck, borta. Nedrans.
Packade väskan igår, letade efter dem, hittade dem inte och utgick ifrån att de var i Stockholm. Packar därför bara kjolar, däribland den nya, den fantastiska. Kommer fram och packar upp, inga jeans. Inte så långt ögat räcker.
Ringer idioten (ja, för så känns det stundtals) och frågar ifall han gömt dem hemma hos sig, men icke. Inga jeans så långt ögat räcker.
Hur i helvete kan man tappa bort ett par jeans? Ok för en nyckelring, men ett par jeans?
Inte nån jävla "dagens outfit"
Kjolen - me like.
Vita Converse, vitt linne, svart kofta och den härliga kjolen. Det tillsammans med otvättat hår i tofs känns som en svårslagen vårkombo. Så det så.
Många kockar i soppan.
Så många som läser, så många som ringer, så många som tycker, känner och tänker. Det betyder så mycket, men det medför också ett visst ansvar.
Hur jag gör påverkar mig. Mig mig mig. Den andra parten kommer precis som namnet antyder, i andra hand.
Jag kan inte låta mig påverkas av andras råd, tyckanden och tänkanden. Jag kan däremot alltid lova att lyssna och tänka över det som sägs. Förvaltning, besparande och nyanskaffning. Av någon anledning så känns dessa ekonomiska termer mycket passande vad gäller råd, stöd och pushande/medkännande ord.
Jag vet hur jag känner, tycker och tänker. Och tro mig, det finns ingen som är så ledsen, arg och förtvivlad som jag. Men så är det bara jag som har förmågan och ansvaret att göra något av det som hänt. Och då måste jag tänka på mig, mitt liv, min framtid, mitt nu.
Min stolthet river i bröstet, klöser mig om nätterna och spottar på mig bland folk. Jag försvarar mig själv inför spegelbilden dagligen. Det är allt annat än lustfyllt, men jag måste bekämpa den den här gången. För mitt ansvar inför mitt eget nu pockar på uppmärksamhet. Jag tänker förvalta mitt nu så bäst jag kan och förmår.
Svälj pungkulan då, om du kan.
Han ber mig att svälja stoltheten, välja kärleken och förlåtelsen.
Jag svarar att det kan säkert gå, men jag vet inte om jag kan, vet inte hur man gör. Det vore som att be honom svälja sin egen pungkula, det är smärtsamt, obekvämt, smakar bittert (förmodligen?) och du vet faktiskt inte om du är stark nog att klara av det.
Alla gör misstag, alla begår fel. Men det skiter jag i.
Ljuset i tunneln.
Texten stod på en kylskåpsmagnet som mamma gav till mitt ex en födelsedag; ett skämt, en gliring eller tja, bara på skoj helt enkelt.
Jag såg den där texten dagligen under många år, skrattade åt den stundtals, tänkte djupare på den andra gånger.
Hursomhelst, efter ännu en dag i soffans tecken med lyssnande vänner och jollrande bebis så ser jag ljuset i tunneln. Även om ljuset just nu mest består av en skål med överblivna ostbågar från lördagen. De luktar pillirompa men är precis vad jag vill ha och behöver.
