P som i Pilutta

Hatar att vara övertydlig och halvt otrevlig.

Men nu måste jag. Det är inte ok att öppet flörta med uppenbart upptagen kvinna om man inte gjort slag i saken de tidigare tillfällena då kvinnan inte var upptagen.

Därför måste jag nu tydligt deklarera och ta lite avstånd. Och det skär i hjärtat för jag gillar personen i fråga! Men jag gillar mitt nuvarande liv mera!



Jävla jävla. Varför blev inte saker och ting överstökat tidigare när det gick!?!

Lyxfällan...

En oerhört tjock kvinna spenderar bort mannens surt förvärvade pengar så de är skuldsatta på krediter från Lindex, H&M och IKEA. Hon scrapbookar upp 3000 kr i månaden och shoppar kläder till sina barn för 10000 kr på två veckor...

Vad gör idioterna för att aktivera henne? De lär henne att baka tårta.

Vad får hon i present när hon "klarat" två veckor utan att shoppa? En tvättmaskin.

Herregud. Ibland undrar jag.

Jag gjorde sorti som ännu en tjockis...

Idag har jag köpt mig ett par fantastiska boots från Vagabond. F-A-N-T-A-S-T-I-S-K-A!

Jag gick glad i hågen vidare bland butikerna, detta är ju min efterlängtade shoppingvecka med ett crescendo på fredag. Dock tänkte jag slippa jaga jeans på fredag så jag slank in på Fornarina och på Levi's. Mina kläder hemma sitter som en påse hö eller skit och jag måste köpa nya jeans som passar nya figuren. Trivsamt nöje kan tyckas.

NEJDÅ!

Största storleken gick på till halva låret och det är inte speciellt lätt att hålla huvudet stolt när man möter expeditens blick utanför skynket.

Min glädje över skorna kommer strax tillbaka, jag måste bara vältra mig litetill i tjockisångesten.

Igår var jag mitt allra mest samhälleliga jag.

Vi låg i sängen och tittade på Debatt med Janne. Janne J som kan det där med att ta upp ämnen som vi i vanliga fall knappt höjer på ögonbrynen åt, och få dem att bli heta potatisar. Såpass heta att vi spottar ut dem och tar upp dem och försöker tugga på dem - om och om igen.

Ok, första ämnet Finanskrisen. Intressant men lite tragiskt. Janne hade bjudit in ett helt gäng med upprörda göteborgare som varslats på Volvo. De var arga, de var upprörda och de var fantastiskt göteborgska. Få människor har en förmåga att låta så dumma och idiotiska i TV-rutan - sorgligt men sant. De stackars truckförarna kom inte till sin rätt och jag tyckte lite synd.

Andra ämnet Abortfrågan. Eh. Ojdå, det var ett tag sen man hajade till och debatterade aborten i Sverige. Och sedär, dit hade man bjudit in en man som ansåg att abort är mord. Som arbetar som lärare och som sprider blodiga missvisande bilder av aborter runt om bland sina elever. Denna man var ett uppenbart psykfall som tyvärr fick komma till tals lite för många gånger under gårdagens program. Han skrämde skiten ur mig!

HATAR DEN LEKEN.

OMG. Fan fan fan fan fan fan fan.

VARFÖR i hela helvetet kan jag inte hålla mig? Här sitter jag som på nålar varje tisdag, onsdag och torsdag och hejar och njuter och ler åt de blåsta brudarna i Top Model. Klockan 20.00 är MIN tid. Oftast bor jag ensam de kvällarna, så ingen behöver bry, men är jag hemma så låter min man mig ligga ensam och titta.

Och så flyger fan i mig.

Jag börjar söka på internet efter senaste avsnittet. Eftersom jag varit ute på stan ikväll och druckit vin och käkat köttbullar så såg jag inte mitt efterlängtade avsnitt och jag saknade min ensamtid konstigt nog.

Jag började alltså söka och jag började också hitta små ljuva men ack så farliga blogginlägg från folk som sett hela säsongen hemladdat. Sånt där löst folk som kommenterar vinnaren helt öppet. Sånt folk som man ska hålla sig borta ifrån helt enkelt. Sånt folk som berättar slutet på boken, sånt folk som läser sista sidan i boken innan de avslutat första kapitlet...

Men jag fortsätter alltså läsa på dessa sidor, väl vetandes om att jag TOTALT kommer att förstöra nästkommande veckas avsnitt.

Nu vet jag.

Fel jävla brud vinner. Bara så ni vet.

Kuken.

Tja, eller what ever!

Jomensåatt, jag har dött efter att få berätta detta sedan i morse. Fin svengelska va? Dying to tell you... Sorry, kunde inte hjälpa't.

TV:n stod på efter att Vakna med the Voice slutat och då tog TV-shop vid. Underbara underbara TV-shop. Alltid finns det något som man hajar till på, som man tror på och nästan ringer in på. Jag höll mig dock ifrån telefonen.

Allra sist kom ett inlägg om den fantastiska benmaskinen, jag minns inte exakta namnet... Det var nåt i stil med leganizer, såklart räckte det med en minut om dagen för att få den perfekta kroppen och såklart går den plats varsomhelst och kan utövas samtidigt som man stryker, typ.

The Leganizer tilltalade tydligen framföralltt kvinnor som inte fick tiden att räcka till - idealt?

Till slut fick man se en intervju med paret som uppfunnit denna fantastiska benmaskin; den stilige amerikanske affärsmannen och hans vackra smala hustru.

Hustrun - "jag fick inte tiden att räcka till, för varje barn (3) la jag på mig ytterligare centimeter och med barn, man, hund och hem att ta hand om fick jag aldrig tid att träna"

Mannen - "jag ville hjälpa min fru med sin träning, och så att hon fortfarande kunde vara kvar i huset"

WOW. Det här är ju för fantastiskt. Han uppfinner alltså en maskin så att hans hustru kan VARA KVAR I HUSET och loosa vikt och bli vackrare. Han ger inte avkall på sina timmar på kontoret och hjälper till med hemmet och barnen, kanske kommer hem lite tidigare så att hon kan få nån stund på gymmet i veckan. No no, hell no. Hon är alltså kvar i huset. Vad bra, då vet han ju var han har henne.

Har jag någon gång innan sagt God bless America?

What?

Det här trodde jag faktiskt inte! Att Papa Dee är gripen misstänkt för hustrumisshandel känns helt absurt.

Och hustrun nekar till allt, trots att man hittade henne blodig i trappuppgången och flera vittnen sett incidenten. Vet inte vem som är största idioten... Eller tja, den lär väl inte vara född ännu.

Oromantiker...

Kan inte hjälpa det. Försöker och försöker se att han är söt och komisk.

Men jag klarar bara inte av naiva och godtrogna människor!

IDIOT.

Förbannat.

Eftersom jag inte får shoppa några grejer som man kan flytta så tyckte jag det var en god idé att förnya säkerhetspaketet till datorn som har plingat på mig ett tag.

Fan, skiten kostade 700 spänn och jag får det inte ens att funka!

Jag är ARG.

Hade hellre flyttat en klänning för 700 spänn.

Men ibland är man inte resonibel...

Jag läser dagligen massor av bloggar, allt från vänners till kända och okända mediepersonligheter. Jag läser feministiska rödstrumpebloggar á la Bitterfittan, jag läser Ebba och jag erkänner, jag läser Linda Rosing - mest för spektaklet och min enorma skadeglädje.

En blogg jag alltid och gärna missar (läs undviker) är dock denna frökens:


Hon gör mig FRUKTANSVÄRT irriterad.

Tänkte jag skulle få en ny åsikt i och med min sommarbok från chefen - hennes blogg mellan 2005 och 2007. Icke. Hemska människa Linda Skugge, vad tar det åt dig?

Alltså - skit it.

Kommentarer rörande diverse jävla bloggtävlingar - drop'em. Jag söker inte flest läsare eller flest kommentarer, jag söker tankar, tips och åsikter.

Idioter. Om jag bloggat om djupare eller helt grunda tankar om mitt liv och blottat en del av mitt inre, tror man att jag blir gladare av Junitjej och Evelina som länkar till egna bloggar om tävlingar och köp-och säljmarknader?

Jag återkommer om jag ska börja ragga läsare eller annonsörer. Tack.

Det som var så bra...

Jag fattar inte. Killarna som imponerade med sina djupledspass och självförtroende - vart tog de vägen?

Igår satt jag med munnen på vid gavel och såg Sverige bli utspelade totalt av ryska fjollor.

Jag är förbannad.

Försöka duger.
Hälften vunnet...

Skit och pannkaka blev det av mina försök att förändra stilmallarna.

En timma har förflutit av min näst sista dag innan semestern, och jag får fan inte till det!

Nu får det vara såhär.

Och biter hårt om röntgenplåten...

En sketen undersökning med lite plåtar och tandsten. 614 kr!

Välkommen tillbaka om två veckor för att laga det lilla sketna hålet, var god förbered dig på 830 kr!

Toppen. 1400 spänn var verkligen vad jag var sugen på lagom till semestern.

Nedvärderande kommentarer - kör upp dem i röven tack.

Tydligen får man inte tycka, tänka och fråga i alla frågor. Tydligen är det ok för människor att trycka till andra medmänniskor med svaret "gift dig, skaffa barn och sen får du själv se".

Idioter.

Jag är en klok ung kvinna som numera kan titulera mig styvmamma varannan vecka. Jag har varit med om många saker i mitt liv som gör mig eftertänksam och undrande på mitt sätt. Även mina åsikter räknas. I allra högsta grad vill jag till och med påstå!

Att då inte få tycka och tänka, ens på de mest ödmjuka sätt, det gör mig förbannad!

Det finns inga som trycker ned andra människor så mycket som föräldrar! Och då menar jag inte mina egna, utan de som är mammor och pappor och helt jävla perfekta och allsvetande om all världens problem och frågor.

Utarbetad? Utmattad? Utsliten? Utbränd?

Ok. Jag vet att folk vill mitt väl och ve. Att mina föräldrar vill mig väl för att de bryr sig och älskar mig och vill mig det bästa. Det är annorlunda när de är överrens, stämmer inte riktigt liksom. Jag blir ställd och vet varken ut eller in. Ingen att skylla på, ingen att svartmåla. Helt plötsligt håller de med varandra, och jag håller inte med någon av dem.

Visst är jag trött, visst är jag sliten och tankspridd och jävligt ledsen just nu. Visst är det så att jag mest vill sova dygnet runt och fortsätta sova när jag vaknar, men utbränd? Give me a break...

Dock är jag rädd. Skitskraj. Bajsnödig bara jag tänker på det. Betyder suset i öronen och närheten till gråten något mer?

Visst är det mycket nu. Mannen som fuckar till det mitt i allt. Fystest för att fullfilla mitt livs dröm. Budget som inte hålls på grund av slöa Stockholmare. Tre hem att bo i varje vecka. Mygel och vita lögner på jobbet för att undanhålla diverse tester för polisen. Veckopendling med bil 40 mil var tredje-fjärde dag. Mail och pdf:er att fixa med kvällstid. Orkar inte fortsätta.

Jag är trött. Punkt. Astrött, splittrad och har en inre stress som gör sig påmind av en ryckande och domnande vänsterhand.

Ja, jag ska kanske överväga att sjukskriva mig några dagar nästa vecka. Jag ska tänka på det över helgen. Det lovar jag. Fast jag vet med mig redan nu att det inte kommer hända. Jag är inte personen som kan ringa till chefen måndag morgon och säga att "jag är trött och behöver vila, jag mår inte bra".

Och pappa; dina ord hjälper inte. De gör mig bara mer stressad, jag lyssnar på vad du säger, men det betyder inte att jag måste göra som du säger. Du och jag är inte samma person och reagerar lika gällande allt. Mamma; jag är inte pappa. Jag lovar.

Jag ska bara ta det lite lugnt nu.

Och nej, ni behövde inte leta bakom djursjukhuset... Jag kom bara 300 meter. Sen fick jag andnöd. Ok!?!

Helvetes jävla kukskit. Nu ska jag leta fram det bästa jag har inom mig, jag vet att det finns där inne.

Jag ser blod.

Allvarligt. Alltså, helt allvarligt nu... Jag är inte våldsam, har inga våldsamma tendenser alls. Har aldrig slagit någon, varit i slagsmål eller varit den som knäckt tangentbord när inte kommatecknet funkat. Jag är för kontrollerad och rationell för det - tyvärr.

Men nu. Jag vill se blodet. Jag vill dunka hans huvud i väggen tills det blir ett hål, jag vill riva hans hud i småbitar och jag vill sparka i hans mage tills det bara kommer små ynkliga gnyenden från honom.

Jag vill riva hans tapeter, jag vill kasta hans dator i väggen, jag vill riva ett lakan i små små små hysteriska bitar. För jag skakar stundtals. Av min ilska som måste ut någonstans.

Vad gör jag så? Jag bakar en jävla banankaka och låter honom sitta och titta på medan han dricker kaffe. Vi är bägge tysta tills det för honom blir outhärdligt och han börjar prata. Prata och prata och prata. Det är ett evigt tjat på den grabben just nu. Är man tyst tillräckligt länge så finns det inget stopp. Och det är ju just därför jag är håller käften förvisso.
 
Han vill att jag kommer och slår honom sönder och samman med en påk, om det skulle hjälpa för att förlåta. Jag svarar att jag vill spika upp hans dotter på väggen. Då, först då ser han uppenbart chockad ut.

Efter många timmars prat, illamående, yrsel, gråt, kyla och kräks så tar han steget och kramar mig. Då kommer det, det efterlängtade slaget.

Min intention är att jag ska slå honom så det svider i handflatan. Jag får istället till en halvhjärtad sjujävla örfil som efterlämnar ett rött märke, och en sårad blick. Det räcker inte, jag känner mig med ens misslyckad som inte ens får till en perfekt smäll över fejjan. Han får därför en hurring i magen också, som också den får en smått mesig träff. Jag är inte van vid att slå folk på käften, jag kan inte! Jag är asstark och har boxats många gånger, men när det gäller så vet jag inte hur man gör. Mitt försök till nedslagning slutade i miserabelt gråt varpå jag blev mindre än när jag började. Fanskap!

Fortsätt du, jag förtjänar det så väl.

Jaaa. Det gör han sannerligen, men om är jag dålig på att slå honom på käften så är jag desto bättre på att avvakta. Jag avvaktar i väntan på att jag ska komma till ett beslut. Jag har kommit fram till att jag vill, men vet inte om jag kan.

... hur hamnade jag här egentligen?

Jag är törstig. Har måhända vätskebrist på grund av alla hysteriska gråtattacker. JA - för vet ni? Jag gråter. JA - för vet ni? Jag är asledsen. Och JA - jag får vara ledsen och JA, jag får vackert lära mig att leva med det och erkänna det.

Känslorna stängdes av likt en fjärrkontroll styrde mig från taket. Poff kändes det, pulsen ökade men inuti blev jag iskall och beräknande. Mina rörelser kändes som slow motion och jag log överseende åt alla som klappade mig på axeln.

- "Kom igen nu för fan P, spela inte så jävla tuff-i-en-puff, var inte så jävla cool, klart du är ledsen!?!

Mina vänner var upprörda, ville slåss. En del ville se mig reagera på ett annat sätt. Men jag kan bara mitt sätt. Jag spelar inte tuff, jag spelar inte kall. Jag reagerar så. Jag blir hård, och för varje jävla näsbränna så blir jag troligtvis ännu hårdare - för det är fan lättast så.

Jag har aldrig upplevt en så stark kärlek. Hämningslös, kravlös, jollrig, fjollig och alldeles alldeles uppochnervändande. Jag såg en framtid, jag såg ett liv. Nu vet jag inte vad jag ser, jag vet inte om jag ser. Men vågar inte blunda och tystna, för då kommer synen tillbaka. Och det var nåt som jag aldrig någonsin ville se.

Jag har tidigare varit arg, men det var mycket längesen jag var så här förbannad. Jag vill klösa, spotta, riva, sparka, slita, slå, bita och skrika.

Inget av ovanstående ger jag. Istället skänker jag min tystnad.

Det går inte tydligen!

Ännu ett strålande exempel på hur det inte går ihop, det där med familj och karriär - Kristina Axén Olin avgår från toppolitiken för att hon inte hinner med familjen. Hon känner att hon försakat sina barn till förmån för politiken, för de blå. Någon som är förvånad?

Vi ser det dagligen; duktiga, driftiga kvinnor som satsat allt på jobbet, karriären och sina framtidsmål men som efter familjens intåg ställer sig åt sidan och går ner på 75%, slutar med sina resande jobb, bla bla.

Jag har hört till leda hur förvånade mina konkurrenter, kollegor och kunder är över min arbetssituation. "Hur länge håller det med en ung kvinna på tjänsten som resande säljare? - Tills hon skaffar familj". Jag har kräkts över dessa frågor med dess givna (?) svar. Går det inte som kvinna att kombinera en givande karriär med en fantastisk familj? Männen gör det hela tiden, har gjort hela tiden, i all tid. I vårt till synes jämlika samhälle ska det väl således inte vara någon skillnad?

Min man gav mig en provokativ tanke för ett tag sen då han sa att kärnfamiljen var död tack vare kvinnans nyfunna självständighet. Jag reagerade med ilska och chock och kunde inte för mitt liv acceptera hans ställningstagande.

Efter ett par månaders tid kom jag dock fram till att Ja, han hade till viss del rätt. Kanske är det så att det ständigt ökande skilsmässoantalet beror på att vi kvinnor i högre utsträckning inte väljer att stå vid sidan längre? Jag tänkte att det berodde på att mannen inte hunnit med. Att vi kliver av "markservicen" och delar på dagishämtning, matlagning och godnattsageläsning för att också hinna träna, socialisera och utvecklas som människor.

Men är det så? Att det beror på att mannen inte hunnit med? Att vi har fler konflikter inom familjen för att mannen är missförstådd och inte funnit sig i sin roll som ansvarstagande och kärleksfull familjefader?

Tror fan det beror på oss själva. Också.

Varför. Varför ska vi kvinnor per automatik kliva av vår karriär för att vi inte hinner med familjen? Dåligt samvete är svaret. Det dåliga samvetet - det drabbar aldrig en man. Han tänker istället att det är värt all tid, slit och bortavaro för att han då kan betala ridlektioner, utbildning och fina semesterresor till sin lilla perfekta jävla familj.

En kvinna är en dålig mor om hon inte prioriterar sina barn framför allt annat.

Samhällets normer, våra egna inre konflikter.

Kromosomer, det är de som skiljer oss åt. Det är nog fan deras fel. Blame it on the cromosomes!