Det där med Gud...
Fast ännu mer så hatar jag när andra kräks i min absoluta närhet.
Livrädd för vinterkräksjukan och hoppas på dålig pizza. Hoppas hoppas hoppas. Snälla gode Gud, låt det bero på dålig pizza - så lovar jag att jag ska tro på dig...
Så funkade jag när jag var liten. Jag ville så gärna vara en duktig tjej och tro på Gud. Jag bad "Det går en ängel kring vårt hus, hon bär på två förgyllda ljus..." och gick på Kyrkans barntimmar på söndagar med de övriga barnen i förorten. Jag bad på kvällarna, om att krig skulle sluta, att jag skulle bli sjuk så jag slapp gå till skolan, och om min önskan slog in så lovade jag dyrt och heligt att jag skulle tro på Honom - Gud Allsmäktig. Men det funkade liksom aldrig. Måhända slog nån gång en önskan in, men jag kom då aldrig eller sällan ihåg mitt löfte och sprang vidare otroende genom min ungdom.
Konfirmerade mig som 15-åring. Jag hade precis varit med om en livsomvälvande olycka där jag varit ytterst nära att stryka med på kuppen. Suttit i rullstol och mått alltigenom skitdåligt, detta om något borde öppnat ögonen och fört mig närmare en eventuell Gud. Men icke. Så jag gav det en chans till. Som den brådmogna 15-åring jag var så konfirmerade jag mig inte som de övriga kamraterna med siktet inställt på presentkavalkaden - utan för att lära mig mer och ge kristendomen en sista chans. Jag var varje konfirmationsprästs dröm; ställde frågor och argumenterade och stod där sen i min vita kåpa och drack nattvardsvin med mina bruna korkskruvar.
Den dagen jag fyllde 20 år gick jag ur Svenska Kyrkan. Jag har fortfarande inte vågat berätta det för mormor.
Så det där med att pizzan skulle varit dålig... Antar att jag får ställa mitt hopp och tro till en sunkig restaurang snarare än till en högre makt.
Orka???
Jag vill vara lite tyst. Sitta i min ensamhet likt igår och bara finnas.
Fast så vill jag ju vara nära också.
Tycker det är jobbigt att vilja två saker som motsäger varandra hela tiden!
Trött nu.
Spinna om 40 min. Måste hem först. Hinna????
Det väntade ett mail.
Ett mail väntade mig i inboxen på Facebook.
Det gjorde mig knäsvag och pirrig i kistan. Jag sitter som en mupp med ett fånleende och bara är mongo. Vem trodde att det här skulle kunna hända?
Och fatta! En av mina äldsta vänner har blivit mamma till en underbar liten knodd! Det är faktiskt helt tecknat. Tänk att min moonande vän har blivit morsa...
Mitt liv som styvmamma del 1.
Min historia tar egentligen sin början långt innan det blev allvar av det hela...
Jag ringde på dörren, han kom och öppnade efter vad som kändes som en sekund. Jag stod och pillade med ringklockan som hakat upp sig och fann situationen mycket underhållande. Pling pling pling.
Ajfan. Dottern var hemma och jag hade tidigare under kvällen lovat att sova över. Mitt tidigare resonemang om att inte spendera natten hos min sjuksyrra när han har hand om dottern slogs därmed i spillror. Jaja, gilla läget, du är ändå trött som en gris och kommer att dra innan hon vaknar i morgon bitti, gick tankegången.
Efter en intensiv kväll med allehanda spännande sexlekar så släcktes lampan kring halv två. Jag var utmattad efter en helg med ovant arbete sena kvällar och nätter och såg fram emot att välkomnas av en dvala utan like. Vi kurade ihop oss intill varandra, fann tryggheten jag inte visste fanns och kom till ro tillsammans. Jag hörde hans andetag som sakta förändrades och förstod att han som vanligt somnat före mig. Jag log i mörkret och kände mig mer än lycklig.
Det tog mindre än tio minuter.
Precis som jag känt sömnen komma krypande så lät det i hela lägenheten. Mjäää, maaaah, uuuhuhuhuh - pa-a-a-appa.
VAD I HELVETE ÄR DET SOM LÅTER, TA BORT LJUDET UR MITT HUVUD!!!!!
Jag kopplade inte överhuvudtaget, förstod inte vad det var för irriterande ljud som ljöd genom väggarna. Jag drabbades av den sömnlöses panik och slog händerna för öronen. Bort bort bort, om jag bara kurar ihop mig tillräckligt mycket så försvinner det onda.
Min kärlek for upp ur sömnen och gick för att lugna sitt vilsna barn som tappat nappen genom spjälorna. Han kom tillbaka just som jag nickat till igen och somnade om innan jag ens fattat vad som hänt.
Och så fortsatte natten. Mjäää, maaaah, uuuhuhuhuh - pa-a-a-appa.
Nicka till en stund - vakna med ett ryck. Somna litegranna - väckas av avgrundsljud.
När gryningen kom och jag fortfarande inte somnat ordentligt så hörde jag henne prata. Hon pratade och pratade och pratade och pratade. Håll käften för helvete ungjävel... Sov medan du kan - har du inget vett i skallen? Min man gick upp för att göra vad han nu skulle och jag dåsade åter till för en liten stund. Nån minut senare hörde jag prat bara ett par meter bort, köket ligger vägg i vägg med sovrummet och dörren stod öppen.
Jag mitt miffo hade lämnat handväskan i köket. Den var nu föremål för mycket nyfikenhet och ett stillsamt coolt konstaterande från tvååringen - P....'s väska pappa. De småpratade lite om att Ja, det var P's väska som stod där i köket och såg fånig ut. P... toover. Pappa, P... tooover pappa. Ja, P sover. Du får gå och väcka henne...
Jag blev livrädd, frös till is där jag låg spritt språngande naken halvt inrullad i täcket. Oh my God, ska det komma in en unge och slita av mig täcket och kittla mig under fötterna nu?!?
Jag beslöt mig efter lite betänketid för att förekomma min dom och slog täcket runt min nakna kropp och reste mig ur sängen. Mitt hår är mycket självlockigt och efter en helvetesnatt som denna så kan det förmodligen skrämma slag på den modigaste, däremot inte en tvååring. När jag tittade ut genom dörröppningen och vinkade godmorgon till min kärleks tvååriga dotter så möttes jag av det bredaste av leende.
Behöver jag tillägga att min sömnlösa natt var som bortblåst och att jag fann mig ståendes insvept i ett täcke, med håret åt alla håll, luktandes som man gör efter en natt av kropp mot kropp, med ett fånleende i nyllet?
Behöver jag tillägga att mina något äldre kollegor med skrikande barn om nätterna tyckte att jag fått vad jag förtjänat när jag en timma senare drällde in sömndrucken på kontoret?
Behöver jag tillägga att jag är ännu mer kär?
Att det pirrar och kittlar och känns alldeles alldeles fantastiskt underbart?
Och jag som inte ens gillar barn... Damn. Whattafuck happened?
Jag behöver...
Ge mig - NU.
De möttes utanför hans hus i mörkret. Hon satt uppkrupen på parkbänken utanför i kylan. Han kom fram till henne, damp ner på bänken och tittade på henne.
- Va fin du är.
Hon skruvade på sig och fnittrade till, drog lite generat i mössan och knäppte jackan upp i halsen. Hon kände sig allt annat än fin, iklädd mysbyxor, svart jacka och mössa långt ner i pannan. Hon tittade honom i ögonen och såg att det han sa var sant. Hon log inifrån och la huvudet på sned. Så satt de en stund eller två och tittade på varandra. Efter vad som kunde varit en timma eller en minut tog han hennes hand och de gick in i huset tillsammans.
Kvällen förflöt i trivsam takt med en kopp thé och lite skorpor. De samtalade om vardagliga händelser, om arv, om samhälle och om det som kallas livet. Stämningen var trygg och avslappnad och när han tog hennes ansikte i händerna och kysste henne så kom det naturligt. De kysstes långsamt och noggrannt, utforskade varje del av den andre.
Hans ömma händer runt hennes rygg förvandlades till krävande handtag som flyttade sig från ryggslutet upp mot hennes nacke och hårfäste. Hennes ostyriga hår som hållits på plats med en gummisnodd löstes upp under hans händer och fick ett eget liv, och när hon tittade upp på honom ramades hennes ansikte in av ett virrvarr av mörka lockar. Hon bet sig i läppen och kände att hon darrade. Hoppades. Hon sjönk tillbaka in i hans famn och så stod de länge. Lampan under fläkten skänkte ett dovt ljus och i bakgrunden spelade Lars Winnerbäck. Hon kom på sig själv med att le; denna eviga Winnerbäck.
De fortsatte in i sovrummet - hand i hand. Han la henne på rygg på sängen, med benen utanför. Han slöt hennes ögon med sin hand och la varsamt hennes armar utefter hennes sidor. Innan mörkret faller spelade vidare i takt till hennes förväntansfulla andhämtning.
Han kysste hennes mage, tittade på henne för att kontrollera att hon behöll sina ögon stängda, och gick med sina läppar vidare till linningen på byxorna. Spelade med tungan över hennes navel, förundrades över dess mjuka konturer och det blå smycket som blänkte i skenet från lampan i köket. Varvade kyssar med långsamma blåsningar och kände smaken av hennes hud. Hon var så vacker där hon låg i hans säng, helt utlämnad med armarna ut från kroppen, med ögonen slutna och med det mörka lockiga håret utslaget.
Han drog upp T-shirten en bit till, lyfte hennes avslappnade överkropp för att komma åt, och drog slutligen av den. Hon flämtade till och skakade, hennes bröstkorg hävdes i korta andetag och huden knottrades. Han såg hennes bröstvårtor styvna under den svarta spets-bh:n och log. Med krävande handtag kände han på hennes blottade överkropp, kupade sina händer runt hennes bröst, fortsatte ner ganska hårdhänt mot byxorna, samtidigt som han inte släppte hennes ansikte med blicken. Hon vred sig med ett kvidande när han drog av hennes byxor.
Där låg hon så. Hon var varm men frös. Hon var avslappnad med spänd. Hon var trött men pigg. Hon höll ögonen slutna och kunde bara genom hans andhämtning gissa sig till var han var. Hennes ben dinglade över sängkanten och hon trodde han stod på knä och tittade på henne. När han kysste hennes hålfot och med hårda, krävande händer nästintill rev hennes lår, vader och slutligen fötter trodde hon att hon skulle svimma av njutning. Det gick inte att ligga still längre. I vad som känts som en evighet hade han utforskat varje del av hennes kropp med tunga, händer och fingrar, men inte så mycket som kysst henne. Hon hade försökt fånga hans tunga med sin egen, men han hade skickligt glidit undan.
Hon kom på sig själv med att känna sig som en gudinna. Måhända var det en tokig tanke, men hon höll kvar den. I svarta spetsunderkläder låg hon med händerna ut från kroppen som ett kors, hon hade en man mellan sina ben som skänkte henne extatisk njutning och som nu drog av henne först trosorna, och sedan bh:n. Hon skakade av vällust bara av att han lät sina händer gå från brösten och ner över magen, och när han hårdhänt grep henne om midjan och kysste hennes mittpunkt så höll hon på att komma på sekunden. Han nafsade henne i insidan av låren, lät tungan leka vidare och blåste i hennes knäveck.
Hon vred sig som i plågor och andades kort och snabbt. Gnyende ljud undslapp henne och hon kastade huvudet av och an.
Så lät han henne ligga en sekund eller två. Bara log åt hennes tillstånd. Han själv hade behållt kläderna på fram till nu, men nu åkte de av. Han var hård och hon var blöt. Genomblöt.
Han gned toppen mot hennes öppning, fortsatte frustrera henne tills hon till slut i ett kvidande bad honom.
- Snälla, jag behöver dig nu.
Till slut låg de i varandras armar, deras pulsar gick i synk och de andades varandras luft. Hennes kropp skakade fortfarande av efterdyningarna och anspänningen gjorde att hon föll i gråt.
De höll om varandra, tittade varandra långt in i ögonen och förundrades över världens mirakel. När tårarna slutat falla utöver hennes kinder lyssnade hon på sitt hjärta och struntade i förnuftet.
- Jag tror jag älskar dig.
Bulimiker - jag?
Och det gäller inte bara Ben & Jerrys glasskavalkad, utan framför allt min känsla inför mig själv just i detta nu.
Jag är så jävla kär, hur det gick till vet jag ej - jag har faktiskt inte en susning... Helt plötsligt hände det bara. Och jag susar omkring i nåt slags lull lull inlindad i rosa bomull med vita kaniner hoppandes överallt. Leendet stort och kvitter kvitter. Det är helt jävla sanslöst, tror jag är hög på extacy eller nån annan kemisk drog. Låt mig i så fall aldrig drabbas av brist på denna drog!
Jag kräks på mig själv, ställer mig utanför mitt eget jag och skakar på huvudet. Vart tog jag vägen?
I'm a mess - but I can't fucking help it!
P - Jag är kär i dig! Jag är så jävla jävla kär så jag tror jag dör. Jag vill alltid känna så här.
J - Det kommer du inte, vi kommer inte alltid vara nykära...
P - Nej nej, men JOJ! Det kommer alltid kännas så här - låt mig tro det, lite lite till bara.
Underbara gatlampa!
Jag har en faiblesse för vackra gatlyktor. Har en tavla föreställandes gamla gatlyktor i New York och min favoritrunda i kvarteret bjuder på en härlig syn av desamma.
Det var en vacker höstdag. Luften var krispig och himmelen fantastisk. Där ser jag - den perfekta gamla latlyktan - som måste få vara med på en bild.
Det finns många sådana saker i vår värld som man faktiskt inte ser, inte förrän man tittar efter. Och det är då vår verklighet och omvärld förändras inför vår syn. Det kan vara en sten, en linje på en gata som är extra omsorgsfullt ditmålad eller helt enkelt det perfekta omslaget till ett glossigt magasin.
Det är mycket man inte hör för att man inte lyssnar, och det är ännu mer som man inte ser för att man helt enkelt inte tittar. i vår periferi står en gnistrande verklighet och väntar oss. I bruset av all information så döljs det mer än vi anar. Och det är fantamig fantastiskt.
Kluven person?
...som säger att jag måste vara schizo.
Har saknat min sjuksyrra hela veckan, tänkt på honom och känt mig varm i kroppen när jag pratat med honom, men ändå haft en distans. Sure, jag gillar killen och han är mysig och härlig och jadi jadi.
Men så sågs vi igår, och det var helt fantastiskt! Jag ville flyga på honom och kramas, och slita av kläderna och pussas och bla bla bla. Ni kan grejen. Gick till affären ihop för att köpa kaffe till hans föräldrar som jag träffat för första gången, gick och nöp varandra i midjan och rumpan hela vägen. I liked the feeling. Han gillar mig liksom, och jag gillar honom tillbaka.
Kom hem och skrev ett inbox-meddelande på FB. Kom hem senare på natten och loggade in. Inte en respons på pirrimagenmeddelandet. Inte ett svar på mitt sms som jag filurat iväg på vägen hem...
Detta gör mig som vanligt tvivelfull som fan.
Eller är det han som är smart? Som börjat spela spelet med mig? För det funkar nämligen. Nu sitter jag ju här och väntar på att HAN ska höra av sig till MIG, det som tidigare inte hänt. Jag tänker och tänker och tänker och längtar lite.
Men ni ska se, det är nu det händer. Det är nu han backar bara för att jag verkat släppa efter. Det är nu det kommer... Du är en fantastisk tjej, men det funkar inte för mig...
I så fall. Alltså. Då skiter jag i allt som alla säger. Då är det som jag sagt hela jävla tiden - lättare med sex bara!
Byta jobb?
Varför ska de hälla i mig vin när jag har mensvärk, redan är irriterad och känner att jag vill gå hem???
För att jag stannar.
Har haft ett ytterst meningslöst evenemang hos en kund som hade kunnat bli precis hur bra som helst om de hade ansträngt sig typ tio procent så mycket som jag gjorde genom att stanna fredag till lördag för att närvara. Jag är bitter och irriterad och känner mig ofantligt trött på min yrkesroll just nu.
Fy fan mother fucker damn!
Jag är jävligt bra på det jag gör när jag tycker att det är givande, roligt och stimulerande; när jag känner att jag får nåt tillbaka... Jag är askass på det jag gör när jag väljer att skita i det och blir obstinat och inte vill vara med.
Idag var jag askass och sket i allt. Jag satte mig till bords och var social istället, fick visitkort av en fotograf som vill göra ett jobb med mig och blev ihälld vin av kollegor. Sen gick jag hem. Efter att jag levererat några giftiga kommentarer till arrangörerna vill säga.
Stick och brinn och fatta era affärers bästa för helvete!
*jag älskar att veta bäst*
Jag försöker.
Jag came clean med min skrämselhicka, min fruktan och mina tvivel. Det höll på att braka rätt åt helvete, vi står långt ifrån varandra gällande relationer, känslor och bagage.
Men så visade sig mänskligheten från sin bästa sida. Han säger att han väntar.
Det känns stort. Men det känns bra, och det är det viktigaste.
Lyssnat på Savage Garden på repeat i fem timmar. Fantastiskt. Ljuva nittital kom tillbaka med ditt problemfria anlete!
Two beds and a coffee machine rör vid det mjuka som finns där inne. Jag vet att det finns, jag ska bara hitta en lösning att ta fram det också!
Och jag fattar inte hur i hela fridens namn vi kan ha så fantastiskt sex hela tiden!
Nu går det utför.
Martin Lidberg, en av Sveriges mest framgångsrika brottare. Hm. Stackars liten.
Broccoliörat övertalades att ställa upp i Sveriges mest framgångsrika dansprogram Let's Dance a.k.a. Let's Trance - eftersom varenda man där förvandlas till någon slags transperson. Det verkar i mina ögon vara snudd på omöjligt att bibehålla sin manlighet parallellt med valstakterna.
Där förvandlades en av Sveriges bästa brottare föga överraskande till nåt fjolligt muskelpaket. Han blev kär i sin danspartner, talade ut med stora leendet i Hänt Extra om lyckliga kärleken som befästs med ring på fingret. Och NU - nu kan man fan inte ens logga in i på mailen utan att se honom i sina trikåer och en royalblå glansig skjorta.
Jag har aldrig förr längtat tillbaka till brottarspandex - men nu finner jag mig göra just detta.
Höstsolens skuggor.
Och trots att löven är vackra så är de blöta, fallna och kalla.
Värmen genom min tröja gör mig ännu varmare, jag blir klibbig och snudd på svettig. Jag tar av mig och springer över kyrkogårdens daggblöta gräs. Jag springer snabbt, som för livet. Väl uppe på kullen är mina skor våta, min andhämtning är grund och ansträngd och jag tittar ner över mina fotspår. Ser mig hastigt omkring. Där står jag; omgiven av gravstenar och gräs. Solen skiner och himmelen är klarblå. Han som tycker om mig för den jag är står hundrafemti meter ifrån mig och väntar. Väntar på att välkomna mig tillbaka till hans värld. Måste bara andas lite. Få in lite egen och frisk luft i mina lungor.
Så jag springer tillbaka efter en minut. Tar ut stegen fullt ut, känner vätan tränga genom strumporna och hur det låter i skorna "skvimp skvimp". Tjugo meter kvar. Tio meter kvar. Jag stannar en halvmeter ifrån honom och flåsar. Ler. Vänder mig om. Mina fotspår över kyrkogårdens kulle löper längs en fin och rak linje genom gräset. Jag tittar tveksamt på honom, han som jag vaknade med, som jag låg med och som jag åt frukost med.
En gång till då! Kom igen - det orkar du!
Sanningen var att jag inte orkade en gång till. Löpturen upp längs kullen kramade ur mina sista krafter, men hans kommentar var bra. Den var perfekt faktiskt. Det gjorde mig lite förvånad. De flesta skulle skakat på huvudet och bett mig att vara normal.
Det är så många andra som är normala. Jag orkar inte vara som de.
Men jag måste tillbaka till mina babysteps. Det här går för fort nu.
Jag har en man i min säng.
Eller ja, helt ok i alla fall.
Sen att jag inte kunde sova längre än till halv åtta i morse, trots lördagsmorgonen till ära - tja, det är en annan femma...
Det är mys med män.
Fast jag har hormonella rubbningar i min kropp som gör mig lättirriterad och stingslig. Panikerade extra mycket efter gos, kel och pussar överallt. SPACE PLEASE!
Mina bröst är fantastiska, de är hårda, varma och en storlek större. De gör ont och står rätt ut när jag ligger på rygg. Hoppas, hoppas, hoppas att jag får mens om ett par dagar! Annars är det jävligt dumt. Snudd på åt helvete faktiskt.
Mhm - Glamour sa det så bra...
Peace out.
Jag vill bara röka - ok!?!
Kan inte nån bara komma hit med lite cigaretter eller snus?
Det hjälper inte att jag legat tre gånger. Jag är klar med mina jävla orgasmer nu, ge mig bara lite nikotin! Och sömn. Och lite mer cigg? Har till och med snusat en använd snus, jag är desperat!
Haft en skittrevlig kväll, jag är förtjust i min sjuksyrra som kan allt om kroppens anatomi. Fantastiskt. Men så kunde jag inte sova, så efter två timmars enträget försök och ett ligg till, så väckte jag honom på nytt. Fan, det går inte, jag går hem nu.
Så här sitter jag med Helen i luren. Jag har faktiskt ångest i hela min kropp, panikkänslor i magen och grym jävla träningsvärk i lår, röv och mage.
Jag ska upp om tre timmar, nja, kanske fyra, men ändå. Låt mig bara hitta lite ro. Jag fixar inte detta!
Jag tar ett glas vin och gillar läget.
JAG VILL SOVA!
