Jag var speciell.

Stulna blickar

När jag och Limpan stod där sneglades det från många håll. Vi syntes där i periferin och man såg de små gotharna önska livet ur oss.

Klart är att män i gummimasker svettas otroligt mycket på nära håll. Klart är också att de är fullt kapabla att fyra av spottloskor ur öppningar i samma gummimasker. Klart är dessutom att om man är oförberedd på exploderande bomber så är det lätt hänt att man nästan trillar av scenen.

Och jag tror jag vet vad jag vill bli i nästa liv. Jag vill bli man med mycket tekniska fingrar. Jag ska låta håret växa, lira gura och headbanga inför 10 000 människor. Jag fann mig själv fånleendes åt gitarristen i Machine Head flertalet gånger, kunde inte slita blicken från hans svajande hår och hans ilskna frenesi. Kunde inte sluta tänka på den enorma träningsvärk som jag alltid drabbas av efter blöta utekvällar där headbanging hört till aktiviteterna.



Och visst är det udda. Det är inte första gången jag möter dödsmetallare, även under Hultsfred har jag utbytt ord med dem och jag reagerar lika varje gång. Så farlig och hård musik - så mjuka, timida grabbar. Jag berömde ovan nämnda gitarrist med ett "you were awesome, great show" och fick ett blygt leende tillbaka samtidigt som han högg in på lite melonbitar "oh, thankyou".

Melon? Vad hände med Jack Daniels?

Inte som Pinocchio.

En kort kille med lång näsa?

På håll är det bara en liten kille med exceptionellt lång näsa. Jag tror dock inte han gjort en Pinocchio och ljugit sig till längden, utan snarare något annat, mer grymt och skrämmande.

Sant är i alla fall att det var en otroligt häftig upplevelse att vara backstage innan, och faktiskt PÅ scen under själva Slipknots show. Och show, det var det! Sedan att jag inte var kapabel att ha den goda smaken att digga det musikaliska, det är ju en helt annan sak. Det där med VIP, det passar liksom mig...



Jag har bytt krogen mot skogen.

Det var inte som förr.

Sms-terror i telefonen i lördagskväll fick mig att bestämma mig för att avvika från mannens kalas för att sluta upp med två av mina nära vänner. Jag var själaglad över lite kvalitetstid med dem, några öl och mycket skratt. Meningen var att vi skulle gå ut. I två timmar trivdes jag i deras sällskap, kände mig sjukt snygg och tyckte det skulle bli trevligt att komma ut på krogen igen efter lång bortavaro.

Vi kom till stället halv två.

Kvart i två satt jag i en taxi hem.

Nej. Det var helt enkelt bättre förr.


This rocks my world.

Ooooh!

Den här låten får mig att bli helt tokig i kolan, helt nervös i magen och jag bara känner mig alldeles jollrig och lycklig!


Kite - Ways to dance

Jenny from the block.

J to tha Lo!

Jippie, Jennifer var en riktig pärla innan hon skaffade sig den där genomslemmige Marc Anthony och två äckliga barn. Hon var en bra sångerska, hyfsad skådis och förjävla snygg.

Ikväll ser jag henne i U-turn med favoriten Sean Penn.


När åskan går.

Tillbakablick till Fritis.

Jag var åtta år och hade en bästa killkompis (redan då!) som hette Robert. Vi hängde ihop som DunderKarlsson och Blom, som Ler och Långhalm och varvade Nintendo samtidigt som vi hetsåt hans mammas bullar. På Fritis var vi polare och vi gick i samma lågstadieklass. Han ville bli ätare när han blev stor. En sån som provsmakar allt som ska säljas. Måhända var han något stort på spåren redan där...

Hur som haver. I andra klass fick vi lära oss att gå ut och sätta oss i bilen om blixten slog och åskan gick. Då däcken var av gummi så var man säker inne i bilen. Robert räcker upp handen och kommenterar vår nya kunskap:

- Men då räcker det väl att vara jämte P? För hon har både gumminäsa och gummirumpa!

Och tja, kanske låg det något i det där? Håll i mig om åskan går?

Brunettbullan.

Det handlar inte bara om hårfärg.

Nej. Jag har inte gjort en Blondinbella och tagit time out från bloggen för att sedan göra storslagen comeback. Jag har bara inte haft något att säga.

Sista rycket blev bästa köpet!

Jag blev MongoMango!

Och förfärades av uttalanden såsom "den är fett snygg - elläh?", folk som ryckte kläder ur händerna på varandra och galet smala topmodeller.

Jag fick den nya Loreál Mascaran i present, ett nytt nummer av Cosmopolitan och shoppade kläder till 20% rabatt. Det var en bra kväll.

Mest nöjd är jag nog trots allt med min nya klänning. Den som redan är en legend i citat. Eller vad sägs om "litegrann, hon tror hon är 12?", "lite mer Familjen Adams över den, eller punk", "den är lite mangastuk", "punkig skolflicksuniform" mm mm. Jag tycker den är alldeles fantastisk - kort, volanger, tight över magen, vidd över höfterna och hög i halsen. Och så rödrutig på det. Nu fattas bara sugtofsarna så är jag hemma...




Mjau...

Fortsättning följer - hoppas jag!


Mango-mongo.

Tröttheten sitter i huvudet och i låren.

Just nu slits jag mellan hopp och förtvivlan. Jag har blivit medbjuden av en vän att närvara vid ett jippo på en av mina käraste klädbutiker. Det utlovas happenings, gåvor och rabatterade priser. Klart jag ska gå! Tänkte jag igår och tackade ja.

Nu är jag trött, frusen och har precis avklarat mailkorgens 37 mail med pockande offerter, ordrar och kreativa idéer...

Jag har en halvtimma på mig att komma i fas.

Blogspot.

Sorry friends.

Jag kan inte lämna bloggkommentarer till er alla. Eller tja. Det kan jag väl, men jag blir lat då jag glömmer mitt användarnamn och lösen vareviga gång och måste börja om på nytt.

Därför har jag inte utmanat på riktigt vis... FÖRLÅT!

Sluta upp med de där jobbiga kontona.

Phew...

Shit, jag har blivit utmanad!

Jag blev utmanad av Äpplet. Äpplet som bygger nytt asbigt hus i Talludden - inåläs!

Reglerna för utmaningen är följande:

1. Länka den som utmanat dig och sätt in dessa regler på din blogg.
2. Berätta 7 saker om dig själv, både alldagliga och knäppa.
3. Utmana 7 st i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till dem.
4. Låt dem få veta att de har blivit utmanade genom att lämna en kommentar i deras blogg.

Punkt ett anser jag härmed vara uppfylld. Alltså är det dags att berätta sju grymma grejer om mig själv...!?!

ETT.
Jag ÄR enochsjuttionio centimeter lång. För några år sedan var jag 177,5! Vad detta beror på är ett olöst mysterium. Måhända är det stretching som gjort detta?

TVÅ.
Jag HAR väldigt många fina vänner som betyder oändligt mycket för mig. En är hamburgersäljande blivande soc-tant, en är teaterpedagog going on showbiz, några är lärare, flera är mammor, några är homo, andra bygger hus. Alla är mig mycket kära och flera är så olika mig man någonsin kan bli.

TRE.
Jag ÄLSKAR vatten. Att dricka, att simma, att surfa, att åka skidor.

FYRA.
Jag HATAR att känna mig överkörd, omsprungen och att förlora!

FEM.
Jag VILL bli polis. Klart slut.

SEX.
Jag KAN gå på tå. Alltså inte på undersidan av tårna, utan på riktigt, på tåspetsarna. Det gör numera asont, men jag kan.

SJU.
Jag BORDE helt klart ut och springa mycket mycket mera. Ska springa Göteborgsvarvet i maj och undrar i mitt stilla sinne hur fan detta ska gå till..?

Kära nån, ska jag utmana SJU stycken? Det var den verkliga utmaningen!

Jag gör så gott jag kan och utmanar härmed:
Alfabetsbarn
Blondie

Vägen till ett lyckligare liv
Ekonomisanering
Sex & the mammaliv
Censur
Therrorese

Kör så det ryker!

Magisk blev manisk.

Suomilainen.

Finlandskryssningen gjorde mig helt svimfärdig av alla intryck, uttryck och allehanda tryck så jag kan inte lämna någon utförlig rapport.

Sanningen är sådan att det fortfarande gungar lite under fötterna.

Åt fanders med Ebba..?

Det var ju det där med massiv shopping.

När jag förra veckan värmde upp lite smått med stövlar så kände jag att veckan skulle sluta i ett crescendo utan like, och så blev det minsann!

Jag köpte allt jag ville ha. Allt. Och det var fucking fabulous!

Jag köpte A-Pant från Acne. Jag ser ut som Agneta Fältskog! Läs gärna Ebbas syn på saken och förstå mina funderingar över mina egna pinniga ben (?). Skit i det, jag är smashing!

Jag emotser ovationer.



Det är något alldeles speciellt med att ligga naken i sängen i nya läderpjuck!

Pain.

Sa nån träningsvärk?

Japp! För fiiiiiii fan.

Rygg, nacke, sned och rak magmuskulatur, lår, röv, axlar.

Det var längesen jag märkte av fler muskler än insida lår, det är uppenbart!



Och ja, jag ser nästan lika farlig ut. Jag får en märklig känsla i kroppen med lust att slå ihjäl någon så snart handskarna är på! Dock skiljer sig mina magmuskler något från tjejen på bilden. Det putar inte riktigt lika mycket på mig nämligen. Eh. Sure.

Suomilainen mysilainen!

Supa, knulla, slåss och åka radiobil?

Well... Så kanske man skulle kunna se fram emot nästa helgs Finlandsäventyr. Eller så ser man följande scenarion framför sig:

Två fulla hytter med människor som gillar varandra skitmycket. Mycket hög stämning och glada humör. Mycket öl och andra alkoholhaltiga drycker. Några ligger och snackar i slafarna, nån plattar håret, nån duschar och nån får rabies över vad man ska ha på sig. Nån byter musik och nån dansar. Det knäpps lite i ölburkarna och nån är sugen på tax-free läppglans. Disco ska dansas, uppdrag kanske slutföras och headbanga, det ska vi. Det skrattas hejdlöst och det kramas mycket. Vi pratar om värdsliga saker och om ytliga ting. Vi avhandlar teorier, paradoxer och senaste skvallret. Alltid finns det någon axel att luta sig mot och någon att skåla med.

Kort sagt. Jag ser fram emot ett hysteriskt kollektiv på Finlandsfärjan mer än någon anar!

Och den här låten är pinsamt nog en Idol-låt, men den får mig på ett ypperligt disco-moooooooood!




Mera bilder på nostalgin:






Synd bara att mitt minne inte går att jämför med somliga av mina vänners... För jag minns nämligen inte vilka jag hade! Hade för mig att jag hade katterna... Men vette fan, kan lika gärna varit björnarna, mössen eller vargarna. Söta är de i alla fall, och det är synd och skam att de inte längre finns - hur O-PK de än må varit. Mer djur till barnen!

Ni hittar fler bilder och adressen där jag stal bilderna här.

Forrest Family!

TACK H!!!!

Forrest Family

Synd att detta är enda bilden jag hittills hittat... Mina hade kläder på sig, och nu minns jag gungställningar, rutchkanor och staket med hönor... Detta var the shit på det sena åttitalet!

Nostalgi är numera the shit...!

Skogsfolket

Minns ni vänner? Minns ni?

Visst minns vi alla My Little Pony, Barbie och puttekulor. Vi minns twist, dunkgömme och Bollen i Burken.

Men vem minns mer än mig om Skogsfolket? De små små figurerna i form av allehanda djur med små små hyddor och grejer? Alltså, jag blir tokig! Jag minns bara fragment och inte hur de såg ut riktigt, men att jag och syss samlade och lekte. Karin på Fritis hade jättemånga och jag tror att hon hade ett hus jag ville ha. Ekorrar, möss och katter kommer jag ihåg...

Skogsfolket eller Småfolket hette de. Och fråga mig inte varför jag minns detta just nu, det var något som bara ramlade in i skallen på mig häromdagen. Kanske var det bara en feberyra?

Men snälla? Hilfe?

M/S Gabriella

What happens in Finland, stays in Finland.



Det blir kämpegrejt dette!

Tidigare inlägg
RSS 2.0