Paradise.
Det gar inte att med ord beskriva.
Kara vanner, fiender och ovriga lasare... Jag ar i paradiset.
Det ar inte ofta man ar pa semester och frivilligt gar uppkl 05.30,slanger pa sig blota badklader, rufsar till sig i haret och tar en brada under armen for att surfa soluppgang... Det ar verkligen inte ofta som man samma dag faktiskt fixar att aven surfa solnedgang! Men kara lasare... P har gjort det.
Emellan dessa fantastiska sessions sa har jag dock hunnit med en del ocksa. Jag har chillat i hangmattan, solat pa stranden och atit massa fantastisk mat. Det har kort och gott varit en mycket lang dag for Froken P idag... Dock ar jag lycklig anda in i sjalen och jag mar jattebra - trots stukad fot och smarre hjarnskakning tack vare pakorning i bakhuvudet av van... Sant hander, och ar det inte varre an sa, sa ar det latt vart det!
Dock sitter jag har nu och svar. Tackning till mobilen existerar i stort sett inte, internetcafet ar uselt och det ar alltsa i stort sett omojligt att halla kontakt med omvarlden som pockar pa ens uppmarksamhet... Dock! Jag tanker pa er sa mycket! H... Hoppas du fick mitt sms, jag tycker du ar bast i varlden, och tycker att din feedback var guld vard! Annski... Din fd kan ta sig i brasan.
Charlotte! Alskar dig. Du skulle vara har med mig...
Applet... Jag jobbar pa Cher... Och Uggla. Lovar! MEn det blir en BRUN Cher...
Malin, Miss Stureplan... Ni fattar lite vad jag ar med om, men detta slar alla rekord! Det gar inte att forsta hur close to paradise man ar dygnet runt, med massa longboards vantande i forradet utanfor... Ak hit!
Er jag inte namner har jag i detta ogonblick tyvarr glomt, ta det dock inte sa allvarligt. Ni vet vilka ni ar! Kontentan ar att jag mar bra trots att jag saknar min man sa jag blir patetisk :)
Pura Vida!
En kvart kvar.
För den som är sugen på att anteckna, så drar jag. Jag skiter i slask, mörker och dystra tider och ger mig hän åt vågorna på måndag.
13 min kvar...
Och så måste jag bajsa, det tar säkert 3 min.
Heippa.
Spaghettiarms.
För att kunna ha mig nära, vara bara du och jag tillsammans, måste du släppa mig fri.
Det var inte meningen att det skulle bli en så stor grej av det hela. Att det skulle leda till sura miner, irritation och gräl.
Jag ville ju bara vara lite ensam.
Testa mig, testa mig då!
I en veckas tid framöver kommer jag att ha HIV. Jag kommer att känna mig dålig, slö, virusbärande och dödligt smittsam. Jag kommer att äta varje måltid som vore det den sista, göra det jag verkligen vill med livet, och helt enkelt klämma ur det bästa av var sak jag upplever. För snart ska jag få det ödesdigra beskedet.
HIV-positiv.
Uschianamig. Men bromsmedicinerna? De hjälper väl bra? Vad ska jag säga till min man, vad ska jag säga till min familj och vänner, vad i helvete ska jag säga på jobbet?
Grejen är att jag precis lämnat blod och mår precis hur bra som helst. Fantastiskt hemoglobinvärde och vacker röd färg. Bra tryck och en god insats helt enkelt.
Tror att alla som HIV-testat sig känner igen sig i mina tankar dock. Om en vecka får jag livet tillbaka, jag blir pånyttfödd och hoppar jämfota av glädje tack vare mitt negativa svar - som självklart kommer.
I tankarna snurrar det dock på rätt bra. Shit, han hade jag ju faktiskt oskyddat sex med, det där skrapsåret jag fick i poolen i Egypten, jag skar ju mig en gång på ett glas på krogen, sen hade jag ju faktiskt oskyddat sex med honom också... HAN, den jäveln, han är en typisk HIV-bärare! Sikket as.
Redan nu har jag, trots rationella tankar om mitt negativa svar, ställt mig in på att leva ett liv i hemlighet. Jag går under jorden, bosätter mig i en grotta i öknen och skriver en bästsäljande roman. Ett liv i ensamhet och med ett grymt smärtsamt slut.
The big Apple.
Min vän. Hon som känner mig så väl, utan att vi ses. Varför ses vi inte? Jo, för att vi bor så jävla långt och dumt ifrån varandra, för att vi jobbar häcken av oss och helt enkelt inte får ihop det! Damn damn damn.
Vi möttes på Högskolan 2001, hamnade i samma faddergrupp och jag ogillade henne från första sekund. Jag blängde och småsurade och förstod inte varför denna känsla uppkommit. Svar: hon var som jag. Ett par dagar senare var det jag och hon mot världen. Vi har skrattat och gråtit, hus har brunnit, sambos har bytts ut, hockeystjärnor har avverkats och vi har rest till Spanien och New York tillsammans. På många sätt är vi lika, på många sätt totalt olika. Ge och ta, ta och ge.
Tack vare vårt avstånd emellan så mailas vi en del. Varför vi inte rings har jag ingen aning om, kanske är det lättare att vara ärlig, utan sambos eller pojkvänner vid sidan om luren, via mail. Vi pratar livet, barn, kärlek, och framförallt varför man ibland inte är som alla andra...
P:
Ibland känner jag mig lite knäpp, som att jag inte nöjer mig med livet som alla andra verkar göra. Undrar varför det är så. U och jag pratar mycket, och känner likadant inför många saker, men häromdagen skrattade hon åt mig, skakade på huvudet och utbrast Du är den mest komplicerade kvinna jag känner! Hade varit skönt att vara en Svensson ibland, och varit glad över det. Förstår du vad jag menar?
Äpplet:
Hallå, hade vi varit Svenssons hade vi hetat det. Nu heter vi P och Äpplet och är inte som alla andra. Du o jag måste liksom söka spänning, utmanas, annars blir vi uttråkade och vissna. Vi måste reka gruppsex, tjejsex och sen konstatera att nä, kuk är det bästa.
Vi kommer alltid vara sånna tror jag. Jag är precis som du. En dag ska jag bli kändis och alla ska älska mig, eller nåt.
Jag tror baske mig hon har rätt. Kanske skulle vi göra som hon tyckte en gång i tiden och bli som Filip & Fredrik! TV - here we come!
Äpplet - jag är glad i dig. Glad för att du finns i mitt liv.
Jag kanske köpte horor för pengarna?!?
Chefen är en bra människa privat och vi har massor av utbyte av varandra gällande självhjälpsböcker, filosofiska utsvävningar och mentala föreställningar. Yrkesmässigt är vi för tillfället mil ifrån varandra.
Förra veckan blev jag under en djupgående debatt så provocerad att jag kastade en servett i ansiktet på honom och kallade honom jävla idiot. Han kastade tillbaka och fnyste Subba! tillbaka. Vi gillar varandra egentligen som ni förstår.
Igår blev jag för hundraåttionde gången detta året föbannad på honom i hans roll som chef.
Han har lovat oss våra provisioner på januarilönen då han glömde bort dem på decemberlönen. Det gjorde inte så mycket då, eftersom vi i det lönekuvertet överraskades av en trevlig bonus istället. Men i januari är det ofta lite kärvt och nu såg vi alla (säljare) fram emot lite extra kulor. Tror ni inte gubbjäveln glömt bort att räkna ut dem? Lönetanten ryckte på axlarna när jag viftade med kuvertet och hänvisade mig till chefens slarvighet.
Mina kollegor frustade och gnällde, snackade och muttrade.
Fuck it, tänkte jag och stampade in till chefen istället.
P - Tja, har du ens räknat ut provisionen ännu?
C - Ehm, nej, jag har ju inte det...
P - Vi skulle ju få dem nu, eller hur? På denna lönen?
C - Jaja, men vadå, har ni lyckats göra åt med hela bonusen redan?
P - (blir förbannad) Hörrödu! Det har du verkligen inte med att göra! Har man räknat med pengarna på denna lönen så ska de också komma.
C - (TYST)
P - Du kan gå in till L och fixa det i efterhand, så löser hon inbetalningarna.
Idag kom ett nytt lönekuvert på allas skrivbord.
*att man ska behöva ta tag i allt själv*
Varför cc:a hunken?
Flashback big time.
Let's start from the very beginning - it's a very good place to start.
I somras var jag i södra Europa och lärde mig nya saker, träffade nya människor och hade en fantastisk vecka, som snabbt gick över till att bli två fantastiska veckor.
Jag åkte med en organisation, en grupp grabbar utan koll som nog av många kallas fräcka och fräscha. Jag tyckte mest de var goa gubbar och att vi hade mycket att snacka om. Dock var jag singel i somras och The Tank gjorde ett härligt intryck på mig. Han var vacker som en dröm, hade en kropp som en gud och luktade som man tror reklamen gör. Klart man suktade. Klart man blev fjorton år igen.
Jag minns hur förvånad och cp-smickrad jag blev när han bad mig massera hans rygg. Hans varma hud under mina händer fulla med solkräm flög flinkt över musklerna som spelade. Åh jösses, jag rodnar när jag tänker tillbaka. Sånt våp.
Hur eller hur, sista veckan tog också den slut och kulminerade i en sista kväll. En sista kväll på det lokala haket där jag luktade mot hans hals och hans händer rörde vid min midja. En sista kväll i lägenheten med mycket thé, skorpor och löst snack om allt och inget som rörde livet. Vi var alla lite nostalgiska och misstänkte nog lite till mans att många av oss aldrig skulle ses igen. Jag kramade alla hejdå, en extra varm och lång sådan till The Tank.
Min vän C var kvar en extra natt och berättade senare hur hon, sin sista kväll hälsat alla från mig, och med en extra riktning till The Tank. Jag minns min förfäran, och faktiskt också hur nöjd jag känt mig - och vad spelade det för roll? Vi skulle ändå inte ses igen.
Nu föll sig framtiden sådan att jag på måndag drar till andra sidan jorden tillsammans med min vän C för att återse en del av gänget. Speciellt J och jag hade mycket att prata om, och har fortsatt en fin kontakt, och jag ser fram emot att träffa honom och hans partner/kollega. Var till alldeles nyss helt säker på att det var de två, och inga fler som sluter upp.
Idag fick jag ett mail.
Aloha P!
Supercool att du är på g. Det är samma temperatur i vattnet som i
luften här nere... precis som hemma (alltså samma temp i vatten som i
luft...). Allt är underbart. Det här blir grymt bra. Men det kan ju
bli ännu bättre... Jag undrar om du kan ta med lite snus och snask, om
du har tid och plats.
Jag skrattade för mig själv och nickade till svar. Självklart ska jag fixa detta åt min vän! Men sen blev jag konfunderad. Såg fältet för kopia. Såg en adress som jag förstår går till The Tank. Höjde på ögonbrynen och tänkte ett slag. Why? Varför cc:a honom? Är han där? Kopia till honom för att visa att godis och snus är på g, eller för att påminna om att jag kommer ner? Ärligt talat så fattar jag ingenting. Inget. Som vanligt när man inte fattar, så drar hjärnan sina egna slutsatser. Fast jag fattar inget av de slutsatserna heller...
Och nu först har jag förstått innebörden av ett förhållande.
Jag var ordentlig på mässan, planerar att så vara. Jag är inte den otrogna typen, för ärlig för eskapader och äventyr. Men. Gamla minnen väcks till liv och jag erkänner att jag faktiskt är snudd på nervös.
Jag kommer gående längs muren som skiljer stranden från vägen, är genomsvettig efter promenaden från tågstationen, men överlycklig över att vara tillbaka. Tittar längtansfullt på vågorna som slår och på människorna som fångar deras kraft. Solen steker och ryggsäcken klibbar mot ryggen. Så sitter han plötsligt där, lyser upp och ler brett. "Är DU här igen?" Jag skrattar till svar och blinkar retfullt, varpå jag fortsätter min promenad mot staden.
Jag blir livrädd om jag ser honom igen och blir lika glad. Jag är för gammal för svärmerier!
Splittrad?
Dessa preventivmedel!
Min man åkte hem till sig själv ikväll. Jag är sur som en citron, mår illa och bara gnäller och skäller. Allt var fel, stackars man. Han äter för mycket godis, han äter baguetter, han klampade in med blöta skor i hallen, han gjorde allt fel helt enkelt.
Jag ville vilja att han stannade. Jag ville älska honom som vanligt, men ett par timmar efter pillret så blev P ett monster.
H var Slarviga Sara på P-typstestet (www.preventivmedel.nu) som också jag gjorde. Föga överraskande så var jag som vanligt schizo. Märkligt nog blev jag tre typer. Märkligt nog så stämmer de alla tre kusligt väl in på mig.
Rörliga RebeckaRörliga Rebecka är alltid på språng. Reser hon inte i jobbet är hon på luffen med ryggsäcken på.
Och när hon är hemma jobbar hon oregelbundet och med olika saker.
Men hon har bra koll mitt i oredan. Hon har insett för länge sed att p-piller man måste komma ihåg att ta varje dag inte är något för henne. Hon lever helt enkelt för kringflackande och oregelbundet. Därför vill hon ha ett bekymmersfritt preventivmedel som hon behöver tänka på så lite som möjligt.
Alternativa AnnaAlternativa Anna är en bestämd tjej med principer. Hon vet vad hon vill ha och hur hon vill leva och går hellre mot strömmen än med den. Hon gillar sånt som ursprungligt och naturligt, är engagerad i allt från miljön till djurrätt och gör inget med en axelryckning. Därför vill hon helst slippa preventivmedelmedel med hormoner eller i alla fall ha något med så lite hormoner som möjligt. Efter att ha läst om bröstcancer, blodpropp och förorenade sjöar vill hon särskilt gärna undvika p-piller med östrogen i.
Sökande SofiaSökande Sofia är ständigt på jakt efter det bästa här i livet. Och byter när hon inte är nöjd. Det gäller inte bara skola, jobb, hem, kläder och pojkvän, utan också preventivmedel. Hon har testat det mesta, åtminstone i några månader.
Hon har avverkat flera olika sorters p-piller men blir aldrig riktigt nöjd och byter hela tiden. Går hon inte upp i vikt får hon finnar eller tycker att hon tappar lusten eller oroar sig över nåt annat. Hon har också lite svårt att bestämma sig. Ena gången vill hon slippa mens, men när hon väl gör det blir hon orolig över att mensen inte ska komma igång igen. Och hon tror alltid att det kan bli bättre.
Scary!
Det är en lögn!
Det sägs att man blir piggare av att träna...
Jag var på gymmet i söndags, måndags och idag på lunchen. Minns inte hur min kropp kändes utan träningsvärk. Spann som en liten blå på lunchen, turboduschade och käkade framför datorn.
Nu har jag haft släng av koma sen klockan två.
Typiskt mig. Typiskt mig att få bikinipanik en vecka innan strandlivet. Typiskt mig att tro att det gör nån skillnad. För det tror jag. Och tron kan flytta berg, eller vad det heter nu igen. Ehm, va fan heter det?
Yäyä.
Nu drar jag således hem efter ännu en oproduktiv dag på kontorsstolen.
Doctor Love.
Prospects.
Kusinen är tänd på kollegan. Kollegan är måhända tänd på kusinen.
Jag tycker att det är en match made in heaven.
Så klart jag hintar lite fram och tillbaka, lite hit och lite dit.
- Det kan vara så att nån pratade med nån igår om att nån var söt. Därför berättar nu nån för nån att nån tycker det.
- Åh - härligt!
Härligt ja! Klart det är härligt, även från första parkett.
Och jag får dra mig mot apoteket och köpa dagen-efter-piller. Vill inte riskera att de små små dropparna växer till nåt som de inte bör. Tydligen är vi fler som möts på apoteket. Ses där!
Det krävs så lite.
Tankegångarna har varvats; vi är för olika, vi tycker inte samma, vi har inte samma ambitioner, intressen eller önskemål. Det här kan aldrig hålla i längden, varför blev det så här, åh nej, vad händer nu?
Men så igår.
Det kom tillbaka. Den varma, säkra känslan på att intressen inte betyder ett jota, bara respekten finns där. Den varma, säkra känslan i hans ögon som mötte mina, när han sa "det är så roligt att bara prata med dig, du säger så bra saker". Den varma, säkra känslan på att va tusan tvivlar jag på, det här är ju fantastiskt, det vi har.
Stå kvar där, stå kvar stå kvar, jag ska bara pilla in den lite.
Han tar bra initiativ den killen.
Nu är det över.
Har turboläst bloggar till höger och vänster. Mycket är bra, en del är utmärkt och det mesta är rena skiten.
Ett par viktiga alster publicerade jag istället här. Håll till godo.
Communityn var bra och trevlig, men den tiden är över. Jag vill inte mer.
Vill du avsluta ditt konto? Du kan inte ångra dig!
OK.
Over and out.
Jag gjorde som jag tyckte.
En dröm ger åt tanken vingar.
Det är väl så fågeln sjunger i Askungen, när de syr hennes klänning som ska ta henne ut i den stora, vida världen? Tror det.
Askungen får ju sin dröm uppfylld, hon får gå på bal på slottet. Hennes vänner hjälper henne att fixa sig, klänningen sys, håret fixas med ett band och the fairy godmother fixar kärran. Hon får även prinsen.
Vi har alla våra hemliga drömmar, drömmar om framtida grejer, resmål och kanske kärlekar. Förhoppningsvis har många av oss också mål. Att man innan man fyller tretti ska ha gjort det eller det. Att man ska lyckas med karriären, hoppa bungyjump eller resa jorden runt.
Det här med illusioner då? Vi läser böcker, ser filmer och på tv. Där ser det lite annorlunda ut, minst sagt. Kärleken kommer att kännas så, passionen si. Man går i dräkt på jobbet, dricker Cosmopolitans på after worken och äter glass som alltid är mjuk ur paketet.
DRÖMMAR. MÅL. ILLUSIONER.
Jag suger på orden, de smakar både sött och bittert. Nästan lite surt. Fast mest sött. Jag låter orden fortsätta sin färd genom munnen och ner genom svalget. Någonstans på färden så biter sig orden Drömmar och Mål fast. Varför gör vi skillnad på dem? Är en dröm bara en dröm? Är en dröm alltid förverklingsbar? När blir den ett mål? Vill vi alltid uppleva det vi drömmer om? En fantasi - räcker det att ha den för sig själv?
En dröm kan hjälpa en att fly vardagen. Dröm dig bort till fjärran land och varma stränder. Men så åker man. Är någonting annorlunda? Är någonting förändrat när man kommer tillbaka? Om man behöver fly vardagen, varför leva i just den vardagen? Varför inte sätta upp ett mål om den illusionerade framtiden?
Det är bara vi själva och ingen annan som kan förändra våra egna liv. Vi gör det av egen kraft, måhända med lite hjälp av andra. Ibland kan vi behöva sparka andra rejält och hårt i arslet för att det behövs.
Jag tycker att vi ska ta tillvara på makten över våra egna liv. Jag ser så många olyckliga människor överallt. Människor som förlikat sig med sitt eget öde och liv - som gillar läget. Som låter vardagen ta över. Visst, det kan inte vara helg varje dag. Absolut inte. Det är jätteviktigt att ha tråkigt och vara ledsen. Det är då man upptäcker nya visdomar hos sig själv. Vad man tycker om och vad man verkligen inte tycker om, eller vill vara med om igen.
Dit jag egentligen vill komma, är just den där skillnaden på mål och drömmar, och även illusioner. Jag tänker så här:
Håll kvar i illusionerna; hur sexigt vore det att få reda på att glassen är stenhård även i filmerna? Håll kvar i dem och tro lite, lite grann att det är så även för oss dödliga icke-hollywoodbor. För det gör oss lite lyckligare och mer förväntansfulla.
Se över drömmarna. Förvandla dem till mål. Gör det som DU tycker om och som roar DIG. Kräv handling av din tanke. Om du pallar trycket vill säga. Nöj dig inte med second best, kräv av dig själv att få det som är bäst för just dig och just nu. Det är vi alla värda. Jag lovar.
För helvete! Vi har bara ett liv. I alla fall vad vi kan bevisa.
Utdrag ur P: gamla blogg 29/4 2007.
Faktiskt kan jag titta tillbaka och erkänna för mig själv att jag just gjort detta. Tagit tag i mig själv och tagit ett beslut om min egen framtid, mitt eget liv. Det känns fantastiskt. Try it - maybe you like it.
Det är fortfarande sant.
...aldrig nöjd, jag blir aldrig nöjd...
Mycket bra låt av Veronica Maggio by the way. Lyssna och tänk efter så hörs vi sen.
Klara?
Själv har jag alltid gått ut stenhårt och vägrat bli nöjd, inte velat nöja mig eller resignerat. Somliga menar att det ligger i vädurens natur, hur det står till med det låter jag vara osagt, men i min natur ligger det i alla fall. Det kan ge upphov till magsår och skavsår i vissa situationer. Till exempel när man på sitt första säljjobb går på enbart provision - nöjer man sig aldrig och känner att man kan lite lite lite till - ja då får man också magkatarr.
Jag vill ändå se detta som en positiv egenskap. Det ger resultat. Och är man tävlingsmänniska är det resutat man vill nå. Det finns ingen annan plats än förstaplats. Är man säljare, så är det resultat och siffror man vill nå. Knäck budgeten och få en klapp på axeln och en fet bonus. Är man livsnjutare så är det tokigheter och njutning man vill nå/få. Ge dig hän och tveka inte. Släng dig ut och prova om det håller!
Kanske låter knäppt att jobba häcken i bitar och samtidigt se sig själv som livsnjutare - men nä, min ekvation går ihop. Jag är lika stolt över mitt jobb och mitt CV som över senaste supafesten med polarna. Jag kan gärna jobba ihjäl mig (vilket jag inte kommer att göra, don?t worry mom), bara jag vet att det finns annan stimulans att hämta. Nåt kul att se fram emot. Något fantastiskt roligt som händer. En amazing resa? Ett par skor to die for? En hel dag i båten och på skidorna?
Det finns människor som står vid löpande bandet hela sitt liv. Som tycker att det är skönt att på måndag morgon veta vad som händer på fredag efter lunch. Som tackar för guldklockan efter femtio verksamma år och ser fram emot att påta i rabatten resten av det kvarvarande livet. Kanon. Good for them. Jag försöker att inte döma folk, men ibland är det jävligt svårt. Vill man inte mer? Jag kan inte förstå.
Det gör ont att få en spark i arslet. Men ibland tycker jag det behövs nån som sparkar - hårt.
Fast å andra sidan betyder väl det att jag ser mig själv som bättre? Att mitt sätt att se på saken är det rätta? Att just mina värderingar och livsmål är de som gäller? Och det får man ju inte tycka. Inte högt i alla fall. För då kommer Jante smygande och klubbar dig i bakhuvudet med en blå hammare.
Ja ja, jag ska gå till ICA och fråga efter ett hekto ödmjukhet.
Eller förresten - fuck that - this is who I am, like it or not. I know I do.
Självgoda kramar.
Ett år tidigare.
Å så var det inte mer med det.
Det här är bittert, det är surt som citron och har du inte lust att få dina romantiska drömmar krossade - sluta läs - NU.
Jag är så in i helvete trött på löften.
Ännu mer trött på smöriga kommentarer.
Det står mig upp i halsen!
Lägg ner för fan. Vart tog all ärlighet vägen längs vägen?
Jag är förbannad. Pissed off. Igår var jag ledsen, det händer inte ofta ska jag be att få tala om. Men igår var det miserabelt, eländigt och skamligt dåligt. Men idag - efter en natt med knäppa drömmar och bearbetningar - så är jag vansinnig.
Säg inte till mig hundrafemtio gånger att jag är världens bästa tjej, att det inte finns nån som jag - om du inte menar det. Och om du menar det, följ upp det då och var lite vuxen!
Alltså ärligt talat, jag får det bevisat om och om igen. Det är ingen lösryckt rubrik som jag tyckte kändes klämkäck.
Jag orkar inte. Det är inte roligt längre. Jag skiter i det här nu. Allt. Män är svin, kärlek suger. Sex är enkelt, känslor ställer till det.
Och det har inte bara med mitt senaste djupdyk att göra. Detta var liksom grädden på moset. Den där droppen som till slut fick det att rinna över.
Säg aldrig mer till mig att sluta vara hård. Säg inte till mig att släppa in någon, att riva min mur. Det gör förbannat ont. Det är mycket mycket bättre, och lättare att vara rak, ärlig och cynisk. Att tänka "jaså, du tycker om mig säger du..? Jaja, lilla vännen det blir nog bra ska du se".
Jag försökte verkligen. Tro mig. Naken, osminkad, sårbar.
Det var som att jag klättrat upp 100 meter till på berget. Det var modigt, främmande, skrämmande. Men jag kan lätt säga att just nu känns det inte värt det! För de extra 100 metrarna är skillnaden mellan ett blåmärke och flera brutna ben, när man faller ner. Eller blir nedknuffad. Tappar balansen - whatever.
Visst, jag är inte dummare än tåget. Jag dömer inte ut ett helt släkte på grund av en person. Han är ett svin. Han är en hänsynslös idiot egentligen. Men det finns så många där ute... Jag har sett er.
Jag blev lurad. Jag lät mig luras. Och jag gör inte om det.
Punkt.
Källa: P's andra blogg 21 januari 2007.
Det var då. Mycket har hänt. Tack och lov.
Den där kloka psykologen.
Nätet is the shit.
Har länge haft spännande msn-konversationer med N. Till en början flörtade vi, ringdes lite emellanåt och hade nåt på G. Dock rann det ut i sanden och nu utnyttjar vi bara varandras intellekt. Han läser till psykolog och är enormt empatisk och intelligent. Han har tagit sig an mig kan man påstå. Jag berättar mina drömmar för honom, mina rädslor och om mina dumheter. Jag berättar vad jag vill göra med mitt liv, vad jag gör och hur det känns. Han är bra den där N.
Från att ha vaknat en halvtimmar försent i morse så drog han mig på fötter igen.
n säger:
men jag menar vad jag säger
n säger:
jag är imponerad av dig
n säger:
att du gör saker, inte bara tänker
n säger:
som vissa andra i den här konversationen... känns det som
n säger:
det är en riktigt bra egenskap skall du veta.
P säger:
Tack N! Tack
P säger:
Gud va du är bra för mig just nu
P säger:
Döm inte dig själv bara
n säger:
det känns som om livet bara springer förbi o jag upplever eller gör inte saker som man verkligen vill göra
P säger:
Livet är långt
P säger:
Catch the moment dock
n säger:
det är lättare sagt än gjort
n säger:
jag menar, hur många tänker inte att dom skall sticka iväg själva o lära sig något nytt...
n säger:
men gör det aldrig
n säger:
sen att du är en tjurig jävel det får man väl ta ;)
P säger:
hahaha
n säger:
men glöm inte att leva emellan dina upplevelser ;)
n säger:
jag tror jag får gå en kurs hos dig
Han slår ändå huvudet på spiken den där N. Att leva mellan mina upplevelser, att kunna hantera vardagen utan utsvävningar, nya utmaningar - det är min riktigt stora nöt att knäcka. Men jag har ändå N vid min sida. Jag litar på att han hjälper mig.
Geometri.
Man kan nog lätt säga att jag är open minded, att jag är en free spirit och har stor spontanitet.
Jag har de senaste dagarna upptäckt att en av de närmaste i min närhet är rätt fyrkantig. Med ganska vassa hörn, inom ramen och tja, helt enkelt är en av de mest grundläggande formerna.
Kan vara så att det tillhör den där vardagen, att man lär känna nya, spännande och oväntade sidor hos den andre, och att det är det som kallas kärlek, när man accepterar och lär sig älska även de sidorna.
Dock är det ibland svårt, när själva stommen skiljer sig så till den vida grad. När värderingar, mål och ambitioner går åt olika håll. Gör det nåt? Jag vet inte. Ska försöka för en gångs skull att inte tänka sönder detta den här gången.
Men om han är fyrkantig, då kan jag nog likna mig själv vid en kvicksilverpöl. En föränderlig massa som smälter, antar fast och hård form men som flyter med rätt bra. Såklart att jag tycker jag flyter med, att jag är bra och föränderlig - måhända är det asjobbigt och ett mardrömsscenario för andra. Dock är jag som jag är, och försök inte passa in mig i en muffinsform!
Blir du kär i kvicksilverpölen, så måste hon få fortsätta vara en kvicksilverpöl också.
Och jag vet inte ens varför jag är upprörd, ingen har försökt förändra mig hittills. Jag är dock rädd för att det kommer...
Som stormen river.
Efter att ha kört på i hundraåtti i en vecka så är jag hemma igen. Det kan tros vara skönt, att det är alldeles ljuvligt att återvända hem efter en vecka i mässhallen med kundbesök, monterbygge, alkohol och hämningslöst fräcka förslag - men det är bara konstigt om jag ska vara ärlig.
Jag har abstinens på endorfiner och adrenalin. Jag är tom och jag är slut.
Och jävla fucking kuk-A. Han som vet vilka knappar som påverkar mig. Jag har min man och jag är lycklig. Det är sant. Men det är klart att det är knasigt.
Och stormen river, eller tja, den bör komma snart. Alla säger det, så så måste det vara.
Laura och Hjalmar.
Eftersom min tid just nu inte räcker till riktigt ordentligt. Eftersom tiden just nu, sittandes med datorn i knät är slöseri så har jag just nu lite dåligt samvete. Så jepp, jag ska gå och packa.
I köket simmar det två ljusgula grodor i en plastpåse.
Jag har döpt dem till Hjalmar och Laura.
När man möter deras blick, när man håller dem i handen, genom vattnet och plastpåsen, då känns det som att de förstår en.
Packa var det ja.
Får det lov att vara en bebis?
Omvärlden, hörrni, bara för att jag är 27 år gammal och inne i ett förhållande, så betyder inte min spiraluttagning att jag ska hem och reproducera mig. Det betyder inte att jag desperat längtar efter att se mig själv i ett mindre format, det betyder inte att jag går och klämmer längtansfullt på barnkläder med en konstig blick.
Det betyder bara att jag är trött på att ha mensvärk som medför sjukskrivning. Jag är trött på fontänblödningar genom gröna ob:n.
Så. Bebis? Nejtack, det var bra så tack.
Och ja, det gjorde så inåttaden ont. Men det gick snabbt som attan. När jag instinktivt drog mig uppåt/bakåt i stolen med bena åt varsitt håll, så drogs den lilla tingesten åt andra hållet.
När min übercoola gynekolog efteråt klappade mig på axeln och sa till mig att jag varit väldigt duktig, då kom malligheten som ett brev på posten. Supertöntigt, för vad gjorde jag som var duktigt, det var ju han som hade koll på livmoderhalsar, skrymslen och vrår. Men så tänkte jag inte då. klart han tyckte jag var duktig!
Hm ja... Tack detsamma.
Utskällning till salu.
Jag spände ögonen i chefen, skakade på huvudet så lockarna dansade och så brast det.
Du är så jävla inihelvete klok och smart, men gör någonting själv för en gångs jävla skull! Här sliter jag halvt ihjäl mig, och vad får jag för det? Skit skit skit! Vem gör nåt annat på eget initiativ på det här fucking bögstället egentligen? Och hur ofta är du här? Vad gör du på dagarna? Gå runt och vara semismart på halvtid kan ju ingen bli utbränd av åtminstone! Så ät skit, och dra åt helvete din jävla idiot.
Det kokade i mig. Som ett inombördes mantra hörde jag Kay Pollack i huvudet. "Du är aldrig irriterad av de skäl du tror". Jag tänkte och tänkte och tänkte. Jo, det är jag faktiskt. Den här gången är jag verkligen det - ok?
Jag svalde mina ord som låg längst fram på tungan, svalde min ilska och sparkade på ett bordsben istället. Det är just nu ingen som vinner på att jag svär och gapar åt honom som mest behöver det.
Men jag behöver skälla ut någon. Försök själva sluta röka samtidigt som du ensam roddar i hamn årets största mässa. Försök själva sova när du har tusen tankar, lösningar och nya problem som håller dig vaken. Försök själva trivas när du redan mentalt gått vidare. Tro fan jag måste skälla ut någon snart.
Fast nästa vecka har jag trots allt bestämt mig för att bli knack på företagets bekostnad och återigen bli flata för en kväll. Tack Gud för H just nu.
Lindblomsgrön?
Hur i hela fridens namn ser lindblomsgrönt ut?
Lindblomma enligt thét. Ja, thé Malin!Ser ut som att nån får åka 20 mil i morgon för att ta reda på det live.
Och nu ska jag leta skor. Fina skor till fin coctailklänning. Klack tack.
Mucho nice. Passar dock inte min tilltightade budget.
Torktid?
Tre personer, en P. Tre personer är oroliga för att snudd på hysteriska P ska bli ännu mer hysterisk. Telefonterrorn har börjat.
Nr 1:
- P, det är bäst du kommer ner och kollar, färgen är rätt skrikig...
- Jajaja, hon sa ju att vi ska kolla om en timma, när det torkat.
Nr 2:
- P, det är färdigt här nere, ska du komma ner och kolla?
- Nej, jag väntar och ser när det är torrt.
Nr 3:
- P, jag är klar med målningen, du kommer ner och kollar eller?
- Nej! Jag kommer om en timma, färgen ändrar på sig!
Pistageglass har förhoppningsvis blivit behaglig grön, lite limig, fast mer grön.
Näe, jag törs inte gå ner.
Har 450 st tags att fästa på nyckelringar. Bara 175 kvar...
Jag går ner nu.
I got what I wanted.
Efter hård, varm, lång omfamning så växte begäret än mer.
Gänget; såklart jag legat skiten ur mig.
Efter att det normala begäret släckts så väckte jag honom inatt, och han väckte mig i morse.
Tja, det funkar.
Nu lägger jag en Pizza och går hem.
Återkommer till Prinsen som kom hem. Sen.
Beställt väggar målade enligt färgprov. Beställt extra färg i samma nummer som killarna målat möblerna med.
Komma-ihåg-lapp till nästa gång: Beställ ALDRIG mer enligt färgprov!
Färgen som var mjukt skogsgrön visade sig när allt var färdigt vara en kräkredo mintgrön i lysande nyans. Damn damn damn!
Pusta ut och gör om. 5000 spänn åt helvete för några målade kvadratmetrar. Kuken.
Högsta växeln utan rosa kaniner.
Om en halvtimma drar jag till Stockholm.
In.
Möte.
Skratta vinnande skratt.
Avsluta möte.
Ut.
E4:an wroooooooooooooooooom.
Väl hemma, ska jag inte hem till mig. Jag ska hem himmelriket.
Äh, skit i romantiska omskrivningar, inga rosetter eller rosa kaniner här inte.
Jag ska få presenter, bli omhållen och så ska jag K-N-U-L-L-A så in i den.
Kära kollegor, i morgon kommer P lite senare till jobbet.
Om att kväva sin partner.
Fick mig en knäpp på näsan häromkvällen - en rätt ordentlig sådan.
Då jag lärde känna en av mina närmaste vänner lite bättre, strax efter att hon gått isär med sin sambo sedan sisådär åtta år, så upptäckte jag nya sidor hos henne, en annan person som jag inte tidigare mött så ofta.
Hon var framåt, skojfrisk, frispråkig och alldeles alldeles underbar. Smart, ironisk, charmerande och djup.
Den tjej som jag tidigare träffat, och också då tyckt om, var mer tillbakadragen, tyst, till synes blyg och var enligt mig, hon som aldrig släppte loss. Hon var tjejen man pratade smarta saker med över en cigg. Hon var tjejen jag alltid kände mig för full med, då hon aldrig visade berusning själv.
Efter ett tags intensiv och känslosam vänskap har jag upptäckt att dessa bägge brudar faktiskt är kompatibla, att de i kärna, hjärna och hjärta är samma person.
Som singel blomstrade hon.
Jag bloggar inte ofta om mitt X. Han hade en stor plats i mitt liv under väldigt många år och jag är färdig med det kapitlet. Jag håller oerhört mycket av honom och jag hoppas få ha honom som vän under lång tid.
Han har växt de sista åren. Blivit mogen, vuxen, tar svåra beslut och känns på många sätt klokare. Min förklaring till det hela var åldern. Till slut kom åren ifatt honom och han var utan mig tvungen att klara sig på egen hand. Han skaffade snart efter vårt break ny tjej, men en som, enligt mig, är mer lättstyrd.
En annan möjlig sanning, som jag fick presenterad för mig häromkvällen är att han blomstrat - utan mig.
X:et har blivit en bättre person. Han tar mer plats och är roligare och smartare. För nu får han tänka själv och uppskattas för den han är. Innan stod han alltid i skuggan av dig och fick ingen plats.
Jag kunde inte låta bli att ta illa vid mig. Jag reagerade instinktivt och ställde mig i försvarsposition. Jag pushade alltid honom, jag uppmuntrade, lirkade och såg till att han gjorde det han egentligen ville, men aldrig skulle vågat.
Men det finns inte hur mycket plats som helst i ett förhållande. Du är stark, X:et stod i bakgrunden, han levde genom dig. Nu är han på egna ben, hon fixar allt, men finns i periferin, nu tar han platsen.
Jag kan ändå inte låta bli att bli lite sårad. För tänk. Tänk om det blir så med J också? Han är inte superframåt, han tar inte mycket plats och är inte apan som tycker nåt om allt. Men som jag fattat det, så vill han inte vara det. Och som jag fattade det med X:et, så ville han inte det då heller.
Jag vill inte behöva dra en parallell mellan min bästa vän och mitt X.
Har jag hållt honom tillbaka från en person han alltid varit?
Eller har jag uppmuntrat honom att bli en person han aldrig skulle blivit?
Hon som får mig att gråta.
Hon skriver så det känns in i hjärtat.
Det är inte länge sen, men det känns som igår. Dock är jag på många sätt en annan person, fast samma. Fast annorlunda. Det är svårt, det är häftigt, men det känns ibland lite konstigt.
Hyra djur?!?
- Hej! Ursäkta en konstig fråga, men kan jag hyra grodor av er?
- Ursäkta?
- Ja, alltså, jag behöver dem bara i tre dagar... Sen kanske jag kan lämna tillbaka dem?
- Va?
- Ja, jag vill ju inte slänga dem. De ska vara i min monter på en mässa, de behövs ur en estetisk synvikel.
- Man hyr ju inte djur!
- Näe, det vet ju jag också. Och jag är djurvän, så fiskarna från förra året har jag adopterat bort till en kollega, de lever fortfarande.
- Kanske kan du lotta ut grodorna sen?
- Meh! Är det bättre att lotta ut dem, än att hyra dem?
- Jaa, för annars blir de begagnade.
Vi kom fram till att jag får köpa mig tre st gula, tydligen mycket vackra grodor, samt guldfiskskål och växter och jox, för att sen eventuellt lämna tillbaka. Kanske.
- Du vet väl att det inte blir några prinsar av dem?
- Jotack. Han kommer hem i morgon.
Sommar sommar sommar.
Så gött det vore ändå.
Dagens visdomsord.
Jag laddar och laddar.
Det svåraste med att göra bra affärer, det är att avstå från de dåliga.
Källa: Simon Spies
Och de visdomsorden har jag klippt ut, lagt tillsammans med mitt visitkort och kommer dela ut i morgon på mitt hittills viktigaste kundmöte. Detta kundmöte som kommer så jävla lägligt i karriären...
Förtvivlan.
Jag har givit dem allt jag haft. I tre och ett halvt år har jag spridit energi, gjort ett grymt jobb och tagit på mig saker som ingen annan kunnat/velat/orkat ta tag i.
Vad har jag fått för det?
Löneförhöjning en gång per år, fyllesnack från chefen om att jag är hans bästa rekrytering och extra champagne vid sällsynta tillfällen.
Räcker det?
Nej.
Positiv anda tack.
Det här året har verkligen börjat knasigt. Idag fyller syss år och då vet jag att första veckan på året är till ända. Det brukar kännas bättre, det måste jag erkänna.
Känner mig energifylld till brädden, men noll % av den energin lägger jag där den behövs. D v s på jobbet.
Därav låg jag och vred och vände och funderade och klurade igår - stört omöjligt. Gick därför upp och tände igen och började med operation Skissa monter. Tänkte bra trots, eller kanske tack vare den sena timmen. Tack och lov för nattvakna vänner, som ringer upp miss i nassen och hjälper till med tankar och funderingar och även googlar idéer och dryftar fram och tillbaka.
Men hur taggad jag än kände mig framåt två-halv tre, efter lite kvalitativ ensamtid på egen hand, så är det bortspolat idag. De problem som höll mig vaken, den stress som gjorde mig sömnlös, är idag förvandlad till någon slags höja-på-ögonbrynen-och-undra-vem-fan-som-bryr-sig. Jag är trött, blasé och tji.
Mitt jobb har alltid varit en stor del av mig, av min identitet. Det har varit en positiv, uppgående spiral, jag har mått bra, jobbet har gått bra, jag har varit glad och jag har gjort ett ännu bättre jobb. Peppat kollegor som tappat geisten och skrattat hela vägen till banken varje löning. Nu har allting vänt. Jobbet är tråkigt, kollegorna som jag peppat i alla år, peppar inte tillbaka, och allt blir ännu tråkigare. Jag kunde inte brytt mig mindre om hur mycket pengar som droppar in på kontot. Lever fel.
Jag har ett bra tag kvar på min stol. Jag måste hjälpa mig själv, peppa mig själv. För det här funkar ju inte. Det här mår ju ingen bättre av.
Så... Kom an nu för helvete P! Det blir bra det här.
Än slant hon dit, än slant hon dit...
... å än flög hon ner i diket!
Nej, det handlar inte om mors lilla kråka, utan om min nyblivna mamma till vän som jag motionerat på längdskidor ikväll.
Mitt underställ och jag satte oss i bilen och åkte ut i skogen och åkte skidor och snackade skit med gamla vännen. Vännen som jag håller kär, som finns kvar, fast på ett annat sätt.
Jag vurpade i trägårn på uppvärmningsvarvet, hon åkte i diket när första bilen kom.
Efter en halvtimma var jag genomsvettig och hon halvdöd. Att då komma in i värmen och lukta unken svett, med kalla kinder och mötas av bebis som ler med trötta kinesögon - det är lycka.
Väl hemma så har jag badat, gjort inpackning och filat fötterna. För i morgon är det måndag, sen är det tisdag, sen är det onsdag och då kommer HAN hem!!! Då ska jag dofta sommaräng och ha fötter som aldrig sett vinterskor och kyla. Jag ska vippa med mina långa fransar och förföra honom med min blotta närvaro.
Jag älskar dig så mycket J. Som det känns nu så vill jag bara vara med dig. Som det känns nu så vill jag spendera resten av mitt liv med dig.
Stora ord. Men hur förklarar man annars sina ännu större känslor?
Madonna säger det så bra.
Mitt Craft-underställ och jag har en speciell relation.
Skulle ut och promenerat med en vän ikväll. En som verkade behöva det. Det blev dock cancellerat, så nu sitter jag här i mitt ombonade hem med hästsvans och underställ och vet varken ut eller in. Ut och promenera i ensamhet, kanske springa några steg? Kanske.
Bada bör jag, annars dör jag.
Tiden går och ju senare kvällen lider, desto mindre sug i kroppen finns kvar. Ska jag vänta ut mig själv och räkna med att kvällen försvinner, eller ska jag ta tag i det själv och snöra på mig dojorna? Damn it, vilka stora beslut som läggs på mina axlar!
Grjejen är att jag har massor med energi, men ingen lust. Ingen lust att städa bort julen, ingen lust att gå ut i slasket, ingen lust med nåt alls. Jag borde leta upp betyg och förbereda det som förberedas kan. Jag borde ta på mig skorna och mössan och sladda runt i snömodden.
Time goes by so slowly for those who wait.
Oooooh. Attans.
Paniken växer i min kropp...
Jag törs inte, jag vill inte, det gör ont, jag vill inte - ja-a-a-a-aaaaaag vill INTE!
Det beror förmodligen på den stora mängd färsk vitlök som jag tryckt i mig det sista, och jag tror också att bönorna och brysselkålen som jag nu ätit för tredje dagen i rad, hjälper till. Varför kan jag aldrig vara måttfull?
Men det är säkert, nej nej nej. Jag håller mig lite till.
Det svider i röven så inåttahelvete!
Lögnare är ni allihopa!
Mitt hår är en ständig kamp. Det är som den aldrig sinande kampen mellan gott och ont. På senaste tiden har det goda lidit stora nederlag och jag har stillsamt fått förlika mig med onda onda segrar - dvs bad hairdays.
Dock. Sen jag var liten så säger folk om mina krullar Åååååh, du ska inte klaga, du som HAAAAAAR så fantastiskt hår. Jag brukar skaka på huvudet, de är inte riktigt kloka och vet inte vad de snackar om.
Så fort jag lipar och gnäller över håret så är det nån där och snäser av mig, och säger att jag har fel. Om inte håret är snyggt, så är det roligt, intressant, galet och ofta helt fantastiskt. Yäyä. Gå och dra nåt gammalt över er.
Idag fick jag min upprättelse. En helt otroligt användbar (?) application på ansiktsboken som går ut på att jämföra vänner. Man kan snedda till siffrorna hur man vill egentligen, kontentan är att man alltid blir jämförd med EN, en ENDA annan person. Hur eller hur. Dessa siffror ljuger inte. Vilket gör mina vänner till lögnare, vilket gör att de inte kommer till himmelen, där man käkar druvor hela dagarna.
| 65th | better hair | 4 | 0 | 0% |
O% Känn på den du.
Aj aj aj.
Sån här behöver vi inte där jag bor.
Igen!?!?!
Demonstrativt öppnar jag då istället upp siten blogg.se, då jag återigen blivit utslängd från facebook på kontoret.
Begriper inte folk att en del faktiskt kan göra två, tre saker samtidigt. Sen att jag kanske inte gör två saker samtidigt alltid, men jag kan, om jag vill.
Och vad ska webmarshal göra med informationen som blivit bokförd? På nästa månadsmöte kommer det möjligen en ny punkt mellan kvartalsbokslutet och budgetpresentationen. Då får jag sitta med dumstrut och skämmas i hörnet. Och så kanske jag inte får nån tårta till fikat. Haha! Då kan de sitta där, de tråkiga, de dumma, smygporrsurfarna, och bli feta.
Djuphavsfiske?
Telefonen ringer.
Jan-E: Hej P! Jag och Jess och grabbarna vill att du och J följer med till Thailand!
P: Men... J är ju i Thailand nu, och jag åker ju snart till Centralamerika...
Jan-E: Meh! Det här är ju i april!
P: Men jag vet inte om vi har råd...
Jan-E: Meh! Grejen är att vi har fått värsta erbjudandet! 3000 kr för fyra dagar!
P: Fyra dagar? Det känns å andra sidan ganska kort... Sitta på flyget så länge för fyra dagar...?
Jess: Men tänk på solen och värmen, och vi är där i fyra dagar!
Jan-E: Ja! Och dessutom ingår det gratis djuphavsfiske mellan Koh Phangan och Koh Tao!
P: Jaha... Ja, det är klart. J gillar ju att fiska.
Jag sa verkligen så! "J gillar ju att fiska..." Tönt! Jag alltså. Låter som värsta husvagnsfrugan.
Ok, det var min dröm inatt. Innan jag la mig för att sova så pratade jag bloggar med H, läste en favorit och saknade J som fortfarande är i jävla kukThailand... Funkar det så eller?
Kreativa Kerstin
Måla måla måla.
Och när femtonde stolen var målad, femtonde stolsdynan omklädd och bänken slutligen efter tredje målningen blivit vit så slog det mig.
Det är faktiskt sant. 
Jesus Parship Amen.
Ensam.com är inte farligt.
Varför svämmar TV över av reklam för datingsidor? Jag får känslan av att det är extra mycket de senaste veckorna. Är det på grund av helgerna som varit? Att det är farligt att vara singel över jul och nyår? Att man inte kan fira Jesus Kristus födelse om man inte är en del av ett par? Förresten? Dog Jesus som oskuld? Vem låg han med? Han kanske hade behövt Matchmaking på internetet... Jag måste läsa om Bibeln för jag minns inte min historia.
Vilket får mig att tänka på en intervju med ungar på morgonTV för ett tag sen. De frågade en massa kids om varför vi firar jul i Sverige. Märkligt många hade inte en blekaste aning och trodde att det hade med Tomten att göra, men det finns väl viss romantik i det också. Men en liten blek osnuten unge hade det roligaste svaret.
- Varför firar vi julafton?
- För att Jesus blev uppspikad på väggen.
Lite brysselkål tack.
Jag får de mest märkliga sug. Medan somliga blir sugna på chips och godis så vill jag ha broccoli, blodigt kött och rätt ofta majskolvar.
Idag har jag slängt ihop lunch till morgondagen och fick samtidigt ett rysligt begär efter brysselkål.
Så det blev lunchlåda x 3 med korvgryta med bönor och vitlök. Kokade upp ett helt nät med brysselkål varpå jag åt upp hälften rätt av. De små huvudena kallnar fort som attan, men det gör inget, det är en fantastisk liten uppfinning!
I morgon är det fredag och jag kommer förmodligen efter min lunch bestående av kål, bönor och lök skita knäck hela helgen...
Bränn bh:n.
Om jag fryser? Nä, jag är bara kåt.
Andra dagen på raken som jag glömt bh. Har ju liksom varit hemma och varit ledig, glidit runt i tights och långtröja och med håret i knut. Man kan ju inte hålla reda på allt för guds skull. Kom ihåg håret och mascaran, men glömde bh:n.
Och jag kan inte låta bli att flina inombords åt mina kyska kollegor som tittar försynt. Jag är en dålig person som gillar att retas med oskyldiga, fina människor, men herregud så idiotiska de ser ut. Jag kan väl inte hjälpa att jag inte fött barn och att tuttarna står fortfarande? Jag kan heller inte hjälpa att jag fryser så att nipplisarna syns även med tjockstickad svart polo. Jag kan däremot sluta att vara så nöjd med det, men det vill jag inte. Jag har jättekul.
Och det är så dött på det här idiotiska jobbet att jag gjort det till en sport att inte svara på mail eller i telefon förrän nästa vecka. Har ju så mycket annat viktigt att göra. Måla om en bänk till exempel.
Smakar kräk.
Bluääh, det smakar alltid, alltid kräk i munnen när man nyss borstat tänderna och därpå dricker apelsinjuice. Varje gång, utan undantag så dras ansiktet samman och jag mår rent ut sagt dåligt.
Lik förbannat, jag är en idiot som glömmer hur äckligt det är, då jag fortfarande kan komma på att jag glömt min Omega3 och girigt sköljer ned med den syrliga drycken på colgatefräscha tänder.
Tårar av guld,
Jag gråter över avsaknad av familj, jag gråter över ny familj, jag gråter över julen, jag gråter över mörkret.
Kort sagt så rinner skiten ur mig.
Det som fanns en gång kommer aldrig igen, det är så längesen att vi glömt. Men det som var finns alltid kvar. Plåstret, den läkta huden, rivs av varje år lagom till jul. Såret går upp om och om igen. Även om ärret kliar mindre, så är det fortfarande infekterat ett par dagar om året.
Men vänta! Du gråter guld! Dina tårar glittrar!
Hon fångar en droppe på fingertoppen och inspekterar den för en sekund, varpå hon triumferande visar mig den glittrande vattenansamlingen. Och mycket riktigt, där ligger den; rund, spänd och alldeles alldeles guldglittrig.
Tears of Gold.
Liggtid.
One week to go - and counting.
Jävlar i min låda. På onsdag smäller det. Jag ska ligga så hårt, intensivt och brutalt så jag hjulbent tar mig till jobbet på torsdag.
Aldrig tidigare har jag välkomnat mensvärk så gladeligen som idag!
Mannen som gör att jag gråter tårar av saknad och ger mig kalla kårar av kärlek kommer snart hem igen.
Jag vann i alla fall SM.
Om det där med nyårslöften.
Varje år under min uppväxt avlade jag seriösa, eftertänkta nyårslöften. Jag skrev ner dem omsorgsfullt och la dem i min ärad-vare-gud-i-höjden-denna-har-jag-gjort-i-slöjden-låda.
Ett enda löfte minns jag att jag höll. Jag vann SM.
Resten gav jag fan i när jag tröttnade.
Ett urval på brutna/bortglömda/totalt nonchalerade löften:
Under det kommande året ska:
¤ Jag inte äta godis
¤ Jag äta mindre godis
¤ Jag träna 3 gånger i veckan
¤ Jag träna mer
¤ Lära mig att tycka om att städa
¤ Jag åka till Kina
¤ Jag bli en bättre människa
¤ Jag finna ro
En del löften har ändå infriats. Jag har under åren som gått slutat äta godis, eller tja, jag kan ta en bit då och då, men tycker inte speciellt mycket om det. Jag tränar förvisso inte mer, men jag har slutligen lärt mig finna inre frid och tillit till mig själv och har därigenom blivit en betydligt mycket bättre människa. Dock hatar jag fortfarande att städa, och den där Kinaresan... Tja, den blev helt enkelt inte av.
Ska det inte kännas lugnt och skönt?
När man har reached a decision, när man är klar över vad man velat länge länge, och slutligen bestämt sig, ska det inte då kännas behagligt? Ska det inte lägga sig en ro över mig, en lugn, behaglig andhämtning?
Beror det på de knappa veckorna innan mässan, eller beror det på alla tusen tankar, att mitt hjärta bankar sig halvt ur bröstet? Svårt att andas. Tvingar mig själv till djupa, lugna, kontrollerade andetag.
Kan bero på massiv trötthet också.
Jag ger upp...
Har legat vaken sedan 3 i morse. Fruktansvärt tråkigt, frustrerande och oerhört tröttsamt.
Sötaste N, du är mig mycket kär, men när du knorrar om nätterna så blir jag irriterad... Inte för att det har med min sömnlöshet att göra överhuvudtaget, men man hittar ju sina moment att störa sig på när man inte kan sova.
För en halvtimma sedan gav jag upp. Palla ligga och titta och tänka. Palla att känna sig stressad över saker jag inte kan göra nåt åt mitt i natten. Gick således upp och nu är jag inne på andra koppen kaffe och sitter och tänker över mitt liv.
Fick ett ryck och vägde mig. Det gjorde jag rätt i. Fetmatrollet kom tillbaka med råge efter julledigheten och nu är det fantamig dags att ta tag i. Varför jag skjutit upp det in i det sista vet jag inte. Typiskt mig som vanligt. Åker och fångar vågor om en knapp månad och jag ska vara glad om jag orkar paddla ut mig själv till första brytet. Faaaan.
Det kom blod på pappret när jag morgonkissade. Förhoppningsvis får jag mens nu, en vecka för tidigt, en vecka innan min man kommer hem. Det hade för en gångs skull varit asbra timing. För vem vill blöda när man träffar sin efterlängtade porrkung, tillika stora kärlek?
Tänker på mitt liv, min framtid och mina ambitioner, drömmar och mål. Någonstans försvann de, för att nyss återuppväckas av en märklig man i ett litet kök. Han säger många sanningar, den märkliga mannen. Får mig att upptäcka nya saker och svar hos mig själv. Får mig att tänka på halvjobbiga saker, saker som jag velat ta tag i men som runnit ut i sanden. Bättre sent än aldrig. Kanske är det dags nu. Kanske är det dags att bli den P som jag alltid velat vara, som alla trott jag skulle vara men som inte blev av.
Stress i sinne, stress i mitt inre. Mässa om två veckor och det som jag tidigare brann för har blivit en börda. Tyngden har växt för varje år och det som innan var positiv anda och press, har nu kommit att kännas för stort, ogreppligt och faktiskt inte roligt alls längre.
Året börjar knasigt.
2008 blir ett förändringens år. Det måste det bli, annars riskerar jag nog att bli bitter.
Jag lider av:
Just ja, Gott nytt.
Jag lider av stor rastlöshet, trötthet, hunger, sug, skak i fingrar och leder, men framför allt av sexuell frustration.
Kan inte min J ta och pallra sig hem snart? Det är ju djurplågeri att vara bakis och inte få den instoppad, om så bara lite lite lite.
Fruktansvärt jobbigt. Jobbigt, jobbigt, jobbigt.
