Det här är fantastiskt bra, på med volymen yo babes and bitches!
Det skulle varit en youtube-ruta här...
Klicka istället.
The story about the toothbrushes.
Ett tu tre - så var sagan slut.
En tandborste hemma hos mig. Det hem som var hemma. Som borde vara och kännas som hemma, men som mest blir stökigt. Hur kan ett hem bli stökigt när man sover där högst en natt per vecka? Det är en annan historia...
En tandborste hemma hos mig i huvudstan. Det hem som aldrig kommer bli hemma... Men som är bättre än alla hotellrum i världen, trots det fula glasbordet.
En tandborste hos min man Sjuksyrran. Ett hem som också innehåller trosor, klänning och reseförpackningar med ansiktscréme och tjejdoftande hudlotion.
Samtliga tre tandborstar ser insidan av min mun varje vecka. Och med den faktan känns det inte så konstigt att jag är splittrad och ro- och rotlös.
En tandborste hemma hos mig. Det hem som var hemma. Som borde vara och kännas som hemma, men som mest blir stökigt. Hur kan ett hem bli stökigt när man sover där högst en natt per vecka? Det är en annan historia...
En tandborste hemma hos mig i huvudstan. Det hem som aldrig kommer bli hemma... Men som är bättre än alla hotellrum i världen, trots det fula glasbordet.
En tandborste hos min man Sjuksyrran. Ett hem som också innehåller trosor, klänning och reseförpackningar med ansiktscréme och tjejdoftande hudlotion.
Samtliga tre tandborstar ser insidan av min mun varje vecka. Och med den faktan känns det inte så konstigt att jag är splittrad och ro- och rotlös.
Konsten att säga NEJ.
Detta inlägg skrevs onsdagen 27 februari. Sparades per automatik som utkast, då min datorjävel stängdes av helt abrupt och jag närapå kastade den i väggen av frustation.
P = Chandler Bing?
Minns ni avsnittet ur Vänner när Chandler har dejtat Janice (tror jag det är, förövrigt en alldeles fantastisk karaktär!) och inte vill mer men inte kan säga nej? När han varje gång avslutar med "let's do it again sometime!".
Känner mig sån idag.
Jag försökte idag med konststycket att göra slut med en vän. Ingen trevlig situation, och ingen situation som man på morgonen kan tänka sig att befinna sig i under eftermiddagen.
Jag försökte förklara, försökte slingra mig och faktiskt säga som det är; jag hinner inte med, att det kan tyckas som lyxproblem att ha för många vänner stundtals, men så är det!
Med risk för att uppfattas som världens drygaste och mest bortskämda unge som vill hävda sig så behöver jag ändå förklara: Jag är en person med en stor social förmåga och behov, jag har lätt för att träffa och behålla nya vänner och jag tycker verkligen att det är härligt! Det finns alltid någon att ringa när man behöver någon och det finns alltid någon som vill hitta på nåt. Jag får ut något speciellt av alla mina vänner, ännu mer av mina absolut närmaste förstås. MEN! Baksidan av myntet betyder faktiskt också detta - det ständiga dåliga samvetet för att man inte hinner med alla. Rynkorna mellan ögonbrynen när jag för sjunde gången får inbox-meddelande på Fejjan från M som vill ses på en fika... Jag hinner inte och jag vill inte.
Jag kan inte ge mer av mig själv till andra, när jag inte till slut inte får nåt kvar själv...
No hay nada más.
Tomt i tanken.
Om jag är trött, tom och alldeles alldeles slut mentalt - hur går det då till att ge av sig själv till andra?
I onsdags försökte jag göra slut med en vän. En vän som tycker om mig mer än jag tycker om henne. Hon valde att inte förstå, och jag skakade till slut bara på huvudet och sa slutligen "visst, vi ses...". Där rann det över. Där startade jag sedan bilen, körde iväg med en rivstart och lät tårarna rinna. Det finns inget kvar till fler nu! Jag orkar inte! Jag vill inte...
Jag har fastnat. Fastnat i rollen som mig själv. Och jag suger fett just nu.
Om jag är trött, tom och alldeles alldeles slut mentalt - hur går det då till att ge av sig själv till andra?
I onsdags försökte jag göra slut med en vän. En vän som tycker om mig mer än jag tycker om henne. Hon valde att inte förstå, och jag skakade till slut bara på huvudet och sa slutligen "visst, vi ses...". Där rann det över. Där startade jag sedan bilen, körde iväg med en rivstart och lät tårarna rinna. Det finns inget kvar till fler nu! Jag orkar inte! Jag vill inte...
Jag har fastnat. Fastnat i rollen som mig själv. Och jag suger fett just nu.
Mitt omåttligt glamourösa liv!
Rapport från Kungens Kurva.
Ok, här sitter jag i min bil med datorn i knät. Det regnar hundar och katter utanför och jag fryser litegrann. Jämte mig ligger en oläst damtidning, en tom kaffemugg och en urdrucken Cola Zero. I munnen har jag tuggummi och en lakritssnus. Klockan är just nu 13.49 och mitt möte börjar 14.00. Därav mitt bloggande.
Mitt jobb ses av många som glidigt, glammigt och lite flärdfullt. Visst får jag ligga länge i sängen stundtals, visst får jag gå på många fancy fester och äter ofta fina middagar ute på för dyra restauranger, men ändå. Detta är verkligheten; en immig bil en regnig eftermiddag i utkanten av huvudstan.
Just det, glömde. Jag är för dagen helt jävla osminkad, då jag i morse hade packat ner neccen redan och inte iddes packa om. Så det så.
Och hur kom det sig nu igen?
Att jag valde att byta bredbandsleverantör?
Och mixtra med nya modem, IP-adresser, GateWays och dylikt?
Det kan man ju ge sig på, det är själva fan att det alltid ska strula så till den milda grad att man behöver sitta med tålmodig support i luren i trekvart! ORKA?
Men jaha, nu funkar det - till och med trådlöst, och det är ett måste.
Det första jag ska göra är att betala räkningar. Weehoo!
Och mixtra med nya modem, IP-adresser, GateWays och dylikt?
Det kan man ju ge sig på, det är själva fan att det alltid ska strula så till den milda grad att man behöver sitta med tålmodig support i luren i trekvart! ORKA?
Men jaha, nu funkar det - till och med trådlöst, och det är ett måste.
Det första jag ska göra är att betala räkningar. Weehoo!
Stora beslut.
Ingen motivation, ingen ambition.
Och då är det skönt att spruta blogginlägg runt omkring sig istället.
Just nu handlar mitt liv om svåra beslut. Sitter och väger för- och nackdelar med att smyga ut härifrån, krypa på knäna förbi receptionissan, starta bilen och köra i ilfart ner till Statoil 200 m bort. Det skulle dels korta av eftermiddagen med sisådär 10 minuter, dels göra min sista timma här betydligt trevligare.
Lite snus, allt jag kräver är lite snus.
Och då är det skönt att spruta blogginlägg runt omkring sig istället.
Just nu handlar mitt liv om svåra beslut. Sitter och väger för- och nackdelar med att smyga ut härifrån, krypa på knäna förbi receptionissan, starta bilen och köra i ilfart ner till Statoil 200 m bort. Det skulle dels korta av eftermiddagen med sisådär 10 minuter, dels göra min sista timma här betydligt trevligare.
Lite snus, allt jag kräver är lite snus.
No longer MILF?
Pagepotta?
Min vän Lola klippte mitt hår som bekant. Jag skulle få topparna trimmade men fick en page.
Håret krullar sig och mår hur bra som helst, jag sitter á la Madonna på nittitalet och ler åt mig själv. Jag är snällheten personifierad i min lockiga page.
Mailade en bild till Lola för att visa hennes underverk.
Herregud! Vad söööööööööt du är! Och UNG!!!!!!!!!!!!
Massa kramar till dig sötnos.
Här är den riktiga milfen, och jag är bara söööööööööööt!
Min vän Lola klippte mitt hår som bekant. Jag skulle få topparna trimmade men fick en page.
Håret krullar sig och mår hur bra som helst, jag sitter á la Madonna på nittitalet och ler åt mig själv. Jag är snällheten personifierad i min lockiga page.
Mailade en bild till Lola för att visa hennes underverk.
Herregud! Vad söööööööööt du är! Och UNG!!!!!!!!!!!!
Massa kramar till dig sötnos.
Här är den riktiga milfen, och jag är bara söööööööööööt!
Rollercoaster.
Det går upp och det går ner och det går framåtillbaka. En loop här och en sväng där.
Jag hade verkligen inte velat vara ihop med mig själv. Jag hade ständigt tvivlat på om min kärlek varit besvarad och jag hade svävat i ovisshet och säkert mått ganska kasst ibland.
Jag har världens bästa kille som älskar mig. Och jag älskar honom tillbaka. Han är fantastisk. Och jag vill älska honom så här mycket hela tiden, jämt och ständigt!
Jag vill vara trygg, jag vill känna mig hemma. Jag vill sluta vara på väg nånstans hela tiden. Jag orkar inte ha flera hem längre. Jag är trött. Jag är splittrad och atomkluven. Vill bara vara.
Och idag kommer hans prinsessa hem - jag tror jag håller mig borta. Världens bästa flickvän måhända, men inte världens bästa styvmamma. Inte ännu. Vill inte.
Jag hade verkligen inte velat vara ihop med mig själv. Jag hade ständigt tvivlat på om min kärlek varit besvarad och jag hade svävat i ovisshet och säkert mått ganska kasst ibland.
Jag har världens bästa kille som älskar mig. Och jag älskar honom tillbaka. Han är fantastisk. Och jag vill älska honom så här mycket hela tiden, jämt och ständigt!
Jag vill vara trygg, jag vill känna mig hemma. Jag vill sluta vara på väg nånstans hela tiden. Jag orkar inte ha flera hem längre. Jag är trött. Jag är splittrad och atomkluven. Vill bara vara.
Och idag kommer hans prinsessa hem - jag tror jag håller mig borta. Världens bästa flickvän måhända, men inte världens bästa styvmamma. Inte ännu. Vill inte.
I had a hero.
Hero som i H.
H, den här texten är till dig. För ibland så tror jag inte det spelar nån roll hur mycket jag säger det till dig, hur mycket du betyder och hur bra du är - tror inte du förstår vidden ibland serru.
Vet ni hur stort det är när någon tar en konflikt för en? Vet ni hur det värmer i hjärtat när man vet att nån ställer upp och faktiskt står upp för en?
H gjorde det för mig. Och jag vet att hon gör det igen.
Det är vänskap för mig.
Och ja, jag är fortfarande rörd och berörd. TACK H. Tack för att du finns för mig. Där, då, nu och förhoppningsvis alltid.
H, den här texten är till dig. För ibland så tror jag inte det spelar nån roll hur mycket jag säger det till dig, hur mycket du betyder och hur bra du är - tror inte du förstår vidden ibland serru.
Vet ni hur stort det är när någon tar en konflikt för en? Vet ni hur det värmer i hjärtat när man vet att nån ställer upp och faktiskt står upp för en?
H gjorde det för mig. Och jag vet att hon gör det igen.
Det är vänskap för mig.
Och ja, jag är fortfarande rörd och berörd. TACK H. Tack för att du finns för mig. Där, då, nu och förhoppningsvis alltid.
Säg att du älskar mig.
En gång räcker.
I veckan.
Åtta gånger om dagen känns lite over kill.
Ok, som vanligt så överdriver jag som fan. Men säg fyra gånger - lätt.
Att skillnaden kan vara så hårfin. Skillnaden mellan att känna sig älskad och känna sig kvävd.
Och snart orkar jag inte pendla känslomässigt längre. Kan jag inte bara bestämma mig!?! Vi har det ju hur bra som helst, fantastiskt, enormt bra sex, härliga pratstunder och massa annat bra. Älskar gör jag. Det vet jag. Jag måste bara ha lite luft. Det är så svårt att andas ibland.
I veckan.
Åtta gånger om dagen känns lite over kill.
Ok, som vanligt så överdriver jag som fan. Men säg fyra gånger - lätt.
Att skillnaden kan vara så hårfin. Skillnaden mellan att känna sig älskad och känna sig kvävd.
Och snart orkar jag inte pendla känslomässigt längre. Kan jag inte bara bestämma mig!?! Vi har det ju hur bra som helst, fantastiskt, enormt bra sex, härliga pratstunder och massa annat bra. Älskar gör jag. Det vet jag. Jag måste bara ha lite luft. Det är så svårt att andas ibland.
JAG ÄR...
Förvåning utbröt.
Igår satte jag mig till ro, började skriva det personliga brevet till PHS.
Det är här jag ska briljera med min stilistiska förmåga, skriva läsarna av stolen och förföra dem genom mina bokstäver. Jag vet att jag är bra och att jag kan. Därefter ställs också mina krav på mig själv. Klart det måste vara perfekt. Glöm alla uppsatser, debattartiklar och liknande som det sattes betyg och omdömen på. Det här är långt viktigare. Den här A4-sidan påverkar min framtid och mitt liv.
Jag upptäckte något nytt hos mig själv. Något jag faktiskt snuddat vid innan men inte reflekterat någon längre stund vid.
Hur ego jag än kan tyckas, hur öppen och ärlig folk än uppfattar mig, så har jag uppenbara problem med att bara prata om mig själv, om hur jag är och vem jag är.
Faktiskt.
Jag läste Malins text om sig själv, en öppenhjärtlig blogg om henne. Fantastiskt att läsa en kvinnas ord om sig själv, och jag tänkte för en stund att jag skulle inspireras och göra detsamma. Kanske mest för den egna terapins skull. Aldrig tidigare har jag suttit så länge vid ett tangentbord utan att ens göra en enda nedtryckning.
Dejtade en kille för ett par år sedan. Han älskade min förmåga att lyssna på honom när han pratade om sig själv. Det var ganska intressant stundtals, han ägde verkligen förmågan att totalt uppslukas i sitt samtal om huvudpersonen som sig själv. När han efter ett par timmars monolog med nyfikna följdfrågor och hummanden så ville han ha samma redogörelse av mig. Ett mycket effektivt sätt att få tyst på mig.
Jag berättar gärna anekdoter, händelser och små utdrag om mig, jag tycker att det är roligt att dela med mig och jag bjuder gärna på mig själv. Däremot var det först igår kväll/natt som jag upptäckte att jag faktiskt har svårt för att enbart berätta om vem jag är och varför och hur.
Kanske är det där det märks. Att den till synes öppna boken är svårläst och bara till för några få.
Igår satte jag mig till ro, började skriva det personliga brevet till PHS.
Det är här jag ska briljera med min stilistiska förmåga, skriva läsarna av stolen och förföra dem genom mina bokstäver. Jag vet att jag är bra och att jag kan. Därefter ställs också mina krav på mig själv. Klart det måste vara perfekt. Glöm alla uppsatser, debattartiklar och liknande som det sattes betyg och omdömen på. Det här är långt viktigare. Den här A4-sidan påverkar min framtid och mitt liv.
Jag upptäckte något nytt hos mig själv. Något jag faktiskt snuddat vid innan men inte reflekterat någon längre stund vid.
Hur ego jag än kan tyckas, hur öppen och ärlig folk än uppfattar mig, så har jag uppenbara problem med att bara prata om mig själv, om hur jag är och vem jag är.
Faktiskt.
Jag läste Malins text om sig själv, en öppenhjärtlig blogg om henne. Fantastiskt att läsa en kvinnas ord om sig själv, och jag tänkte för en stund att jag skulle inspireras och göra detsamma. Kanske mest för den egna terapins skull. Aldrig tidigare har jag suttit så länge vid ett tangentbord utan att ens göra en enda nedtryckning.
Dejtade en kille för ett par år sedan. Han älskade min förmåga att lyssna på honom när han pratade om sig själv. Det var ganska intressant stundtals, han ägde verkligen förmågan att totalt uppslukas i sitt samtal om huvudpersonen som sig själv. När han efter ett par timmars monolog med nyfikna följdfrågor och hummanden så ville han ha samma redogörelse av mig. Ett mycket effektivt sätt att få tyst på mig.
Jag berättar gärna anekdoter, händelser och små utdrag om mig, jag tycker att det är roligt att dela med mig och jag bjuder gärna på mig själv. Däremot var det först igår kväll/natt som jag upptäckte att jag faktiskt har svårt för att enbart berätta om vem jag är och varför och hur.
Kanske är det där det märks. Att den till synes öppna boken är svårläst och bara till för några få.
Giv mig förmåga.
Gode Gud, låt mig skratta ihjäl mig åt mig själv.
För ett par månader sedan blev jag inbjuden till min vän Äpplets 30-årsfest - som Cher. Jag får således inte välja utstyrsel själv utan är enbart välkommen som Cher. Ja just hon, hon 60-plusarn som väger sisådär 45 kg och har stort svart hår och en röst inte av denna världen.
KUL! Tänkte jag.
I inbjudan står det också tydliga anvisningar om hur jag ska agera på festen; jag ska uppträda, skriva autografer och prata amerikanska.
KUL! Tänkte jag.
Ju fler gånger jag tittat på Chers farewell tour DVD, desto mer ångest har jag fått. Det här kan aldrig sluta väl...
Att Gina Tricot ens säljer lädershorts i storlek 42, det är en skam mot oss som har ett par kilo för mycket runt höfterna. Det är på intet vis smickrande. Inte ens med glimten i ögat.
Men men, nu är det försent att få kalla fötter. I väskan som ska packas ligger det alltså snart svart peruk, lösögonfransar, glittersmink, korsett, sjömanshatt och ett par shorts i skinnimitation.
Äpplet, om det är nån som tycker jag ser ut som en transa så är det faktiskt bra, för det gör faktiskt Cher också! Sen att jag väger sisådär 30 kg mer än donnan i fråga - det får min självironi lösa...
För ett par månader sedan blev jag inbjuden till min vän Äpplets 30-årsfest - som Cher. Jag får således inte välja utstyrsel själv utan är enbart välkommen som Cher. Ja just hon, hon 60-plusarn som väger sisådär 45 kg och har stort svart hår och en röst inte av denna världen.
KUL! Tänkte jag.
I inbjudan står det också tydliga anvisningar om hur jag ska agera på festen; jag ska uppträda, skriva autografer och prata amerikanska.
KUL! Tänkte jag.
Ju fler gånger jag tittat på Chers farewell tour DVD, desto mer ångest har jag fått. Det här kan aldrig sluta väl...
Att Gina Tricot ens säljer lädershorts i storlek 42, det är en skam mot oss som har ett par kilo för mycket runt höfterna. Det är på intet vis smickrande. Inte ens med glimten i ögat.
Men men, nu är det försent att få kalla fötter. I väskan som ska packas ligger det alltså snart svart peruk, lösögonfransar, glittersmink, korsett, sjömanshatt och ett par shorts i skinnimitation.
Äpplet, om det är nån som tycker jag ser ut som en transa så är det faktiskt bra, för det gör faktiskt Cher också! Sen att jag väger sisådär 30 kg mer än donnan i fråga - det får min självironi lösa...
Hottentott.
Fixa frillan budget style.
En helt vanlig torsdag kväll sitter jag i min väns kök och snackar skit. Hon tyckte att mitt hår såg lite väl surfish ut efter ett par veckor med salt och sol.
Därför erbjöd hon sig att klippa mig. Klippa av lockarnas slitnaste delar, få fågelboet att bli glansigt och göra de kluvna topparna till en sorglig historia.
Fantastiskt. Sitta på en köksstol, snacka skit, dricka thé och få hyfs på barret, kan ju inte bli bättre?
En timma senare, efter en hel del suckar och stön över huvudet så förklarade hon mig klar. Jag drog handen genom håret och där tog det slut! Öhm, vänta lite nu. Säg att jag kunnat dra handen genom håret, fastnat några gånger, men ändå, och det har tagit... kanske 9 sek. Nu tog det sisådär 4! Mitt hår låg på golvet. Lolas hals sa gulp och att ja, jo, det blev en del...
Rusade in på toa och fick till ett hysteriskt skratt. Lockarna slutar under öronen och jag ser ut som en tant fast i en trettio år för ung kropp. Ajfan.
Inte mycket att göra åt, kramade min vän tack och ruskade på huvudet, det blir nog bra, förmodligen var det så mycket som behövde försvinna.
Fast varför är det mycket kortare på vänster sida?
En helt vanlig torsdag kväll sitter jag i min väns kök och snackar skit. Hon tyckte att mitt hår såg lite väl surfish ut efter ett par veckor med salt och sol.
Därför erbjöd hon sig att klippa mig. Klippa av lockarnas slitnaste delar, få fågelboet att bli glansigt och göra de kluvna topparna till en sorglig historia.
Fantastiskt. Sitta på en köksstol, snacka skit, dricka thé och få hyfs på barret, kan ju inte bli bättre?
En timma senare, efter en hel del suckar och stön över huvudet så förklarade hon mig klar. Jag drog handen genom håret och där tog det slut! Öhm, vänta lite nu. Säg att jag kunnat dra handen genom håret, fastnat några gånger, men ändå, och det har tagit... kanske 9 sek. Nu tog det sisådär 4! Mitt hår låg på golvet. Lolas hals sa gulp och att ja, jo, det blev en del...
Rusade in på toa och fick till ett hysteriskt skratt. Lockarna slutar under öronen och jag ser ut som en tant fast i en trettio år för ung kropp. Ajfan.
Inte mycket att göra åt, kramade min vän tack och ruskade på huvudet, det blir nog bra, förmodligen var det så mycket som behövde försvinna.
Fast varför är det mycket kortare på vänster sida?
Pelikanfallet
Vi vaknar av klockan, sträcker på oss och ramlar ur sängarna. First light är nära, men fortfarande är det mörkt. Vi snavar i nattvåta bikinis och stretchar nyvakna muskler. Jag gnäller över att jag inte är vaken och C ler åt mig, varje morgon samma visa. Fortsätter muttrandes ner till förrådet och plockar varsin bräda. 8'6 blev bra den här dagen också.
Sanden som kvällen innan var mjuk och varm har packats hård av nattens tidvatten och vi lämnar våra unika fotspår över den ensamma stranden. Precis som föregående dagar möts man av morgonfreaks som promenerar, joggar eller bara står i vattenbrynet och tänker. Vi utbyter igenkännande nickar, jag lite surmulet tack vare den tidiga timman, och så går vi vidare mot vårt favoritbryt, jag och C.
Vaxet skaver litegrann mot sidan, det har blivit märken som förmodligen stannar kvar, men det gör inget.
Ruskar liv i den smått döda kroppen, gör några jämfotahopp och gnider sömnen ur ögonen, kastar mig själv och brädan i vattnet och paddlar ut utanför bryten. Där ute är man ensam mot världen. Vi ser solen gå upp, kasta sina värmande strålar över träd och palmer och dimman lättar. Vattnet smeker mina ben och jag tittar ut mot havet. Bara ett par meter ifrån mig stryker morgonens första pelikaner förbi. En baracuda hoppar efter småfisk en liten bit från brädan och det killar under fötterna och pirrar i magen. Jag ser inte botten, men jag känner att jag lever.
Där kommer den, min våg. Den ska jag ha. Går ner i paddelposition och försöker tima. Hoppar upp och rider vågen in mot stranden, känner vattnets kraft under brädan och klappar vågen med handen. Tack för åkturen.
Solen har gått upp bakom trädtopparna och en ny dag har grytt i den perfekta världen.
Bus
Titta över axeln.
Ingen som ser. Tittar en extra gång för att försäkra mig om att ingen ser mig.
Arbetar fort, kopplar ur min kollegas skanner och springer genom korridoren till mitt kontor med skanner och sladdar under armen. Pustar ut och tittar över axeln igen. Ingen såg.
Jobbar på, kopplar in, sladd in, sladd ut. Sex dokument ska skannas in och läggas i mapp.
Simintyget fixades i lördags. Betyg letade jag upp igår. Samtliga papper skannas framgångsrikt och läggs i en mapp jag döpt till Bilagor.
Andas korta andetag och tittar mig lite extra omkring. Allt klart, kontrollera kvaliteten, koppla ur skannern och spring tillbaka.
Skannern är åter på plats hos kollegan och jag sitter på min plats. Jobbar faktiskt litegrann också, men drömmer mest om framtiden.
På heder och samvete.
Ingen smutstvätt som skräpar.
Visst är jag lite halvslarvig med mitt hem. Visst ligger det dammråttor i hörnen och visst borde jag bädda rent och tvätta. Disken ska jag ta i kväll och kanske jag också sorterar in det nytvättade som legat på fåtöljen för länge.
Men rent personligt så har jag inte längre något skitigt som smutsar ner.
Lördagen råkade spåra ur en aning. Fråga mig inte hur, men Grease-medley-uppträdande ledde till kommentaren "vill bara säga att jag tycker så himla mycket om dig", till spontant lesbiskt hångel, för att senare följas upp av utskällning av guds nåde. Samme vän som uppträtt med mig, som tycker så mycket om mig, förklarade och skrek åt mig i 45 minuter hur hemsk jag är som människa. För att jag, enligt honom, är precis som honom.
Hans ord gjorde så ont, så ont. De svider fortfarande och jag frågar mig själv om varför jag förtjänade en svada av detta mått. Det är ok att ifrågasätta sig själv, men det är inte ok att ta ut sin ångest och bitterhet på en vän. Att projicera sina rädslor och smädor på mig, att likställa oss två som en person, är fel.
Efter att ha upplevt helgens andra djupa samtal med min man, kom jag till slut clean med allt. Jag berättade om mina rädslor, min ångest, min skräck, min upplevda frihetsförlust och jag berättade om tjejen som kysste mig som jag valde att kyssa tillbaka. Jag berättade om R och om hans ilska och jag berättade på uppmaning om A. Jag berättade och han lyssnade. Jag skämdes men han bad mig att fortsätta.
Jag har outat mig själv inför hans ögon. Att se honom le och himla med ögonen när jag svalde grunt var en befrielse.
Hur detta än går, hur det än blir med vår kärlek och så kallade familjeliv som jag inte är redo för, så vet jag nu. Jag vet och känner mig helt säker på... att han älskar verkligen mig för den jag är.
Visst är jag lite halvslarvig med mitt hem. Visst ligger det dammråttor i hörnen och visst borde jag bädda rent och tvätta. Disken ska jag ta i kväll och kanske jag också sorterar in det nytvättade som legat på fåtöljen för länge.
Men rent personligt så har jag inte längre något skitigt som smutsar ner.
Lördagen råkade spåra ur en aning. Fråga mig inte hur, men Grease-medley-uppträdande ledde till kommentaren "vill bara säga att jag tycker så himla mycket om dig", till spontant lesbiskt hångel, för att senare följas upp av utskällning av guds nåde. Samme vän som uppträtt med mig, som tycker så mycket om mig, förklarade och skrek åt mig i 45 minuter hur hemsk jag är som människa. För att jag, enligt honom, är precis som honom.
Hans ord gjorde så ont, så ont. De svider fortfarande och jag frågar mig själv om varför jag förtjänade en svada av detta mått. Det är ok att ifrågasätta sig själv, men det är inte ok att ta ut sin ångest och bitterhet på en vän. Att projicera sina rädslor och smädor på mig, att likställa oss två som en person, är fel.
Efter att ha upplevt helgens andra djupa samtal med min man, kom jag till slut clean med allt. Jag berättade om mina rädslor, min ångest, min skräck, min upplevda frihetsförlust och jag berättade om tjejen som kysste mig som jag valde att kyssa tillbaka. Jag berättade om R och om hans ilska och jag berättade på uppmaning om A. Jag berättade och han lyssnade. Jag skämdes men han bad mig att fortsätta.
Jag har outat mig själv inför hans ögon. Att se honom le och himla med ögonen när jag svalde grunt var en befrielse.
Hur detta än går, hur det än blir med vår kärlek och så kallade familjeliv som jag inte är redo för, så vet jag nu. Jag vet och känner mig helt säker på... att han älskar verkligen mig för den jag är.
The X-factor
Det är otvunget och det är på något vis härligt.
Vi båda vet att det inte funkar, men vi har lik förbannat roligt ihop, vi skrattar och vi tramsar. Till och med kan jag påstå att vi pratade en hel del allvar under dagens lunch.
Pratade med H häromdagen om varför kärleken tar slut. Än mer har jag tänkt på detta under dagen. Jag kan titta på exet och verkligen försöka, jag försöker så det knakar, men ändå går det inte. Tänker tillbaka på det som var bra, och det är väl mest det som jag faktiskt kommer ihåg om jag ska vara ärlig, men det går ändå inte! Vad var det jag såg? Vad var det jag älskade och tände på? Visst är han en härlig person, en underbar kille att ha som vän, men sen då? HON får honom, alla gånger, för jag vill verkligen inte ha honom. Jag vill bara ibland vilja.
För det är så enkelt, han känner mig bättre än vad många av mina nära vänner gör tillsammans. Jag kan säga en sak för att få en nick tillbaka och ett "Mm, jag vet, du tänker som vanligt så här...", och varje gång har han rätt.
Vad enkelt det vore att gå tillbaka. Vad enkelt det vore om kärleken var statisk.
Nu slåss jag mest med mig själv om vem jag är och vem jag vill vara.
Jag vill tillbaka till den förbehållslösa kärleken som fanns i min kropp för ett par veckor sedan. När jag kunde gå genom eld och vatten, över berg och genom dalar för en annan. Nu är jag tillbaka till min egocentrering och slits mellan mig själv och mitt bättre vetande.
Cogito ergo sum. Jag tänker, alltså finns jag.
Bevingade ord som följt mänskligheten under många år.
Jag tänker för mycket, alltså försvinner jag.
Vi båda vet att det inte funkar, men vi har lik förbannat roligt ihop, vi skrattar och vi tramsar. Till och med kan jag påstå att vi pratade en hel del allvar under dagens lunch.
Pratade med H häromdagen om varför kärleken tar slut. Än mer har jag tänkt på detta under dagen. Jag kan titta på exet och verkligen försöka, jag försöker så det knakar, men ändå går det inte. Tänker tillbaka på det som var bra, och det är väl mest det som jag faktiskt kommer ihåg om jag ska vara ärlig, men det går ändå inte! Vad var det jag såg? Vad var det jag älskade och tände på? Visst är han en härlig person, en underbar kille att ha som vän, men sen då? HON får honom, alla gånger, för jag vill verkligen inte ha honom. Jag vill bara ibland vilja.
För det är så enkelt, han känner mig bättre än vad många av mina nära vänner gör tillsammans. Jag kan säga en sak för att få en nick tillbaka och ett "Mm, jag vet, du tänker som vanligt så här...", och varje gång har han rätt.
Vad enkelt det vore att gå tillbaka. Vad enkelt det vore om kärleken var statisk.
Nu slåss jag mest med mig själv om vem jag är och vem jag vill vara.
Jag vill tillbaka till den förbehållslösa kärleken som fanns i min kropp för ett par veckor sedan. När jag kunde gå genom eld och vatten, över berg och genom dalar för en annan. Nu är jag tillbaka till min egocentrering och slits mellan mig själv och mitt bättre vetande.
Cogito ergo sum. Jag tänker, alltså finns jag.
Bevingade ord som följt mänskligheten under många år.
Jag tänker för mycket, alltså försvinner jag.
Det här med funderingar.
Running round in circles.
Vid tillfällen i mitt liv så cirklar ALLT runt runt runt. Jag funderar och grubblar och kommer fram till mindre och mindre. Stora frågor blir till små problem och nya funderingar föds och än fler frågor uppkommer.
Jag kommer inte fram till några svar utan får snarare fler frågor att söka svar till.
Vad är meningen med mitt liv?
Jag vill bara vara nöjd, jag vill bara kunna leva mitt liv som andra verkar finna nöjsamt.
Jag är jetlaggad och trött, solbrännan kliar under kläderna och håret är risigt och slitet. Känner mig missförstådd missnöjd och missanpassad. Egentligen är jag Miss Lyckad, jag vill inte känna mig misslyckad.
Vad händer nu då?
Jag sa det högt till C, jag sa det spontant och utan att tänka. Vi diskuterade nåt, som vanligt, stort livsavgörande och försökte väl komma fram till nåt smart och semiintelligent. "Jamen, vi är ju inte redo för man och barn!"
Sekunden senare satte jag i halsen.
Just det. Det är där skon klämmer. Den har klämt utan att jag kännt det och nu har det blivit en blåsa på väg att spricka. Just nu undrar jag om det räcker med ett plåster för att läka, eller om jag faktiskt måste ta av mig skon en stund för att vila lite. Sen kanske skon passar igen och är uttänjd ordentligt. Eller så är det på det viset i slutändan att den skon inte var för mig.
Varför ska det vara så svårt?
Vid tillfällen i mitt liv så cirklar ALLT runt runt runt. Jag funderar och grubblar och kommer fram till mindre och mindre. Stora frågor blir till små problem och nya funderingar föds och än fler frågor uppkommer.
Jag kommer inte fram till några svar utan får snarare fler frågor att söka svar till.
Vad är meningen med mitt liv?
Jag vill bara vara nöjd, jag vill bara kunna leva mitt liv som andra verkar finna nöjsamt.
Jag är jetlaggad och trött, solbrännan kliar under kläderna och håret är risigt och slitet. Känner mig missförstådd missnöjd och missanpassad. Egentligen är jag Miss Lyckad, jag vill inte känna mig misslyckad.
Vad händer nu då?
Jag sa det högt till C, jag sa det spontant och utan att tänka. Vi diskuterade nåt, som vanligt, stort livsavgörande och försökte väl komma fram till nåt smart och semiintelligent. "Jamen, vi är ju inte redo för man och barn!"
Sekunden senare satte jag i halsen.
Just det. Det är där skon klämmer. Den har klämt utan att jag kännt det och nu har det blivit en blåsa på väg att spricka. Just nu undrar jag om det räcker med ett plåster för att läka, eller om jag faktiskt måste ta av mig skon en stund för att vila lite. Sen kanske skon passar igen och är uttänjd ordentligt. Eller så är det på det viset i slutändan att den skon inte var för mig.
Varför ska det vara så svårt?
Några punkter.
Jag har mått så bra.
Nedan tänkte jag punkta upp en lista på allehanda prylar som har gjort den här resan till mitt livs bästa so far. Jag skulle komma att banna mig själv redan efter ett par timmar när jag kommer på fler, men wtf, då fick jag väl göra en ny.
Jag ändrade mig medan jag skrev... Det är ingen idé. Jag får härja mig fram med anektdoter istället.
Jag satt igår natt i en taxi som tog mig över halvön till färjan. Chauffören vägrade lämna mig ifred då han fått nys om att jag pratade lite spanska och tyckte att jag skulle practicando detta med honom. C fick sussa gott vid min sida medan jag var illa tvungen att prata vägar, tullar, väder, bilar och övriga högintressanta prylar med en förmodat uttråkad chaufför. Rätt som det är hajar jag till. Min snudd på efterblivna spanska blir plötsligt flytande och jag säger "Höj volymen, det här kan vara Sveriges mest kända låt! Det här är ett perfekt avslut på min härliga resa!"
Den här låten kom, och den trista taxiresan med spanskapraktiserande fick plötsligt en helt ny mening.
Nedan tänkte jag punkta upp en lista på allehanda prylar som har gjort den här resan till mitt livs bästa so far. Jag skulle komma att banna mig själv redan efter ett par timmar när jag kommer på fler, men wtf, då fick jag väl göra en ny.
Jag ändrade mig medan jag skrev... Det är ingen idé. Jag får härja mig fram med anektdoter istället.
Jag satt igår natt i en taxi som tog mig över halvön till färjan. Chauffören vägrade lämna mig ifred då han fått nys om att jag pratade lite spanska och tyckte att jag skulle practicando detta med honom. C fick sussa gott vid min sida medan jag var illa tvungen att prata vägar, tullar, väder, bilar och övriga högintressanta prylar med en förmodat uttråkad chaufför. Rätt som det är hajar jag till. Min snudd på efterblivna spanska blir plötsligt flytande och jag säger "Höj volymen, det här kan vara Sveriges mest kända låt! Det här är ett perfekt avslut på min härliga resa!"
Den här låten kom, och den trista taxiresan med spanskapraktiserande fick plötsligt en helt ny mening.
Cruzin cooler...
Dessa amerikanska uppfinningar som man inte kan vara utan...
Alltså, jag sitter på Continentals flyg och har rest på tok för länge när jag förstrött bläddrar i en tidning full av nödvändiga prylar som man kan beställa och få flygpoäng för. Jag ser kissande Buddhas, jag ser fontäner och jag ser bh'ar som inte lämnar några veck på ryggen. Jag skakar förundrat på huvudet och bläddrar vidare. Det är först när jag ser Cruzin Cooler som jag brister. Jag viker ihop tidningen och räcker den till C. Jag garvar som en häst (skitfult) och hon tittar stumt och läser om den åkande kylbagen som är perfekt till alla garden partys.
Den ska vi ha!
Hajmat...
Jag ar ingen sal, jag ar ingen skoldpadda.
Jag ar bara P som paddlar - ok?
Efter information om att det finns gott om haj i vattnen har, sa plaskade jag vidare med ganska hysterisk blick. Efter att ha sett baracudan hugga efter smafisk en meter fran bradan, sa la jag upp fotterna pa bradan.
Fan ta George som supernojt berattade hajhistora efter hajhistoria!
Bara en dag har gatt sedan hammarhajen cirklade runt hans brada. Bara en dag kvar med surf. Snalla? I'm not ready to be eaten...
Btw har jag haft sjukt bra surf ikvall!!!!! Sa det sa. Kanske var bra att hajrykten borjade cirkulera... Paddle paddle, upp pa bradan och svang upp pa vagen.
Jag ar bara P som paddlar - ok?
Efter information om att det finns gott om haj i vattnen har, sa plaskade jag vidare med ganska hysterisk blick. Efter att ha sett baracudan hugga efter smafisk en meter fran bradan, sa la jag upp fotterna pa bradan.
Fan ta George som supernojt berattade hajhistora efter hajhistoria!
Bara en dag har gatt sedan hammarhajen cirklade runt hans brada. Bara en dag kvar med surf. Snalla? I'm not ready to be eaten...
Btw har jag haft sjukt bra surf ikvall!!!!! Sa det sa. Kanske var bra att hajrykten borjade cirkulera... Paddle paddle, upp pa bradan och svang upp pa vagen.
Jag vill inte aka hem!!!!!
Nej, nu stannar jag kvar...
Jag tar tillbaka vad jag skrev i foegaende inlagg om hemlangtan. Jag saknar inte ens min man. Inte det minstaste.
Jag har det bra har, jag surfar, laser och rider i solnedgangen - galopp langs vattnet ar bland det mest romantiska man kan ha for sig kan jag pasta.
Pasta. Ja, alltsa inte som det man ater, utan det ska vara med en prick pa varje a. Tack.
Jag saknar dock Schlager och jag saknar mina vanner och gott rodvin.
Det enda jag langat efter ocksa ar att ligga riktigt ordentligt, soka till polishogskolan och kanske ocksa tvatta haret...
Detta har varit mitt livs resa an sa lange, jag har gjort massa bus, surfat mangder, last for manga bocker och pratat om livet med C. Min C ar en fantasisk person. Jag vill visa henne for mina andra vanner, jag vill ta med henne till min stad och tja, helt enkelt ta med henne hem. Saklart har jag traffat massa skona manniskor, och Ja, hunken ar har. Men det tar vi en annan gang.
Puss och kram till er dar hemma, just nu hoppas jag att vi aldrig mer ses, om vi inte springer pa varandra pa stranden har, for hem, dit kommer jag ej.
Jajaja. Flyget gar pa sondag. Och sjalvklart ser jag fram emot att traffa er. Bara inte an, bara inte aka hem. Inte aka hem... nej.
Jag tar tillbaka vad jag skrev i foegaende inlagg om hemlangtan. Jag saknar inte ens min man. Inte det minstaste.
Jag har det bra har, jag surfar, laser och rider i solnedgangen - galopp langs vattnet ar bland det mest romantiska man kan ha for sig kan jag pasta.
Pasta. Ja, alltsa inte som det man ater, utan det ska vara med en prick pa varje a. Tack.
Jag saknar dock Schlager och jag saknar mina vanner och gott rodvin.
Det enda jag langat efter ocksa ar att ligga riktigt ordentligt, soka till polishogskolan och kanske ocksa tvatta haret...
Detta har varit mitt livs resa an sa lange, jag har gjort massa bus, surfat mangder, last for manga bocker och pratat om livet med C. Min C ar en fantasisk person. Jag vill visa henne for mina andra vanner, jag vill ta med henne till min stad och tja, helt enkelt ta med henne hem. Saklart har jag traffat massa skona manniskor, och Ja, hunken ar har. Men det tar vi en annan gang.
Puss och kram till er dar hemma, just nu hoppas jag att vi aldrig mer ses, om vi inte springer pa varandra pa stranden har, for hem, dit kommer jag ej.
Jajaja. Flyget gar pa sondag. Och sjalvklart ser jag fram emot att traffa er. Bara inte an, bara inte aka hem. Inte aka hem... nej.
