Konsten att säga NEJ.
Detta inlägg skrevs onsdagen 27 februari. Sparades per automatik som utkast, då min datorjävel stängdes av helt abrupt och jag närapå kastade den i väggen av frustation.
P = Chandler Bing?
Minns ni avsnittet ur Vänner när Chandler har dejtat Janice (tror jag det är, förövrigt en alldeles fantastisk karaktär!) och inte vill mer men inte kan säga nej? När han varje gång avslutar med "let's do it again sometime!".
Känner mig sån idag.
Jag försökte idag med konststycket att göra slut med en vän. Ingen trevlig situation, och ingen situation som man på morgonen kan tänka sig att befinna sig i under eftermiddagen.
Jag försökte förklara, försökte slingra mig och faktiskt säga som det är; jag hinner inte med, att det kan tyckas som lyxproblem att ha för många vänner stundtals, men så är det!
Med risk för att uppfattas som världens drygaste och mest bortskämda unge som vill hävda sig så behöver jag ändå förklara: Jag är en person med en stor social förmåga och behov, jag har lätt för att träffa och behålla nya vänner och jag tycker verkligen att det är härligt! Det finns alltid någon att ringa när man behöver någon och det finns alltid någon som vill hitta på nåt. Jag får ut något speciellt av alla mina vänner, ännu mer av mina absolut närmaste förstås. MEN! Baksidan av myntet betyder faktiskt också detta - det ständiga dåliga samvetet för att man inte hinner med alla. Rynkorna mellan ögonbrynen när jag för sjunde gången får inbox-meddelande på Fejjan från M som vill ses på en fika... Jag hinner inte och jag vill inte.
Jag kan inte ge mer av mig själv till andra, när jag inte till slut inte får nåt kvar själv...
