Livet är skört.
Jag läser Vimmelmammans blogg dagligen och berörs. Jag tänker på henne, hur hon mår och hur det känns. Hur ytlig och liten man känner sig i jämförelse, hur lyckligt lottad jag är.
Ulle vägrar läsa den, hon blir bara ledsen och gråter. Hon klarar det inte, med en dotter jämnårig med Vimmelmammans son.
Jag kan förstå det, men samtidigt inte. Hur ont det än gör så är det viktigt att vara tacksam och medveten om hur skört livet är, hur nära vi alla har till slutet och hur mycket vi måste ta tillvara på varje dag.
Japp, det är därför jag nu måste pallra mig upp och bege mig till gymmet! Ska jag bli överkörd av tåget nästa vecka så ska jag fan inte vara en tjockis i alla fall!
Och ja, jag anser att man kan skoja om allt.
Return to the 80's
Ane gör en remake av något så enastående överraskande som Alphaville. Och det gör hon storartat! Till och med att hon slår Maya Hirasawas tolkning av The Ark - något som kan sägas likna nedan mästerverk.
Fyll mig med klorofyll.
Jag tittar ut genom fönstret, utanför speglar omvärlden mitt sinne. Tusen färger, fast mest i dova toner. Ljust rött, orange, gult och grönt blandas i en snudd på perfekt melankoli. Svårt att avgöra om det är kallt eller kvavt, jag tror att det är skönt ute.
Löven klamrar sig fast vid tunna fästen, kanske likt humöret mitt.
Slutligen faller löven mot kall, kal mark och blir liggande. Förmultnar. När solens strålar åter värmer kall, kal mark sugs näringen upp från de sedan länge försvunna löven och bildar ny grönska. Vackert, javisst.
Frågan är dock om jag pallar att vänta tills vårens solsken kommer och mitt eventuella humör väcks till liv på nytt.
Tears allover!
Igår satt jag med konstant skimmer i ögonen; skimret formades då och då till små porlande bäckar utmed kinderna. Jag snyftade till ibland, jag gav ifrån mig kluckande suckar, jag gapskrattade rätt ut och jag sa flertalet gånger "åh åh åh".
Efteråt var jag helt salig, ringde min mamma och berättade att jag precis sett Mamma Mia. Jag berättade att jag älskade henne överallt på hela jorden och att jag önskade att jag sett den med henne.
Livet är inte alltid fullkomligt, men ibland snudd på.
Mamma Mia var en fantastisk film.
Tankar till Småland
Att tänka för mycket kan vara en last, ett jävla påfund men också en dygd. Det gör livet jobbigt, hårt, svårt men också djupare och mer betydelsefullt.
Även om spontaniteten lever så tas de stora besluten och idéerna med ett massivt pådrag eftertankar.
Jag finns här, inte där jag skulle och borde funnits. Det svider en del.
Vad är det här?!?
Bryter gång på gång.
J ringer och säger att han ska jobba övertid. Inatt. Jag börjar gråta. Ohejdat.
Jag kommer snart se ner på mig själv om det här fortsätter.
Nya mål.
Problem vs möjligheter.
Jag har alltid klassat mig själv som en positiv och optimistisk själ. En person som ser möjligheter där andra ser problem. En som skrattar åt eländet och ser framåt.
Riktigt så ser inte sagan ut just nu.
Jag ser bekymmer där det innan fanns möjlighet att le och problem där det innan fanns luckor i almanackan.
Jag funderar starkt på att faktiskt ta tillfället i akt och inse mina begränsningar. Om det inte känns roligt och lustfyllt, så kanske det inte är just vad jag behöver göra just nu.
P får helt enkelt ta och hoppa över Hultsfred i år.
Tear me apart.
Tårarna föll mellan klädstängerna.
Det slog mig snabbt. Inom loppet av en sekund kom det över mig. Oändlig smärta i själen, bröstet och innanför ögonlocken. Jag satt i min bil någonstans i mittersta Sverige längs den välbekanta E4:an och fick panik. Ville parkera biljäveln och lifta hem. Skita i allt och rulla ihop mig till en boll. Men mest av allt ville jag bara att mamma skulle komma. Att hon skulle krama mig och stryka bort håret ur pannan och säga att allt kommer bli bra.
Ringde till och med min far. Ringde mamma. Ingen svarade, eller tja, pappa gjorde, men hade inte tid.
Fick andnöd och strupen snördes samman. Ringde Anna och fick bara fram "hjälp, jag tror jag bryter ihop nu...".
Nu går det inte längre. Det funkar inte. Jag klarar inte mer. Det går inte.
Efter några ord på vägen och ett antal mil senare så kändes det bättre. Svängde in på H&M för att strökolla och tänka på annat. Träffar min gudmor vid jeansen och får höra hur trött och sliten jag ser ut. Det räckte för att tårarna skulle färga kinderna med sorg och skam.
Nu faller de igen. Titiyo och Kleerup spelas på H's sida och det är allt som behövs. Även om jag inte helt och fullt fixar live-versionen, utan gillar originalet bättre. Men hennes bräckliga röst som snudd på bryts gång på gång speglar mitt splittrade inre som måste andas och få ett slut på verkligheten.
Det snurrar i min skalle
Jag kan bara hålla med Johan Karlsson, och jag ser fram emot att en dag få veta hur det kommer sig.
Damaged goods?
Ryggsäcken fylls.
Vad vi gör fyller på vår bag på ryggen. Det blir tungt att bära, och man kan aldrig ta den av sig. Den följer med till nästa station, där man möter nya människor, utsätts för nya situationer och tvingas kombinera sina ryggsäckar. Förhoppningsvis är de kompatibla, av samma modell med samma öppningsmöjligheter och extrafack.
En del av oss bär på större bagare än andra.
Kommer man någonsin ifrån den olustiga känslan av att någon annan varit med i ryggsäcken förut? En annan har varit med och designat bagaget, öppnat facken och gjort den tyngre och mer svårhanterlig.
Ju äldre vi blir, desto mer har vi varit med om - förhoppningsvis that is.
Dock innebär det då att man inte längre tillåts vara unik. Min första gång är en annans andra, kanske tredje. Jag vill inte känna mig som andrahandssortering, eller för den sakens skull ha köpt något second hand.
Vi bär varsin ryggsäck, vi har olika packning, olika många fack och olika mycket som ligger ouppackat och dolt i småfack. Dock vill jag ibland vara den första som öppnar, eller helst skapar nya funktioner och fickor.
Backpack tick tack.
Svälj pungkulan då, om du kan.
Han ber mig att svälja stoltheten, välja kärleken och förlåtelsen.
Jag svarar att det kan säkert gå, men jag vet inte om jag kan, vet inte hur man gör. Det vore som att be honom svälja sin egen pungkula, det är smärtsamt, obekvämt, smakar bittert (förmodligen?) och du vet faktiskt inte om du är stark nog att klara av det.
Alla gör misstag, alla begår fel. Men det skiter jag i.
Å så blir det mera Madonna.
Je suis désolé...
I've heard it all before, I've heard it all before
I don't wanna hear
I don't wanna know
Please don't say you're sorry
I've heard it all before
And I can take care of myself
I don't wanna hear
I don't wanna know
Please don't say 'forgive me'
I've seen it all before
And I can't take it anymore
Tvivel.
...tvivlar nu på mig själv, mina färdigheter och mina egenskaper. Vad berättigar mig till min fullkomlighet?
Någon sa till mig att det kan vara bra att drabbas av tvivel. Att det är bra för att kunna utvecklas, för att bli bättre och en bättre människa. Vad jag också hade behövt höra är att det gör lika ont för alla. Men det undrar jag. Fast det kanske hör till tvivlandet, det med.
The heat is still on.
Så att ingen missat...
Så är jag fortfarande SJUK! Till och med att jag blev sämre idag efter slit och släp på mässa och prat med slitna stämband.
Febern återkom som ett brev på posten. Rösten är borta.
Jag är en fjolla som talar i falsett till och med då jag måste slå näven i bordet. Låter som en idiot.
Typiskt. Min man landar i Stockholm i morgon, och jag vill vara en liten tiptoppig 08 med flashiga vanor som visar min sida av stan. I gengäld har han lovat att ligga med mig i Huvudstan.
Pinsamt. Efter tre och ett halvt år halvtidsboendes i Stockholm är jag fortfarande oknullad här i krokarna. Och så kan vi ju inte ha det. Vänligen sätt på mig tack. Så kanske jag kvider med sprucken falsett till svar.
Febern lär gå upp.
Jag börjar inse.
Däckade i soffan framför House igår. Min man bor hemma hos mig denna vecka, och efter världens längsta gympass var det underbart att få sträcka ut sig bland de mjuka plymåerna.
Jag är glad över att jag sätter umgänge framför ett vackert hem, ett städat och dammfritt sådant. För bor man som jag på tre ställen och inte hittar sina grejer, har tvätt som hänger på samtliga ställen och vaknar mitt i natten och undrar var i helvete man är någonstans så måste man prioritera. Men jag börjar bli rädd att jag har prioriterat fel. Eller äh, jag vete fan.
När jag är i Stockholm prioriterar jag INTE att städa lägenheten. Där står sova högst på listan, sen gymmet, sen läsa och hänga med vänner. Efter jobb såklart.
När jag kommer hem så är det ett fasligt ståhej. Post som ska öppnas, räkningar som ska betalas, gammal mat som ska slängas, väska som ska packas upp och packas om.
När han har Fröken T så vill jag passa på att träffa henne, när han inte har henne vill jag passa på att träffa bara honom. När han jobbar så vill jag träffa mina vänner. Helst vill jag också klämma in en kväll då och då i mitt eget sällskap, där jag kan blogga, bada och bara vara. Nu förstår jag att dessa sällsynta kvällarna istället borde hängetts åt städning och fejning.
Borta är mina kvällar då jag fick rå om mig själv, när plockade jag ögonbrynen senast? Duscha gör jag på gymmet och ibland hemma och ibland hos honom, när tog jag mig tid att raka bena ordentligt? Är det meningen att jag ska gå med hårigare ben och mutta som stadgad tjej än som singel? Jag gillar det inte!
Efter att min man väckt mig ur soffan och snudd på burit mig in i sängen så kläckte han idén. Ska vi storstäda i morgon? Jag tycker verkligen att det behövs. Grejen är att idag kommer mina kollegor hem till mig, vi ska dricka vin och skvallra, snacka skit och dravvel, bli lite fulla tillsammans och trivas i mitt kök. Klart jag vet att jag måste städa.
Men det var nu det blev påtagligt, än värre än innan. Jag berättade sakligt för honom att No, han får inte under några omständigheter hjälpa mig med min städning, det finns inte på världskartan. Jag fixar det, kan själv, det har jag alltid gjort. Försökte somna om men vred och vände på mig. Gick istället upp ur sängen och travade bort till disken som väntat ett par dagar. Stod i linne och trosor och diskade, tårarna rann och snoret droppade över en darrande läpp.
Jag är en äckelmaja, du tycker att mitt hem är äckligt och smutsigt, men hur fan ska jag kunna atomklyva mig?
Jag är fullt medveten om att jag är en barnslig historia som bryter ihop över lite kritiserade dammpartiklar, men det blev liksom den där berömda droppen.
Disken är borta, dammet ligger kvar. Det får bli storröj i en timma efter jobbet.
Klart vi blev vänner, klart han inte tycker att jag är en äckelmaja. Han anser att vi borde hjälpas åt då jag mestadels hjälper honom och bor hos honom med hans unge. Han fattar varför mitt hem fallit bort och att jag inte prioriterat dammtussarna under sängen. Men han får fortfarande inte hjälpa mig att städa.
För den som inte har det fullkomligt klart för sig: JAG HATAR ATT STÄDA! HATA HATA HATA.
Kan jag snälla få bli normal snart igen?
Av en slump (ja jag lovar att det var en slump!!) så hamnade jag och min sjuksyster på en hundsajt igår. Det började med att jag sökt ordet på en hundras lite för länge och inte kunde släppa det, och slutade med att vi kikat på bilder på var och varannan cool hund som finns.
Sen gjorde vi kvällsmat och hoppade i mysbyxorna (efter maratonsex som tur var, annars hade jag seriöst undrat vad det var för fel) för att sen kolla två filmer på raken. Min man tycker gudskelov inte om popcorn, ett mycket attraktivt drag då det gör att jag får hela skålen för mig själv.
Kvällen avrundades med ännu en skopa sex, för att avslutas på varsin sida sängen med varsin Damernas Värld.
Men whatabout alla de här knäppa grejerna? Hundar, kvällsmat, läsning i sängen, mysbyxor! Jag har inte varit på det Grandiosa utestället på hundra år och jag tror seriöst att folk misstänker min abrupta död.
Jag har blivit en sån jävla toffel!
På dopet i söndags satt jag med tjejerna, vi brudar som gjort Hultsfred osäkert, vi som druckit whiskey tills vi svimmat, vi som busat, flamsat, tramsat och aldrig någonsin velat bli vuxna. På dopet sitter vi således och pratar ...trumvirvel... BARN! Vi pratar uppfostran, sömnvanor, blöjfrihet, semesterplaner och tips. För nu är det ju hipp som happ så att Vi som minsann aldrig skulle bli vuxna, vi som röjt järnet och vi som slängt föraktfulla blickar på de andra, de tråkiga - har gått och blivit vår egen värsta mardröm.
Vi sitter med jobb, en del på chefspositioner, vi har 5 veckors semester. Vi har lån, amorteringar, pensionssparande och höjda räntekostnader. De flesta av oss har barn på ett eller annat vis, andra ska gifta sig, en del har slutat bry sig om sex och där sitter vi.
Som jävla klippdockor i en mall.
Varför måste man bli som normen? Varför är alla på väg åt samma håll bara för att åren går? Vad händer sen? Lunkar man på som man bör sen livet ut? Är alla nöjda med det? Måste man vara nöjd med det?
Ibland får jag bara spunk på allt som kommer med siffran på sitt pass. Jag får fan inte ens gnälla över magknip utan att få frågan Är du gravid?
Ibland vill jag faktiskt bara vara sjutton år igen. Jag vill ha som största problem var man får tag i sprit till helgens fest, och om man har råd att ta nattbussen hem.
Och fråga mig för fan inte om jag har ålderskris, för det har inte med saken att göra! ;)
Så mycket att säga men så lite att skriva.
Ibland är huvudet fullt av meningslösa saker, som parader, kissnödighet och kärvänliga kollegor. Ibland är huvudet fullt av meningsfulla saker. Saker som rör livet, kroppen och sinnet på ett annat plan, som gör att paraderna går förbi, kissnödigheten känns patetisk och som får de flesta jobbrelaterade grejer att blekna.
Så synd att jag är så bunden. Bunden av band till mig själv om mig själv.
Just nu har jag så många många bra tankar. Tänker bra just nu. Lyssnar på en fantastiskt bra låt som jag förbehållslöst snott från H och filurar. Har varit sängliggande större delen av helgen, ojat mig, varit huslig och svurit över trans-Perrelli. Tänkt mycket. Tänkt bra. Fast inte varit medveten om det alls.
Så varför får jag inte ner en enda vettig tanke här?
Vill jag inte dela med mig? Vill jag inte öppna den delen av mig själv? Det är inga allvarliga tankar som rör sig inuti det lockiga huvudet, men ganska rättvisa och sanningsenliga.
Så klok, men ändå så dum.
Är det lättja som gör den intelligente korkad, eller är det smartheten som då talar?
Om att hitta sig själv.
Ja ja, jag vet att jag tjatar om den där förbannade radiokanalen, men lite till får ni allt stå ut med.
På vägen hem idag i Din Gata på den mest sjungande skånskan så pratade Saman och Cynthia om att hitta sig själv. De ville ha in råd och tankar om hur man gör när man letar efter sig själv.
Så enkelt. Med ett sms är tankarna levererade.
Så svårt.
Jag anser att jag funnit mig själv, jag vet vem jag är och varför. Dock kan jag inte, hur jag än försöker, komma på hur jag gjorde. Jag tänkte och tänkte, mellan Linköping och Jönköping formades en variant.
"Lev ensam, gråt in i väggen, rök för mycket, jobba för mycket och tänk ihjäl dig. Omge dig med vackra och kloka vänner och tyck om din spegelbild"
Det som funkade för mig funkar med all säkerhet inte för Dig. Därför skickade jag inte mitt sms.
Vem är han att ge mig råd?
Ni minns kanske rollförteckningen?
A... Denna man. A.
Jag satt och skrattade så jag skrek förra veckan. Såg Black Jack, dansbandsrullen och drog ordentligt på smilbanden åt trummisen Tommy. Det finns fler än en likhet. Jag kände igen honom, mig själv och hela situationen och tack och lov skrattade jag åt den. Those were the days... Those fucking days.
Han ringde mig nyss. Jag blev mer än förvånad, rent av lite chockad. Visst ringde han först och främst i jobbsyfte, men efter en kvarts samtal av privat karaktär så satt vi och skrattade tillsammans. Han ville veta, veta mycket och detaljerat om mitt liv, min kärlek och mina tankar. Själv svarade han korthugget med "äh, upp och ner, du vet väl...". Men råd och ord till mig, det hade han gott om!
"Men P! Vännen, berätta nu för mig. För mig kan du väl berätta. Vi känner ju varandra."
"Du får svälja en del P. Tja, du sväljer ju som det är, men bildligt talat denna gång."
"Ha det nu så underbart tjejen, hoppas vi hörs snart. Puss och kram."
Den tolfte är det ett år sedan jag var där. Ett år sedan vi låg med varandra sista gången. Jag kan sakna kittlet han gav mig, det som jag inte kunde bestämma över eller veta hur jag skulle besvara. Jag saknar honom dock inte. Alls. Men det är klart det händer märkliga saker i maggropen när vi pratas vid. Två års bergochdalbana med nerverna längst fram i tåget sätter sina spår.
En mening.
Gårdagens släktbaluns...
Man väljer inte sin familj, man väljer sina vänner.
True true.
Blod är inte alltid tjockare än vatten. Det flyter bara trögare...
