Humor enligt hanen.
Jag fick en länk skickad till mig från min man. Han hade kommit på vad han skulle ge mig i julklapp sa han. Själv var han mycket nöjd och jag såg honom nästan flina 40 mil bort (åh, saknar!).
Julklappen var väl en sådär god idé?
När tonerna slår mot en...
Tårarna föll mot armar som krampaktigt höll hårt om ratten.
På väg hem idag föll det sig väl. Anna Ternheim var dagens värd för P3 Musik mellan 13 och 14 och jag lyssnade frenetiskt. Hennes melankoliska röst ledde oss till låt efter låt som var värd att lyssnas till. Jag njöt och verkligen tog till mig varje tankegång. Någonstans i mittenslutet så började hon prata om artisten hon hyser en slags hatkärlek till. Artisten vars röst ingen lämnas oberörd av. Kate Bush.
Jag svär. Så snart tonerna började strömma ur min bilstereo på högsta volym så var jag tillbaka och var tio år igen. Jag var åter en smärt ballerina som böljade min kropp genom dansstegen. Pappa grillade flintastek och mamma gjorde potatisgratäng. Ur högtalarna dånade det högt från en Classic Love Songs-platta. Visst är det säkert jag som överdriver i efterhand, men det känns som att jag hörde dessa toner varenda fredag under min uppväxt. Denna tillsammans med Jennifer Rush´s The Power of Love gjorde min barndom så lycklig som bara en dröm kan vara. Föräldrar som stryker varandra över ryggen, ger varandra gliringar och två perfekta barn som springer omkring och velar. Flugor som smiter in genom öppen altandörr, sista solljuset för dagen som ger den allra mest perfekta värmen och så doften av nygrillat. Ljus, värme och skratt.
Jag slogs till golvet av tonerna som formligen trycktes in i bröstet på mig. Kunde knappt andas av den högtidliga stämningen. Varenda hårstrå stod givakt på min kropp, varenda por kändes vidöppen och ögonen rann. Det är så vackert. Minnet av den perfekta barndomen.
Kate Bush - Wuthering Heights.
Julaftonsplaner i familjen Bäver.
Mamma - Jag vill att ni tar med er riktiga finkläder till kvällen, så att vi kan klä upp oss
Jag - Jaja, men det är väl klart, man brukar väl vara julaftonsfin?
Mamma - Jaja, men jag menar finfin, jag vill ha som en Oscarsgala.
Jag - Galafin?
Mamma - Ja!
Jag - Jaha. Men. Jag som köpt ny klänning, då duger inte den? Måste det liksom vara hellångt och i siden?
Mamma - Nej, jaja, nej, alltså. Din nya klänning blir säkert bra. Det måste inte vara i siden och ner till fötterna. Jag vill bara att vi ska vara riktigt riktigt fina.
Så jag ska alltså sitta och spela julklappsspelet, äta skinka och dricka snaps på en Oscarsgala?
Åh. Jag älskar min familj!
Jag vill tacka livet.
Det är vad jag tänkt när jag sett de avskyvärda banden. Jag är allergisk mot jippon och blir cynisk och bortstötande när alla ska visa att de bryr sig genom att sätta ett fult band på kappan i en månad om året. Jag skänker gärna pengar över bankgiro och går vidare med mitt liv.
I kväll ångrade jag min tomma krage.
Jag har bröstcancer i släkten och tänker ofta på mina oskyldiga, vackra, mjuka kullar som potentiella bärare av den fruktansvärda parasiten cancer.
Efter TV3's gala så var jag flera liter tårar fattigare. De känslosamma inslagen av drabbade familjer fick mig att vakna upp ur min egen självupptagenhet, min påstådda misär i mitt olyckliga arbetsliv.
Jag har själv varit nära döden, så nära att den nosade mig i nacken. Måhända restes mina nackhår, men det märkte jag inte, då jag var avsvimmad under vattenytan och såg ludd och minnesbilder ur livet passera innanför ögonlocken. Jag var 14 och är jag är glad ofta för att jag är tacksam och medveten om livet.
Måste tänka på allt som är vackert, fint och fantastiskt. Ta tillvara på alla dagar som finns. Som min vän sa, uppskatta de där dagarna mer med min mans dotter i rutchkanan. Ännu mer. Om det någonsin är möjligt.
Karaokekungen.
Jag har en fantastisk man som sjunger karaoke. Han är dösexig när han stennervös äntrar scenen och han gör en vansinnigt rolig prestation. Men han gör det! Och Gud som jag älskade honom när han stod där.
Det känns förjävligt att han är så långt bort när jag ska sova.
Plans before midnight.
Nobody puts baby in a corner?
Well, idag bryr jag mig inte om ifall jag hamnar i något hörn, så länge jag känner mig vacker, åtrådd och kåt (och att huvudvärken ger med sig!).
Följande scenario tycker jag vore en utmärkt avslutning på dagen. Kanske kommer min nyinförskaffade Ipod-högtalare ge oss tonerna vi behöver?
Skumpa
Det stavas Bad Timing.
Jag har huvudvärken Gud glömde och gynnande tvärmenstruation.
Champagne är i kylen och jag hämtar min man om en timma på Arlanda. Vår årsdag kan ju bli precis hur spännande som helst...
Kom alla mina små kycklingar!
Och det är en alldeles speciell glädje som sprids i min kropp när jag tänker på att många av mina allra närmaste vänner kommer att vara här i Stockholm med mig, om än bara för en timma eller två.
Welcome to my hoods! Jag har saknat er.
Family
Idag har jag varit med min lilla familj och hälsat på hos MIN FAMILJ.
Gud i himmelen, du som inte finns. Du som sitter där uppe och tittar från ett stort luddigt moln likt ett litet slitet bokmärke - TACK för mina fantastiska genlika. Vi som bär samma uppsättningar och starkare band än andra kan förstå.
Att kramas och inte vilja släppa taget. Att sitta i köket med tårarna brännande under ögonlocken för att man inte vill åka hem. Att skratta och ta på varandra. Att äta och surra om allt och inget. Att pussas på munnen med sin mamma och kramas märkligt länge med lillasyster.
Det är sånt som är så jobbigt med att bo för långt ifrån de som är mig allra kärast.
Jag ser ALLT!
Grattis min allra käraste vän! Det är du och P som slåss om den tronen, men just nu tror jag du är mer rosa... =)
Öhm???? Undrar vilken tron jag slåss om, och eh, vadå??? Jag? Rosa?
När kärleken blir ett problem?
Jag älskar Public Service! Jag älskar SVT och Sveriges Radio. Jag betalar mer än gärna TV-licensen och är stolt över vårt fantastiska medieutbud.
Såg nyss första programmet av Beckman, Ohlsson och Can om kärlek och relationer. Fyra "gurus" var inbjudna och satt och pratade nästintill sönder våra föreställningar, drömmar och tankar om kärleken. Njutning!
Tyvärr får jag inte riktigt videoklipp att funka direkt, ska jobba vidare på detta. Länkar tillsvidare.
Skitsamma, se klippet! Ta er en stund och titta och lyssna!
Saker som gör mig andlös.
Hela min kropp ler när jag ser den här bilden
Därför är jag stolt bidragsgivare till Rädda Barnen och WWF.
Eftersom jag vill bli en isbjörn i mitt nästa liv, hoppas jag att stammen finns kvar - så jag inte blir ensammen på ett isflak.
Hjärnan min är retarderad!
Madonna!
Madonna!
Madonna!
Efter några tårar över min ibland eländiga tillvaro över msn så väcktes lustan till livet igen.
Jag är tillbaka, hela min barndom spelas inuti huvudet och jag minns, jag minns hur jag spelade in blandvideoband efter skolan, satt med fjärrkontrollen, manisk framför MTV. Om att ifall en video kom som jag inte hade. Den här låten kom jämt, jag hade den redan, kanske rentav 3-4 gånger på band.
Det är fantastiskt, det är musikhistoria. Det är sån jävla nostalgitripp så det är inte klokt.
I've got all my sisters with me!
Men min familj befinner sig lite för långt bort från mig. Ibland är det ensamt, ensammast på jorden.
Jag vet dock att de finns där för mig - alltid.
Det finns dock tillfällen då jag inser att jag har någonting som inte alla har. Jag har inte bara fantastiska och många vänner, jag har också en unik gemenskap och ett slags systerskap med de allra bästa av de bästa. Jag har systrarna O. Alla tre finns där. Lyssnar, skrattar, stökar, bär, packar, städar och finns. Alltid.
Jag tackar fantamig Gud för Systrarna O.
Tack för att Ni finns.
Urusel på att hålla mig!
Dock inte ha massa hemlisar rörande mig själv eller paket liggande till andra. Det kan jag inte hålla! Det går inte.
J fyller 25 i november. Igår levererades hans present till min ägo. Den var så FIN! Perfekt! Klockan var då 16.30.
Klockan 17.15 började jag skruva på mig och frågade snällt om han ville ha en present från sin lilla häxa som var på ett skruvat och ordentligt rivigt pms-humör. Han fick således en för-tidig-födelsedagspresent-slash-sambo-med-världens-bästa-tjej-present!
Jag måste nog också vara världens bästa tjej som beställer en toksnygg klocka från USA till min man, som han blev själaglad för! Enda smolket i bägaren är väl att jag kan kännas något, kanske nåååågot självgod just nu. Men va fan, skit i det! Är man bäst så är man.
You win some, you loose some.
Karusellen som kallas livet.
Det går upp och det går ner och det går runt och det går snabbt. Det går långsamt, ryckigt och ibland så mår man illa. Förhoppningsvis slutar turen i en sjujävla adrenalinkick som håller i sig längre än man hoppats.
Du vinner kärlek men förlorar din frihet. Du blir del av något stort, en del av ett Vi, men vart tog ordet Du vägen?
Tankarna snurrar efter en del klyshor och fler funderingar.
Det underbara som man är en del av, när förlorar det sin glans och ersätts av slentrian, praktiska detaljer och sex alldeles för sällan? När blir kärleken en del av vardagen, något som tuffar på? När slutar man njuta av sex och vill få det överstökat? Sker det alla? Är vi alla hopplösa förlorare när vi satsar för att vinna i karusellen som kallas livet och där insatsen är kärlek?
Jag är inte bitter. Jag är nog förbannat cynisk, men framförallt är jag rädd. Skiträdd.
God bless Samantha Jones!
It's not that I don't love you. But I love Me more.
Så fantastiskt. Så klockrent. Absolutely fabulous.
Allena, mol allena.
Eftersom jag i min ofantliga klokhet och stora sug efter surf åkte till la France under helgen då SATC-filmen hade preimär, och alla redan sett den, så drar jag således själv på bio.
Ikväll åker klänningen på.
På tal om...
... tårar och djur.
Så kommer sorgen ikapp mig mer frekvent än någonsin. Flera gånger i veckan har jag den senaste månaden gråtit som ett barn över förlusten av mina barn, mina bebisar, mina älsklingar - katterna. Eller framför allt katten. MIN katt.
Hon som tydde sig till mig som ett barn till en mor. Hon som slickade tårarna från mina kinder när de rann. Hon som tvättade håret på mig för att visa tillgivenhet. Hon som sprang som en dåre genom lägenheten om jag ropade eller ojade mig för högt - för att se så jag var ok. Hon som kurade ihop sig tätt, tätt intill om nätterna när ensamheten var som störst.
Min tjej, mitt allt under så lång tid.
Jag saknar henne så tårarna rinner över kinderna.
Jag försökte ordna allt till det bästa, Gud ska veta att jag gjorde allt, mitt allra bästa. Men det räckte inte.
Hon ville hem, hon ville till mig, eller så ville hon bara bort från det nya, det okända. Hon drog, och ingen vet om hon sprang bort sig på vägen hem, blev uppäten av en räv, torterad av småbarn eller hittade kärleken hos en gammal tant. Det som äter upp mig inifrån är hennes tankar. Rädslan för hennes besvikelse över min övergivelse.
Jag övergav mina älsklingar och det kommer jag bära med mig resten av livet. 
En ny kärlek har kommit in i mitt liv!
Stolt. Glad. Pirr. Malligast i världen.
Jag är kär. Stor stor kärlek ryms i hela min kropp. Jag vill inte lämna henne ensam, jag vill vara vid hennes sida hela tiden och stryka varmt över den glänsande ytan som ännu är orörd av världens tyngder.
Min bil.
Jag har den finaste och finaste och finaste bilen jag sett! Den är dessutom stor som en finlandsfärja, vilket passar mig alldeles utmärkt tack.
Åh. Min fina fina fina bil.
