P som i Pilutta

Jag blev MongoMango!

Och förfärades av uttalanden såsom "den är fett snygg - elläh?", folk som ryckte kläder ur händerna på varandra och galet smala topmodeller.

Jag fick den nya Loreál Mascaran i present, ett nytt nummer av Cosmopolitan och shoppade kläder till 20% rabatt. Det var en bra kväll.

Mest nöjd är jag nog trots allt med min nya klänning. Den som redan är en legend i citat. Eller vad sägs om "litegrann, hon tror hon är 12?", "lite mer Familjen Adams över den, eller punk", "den är lite mangastuk", "punkig skolflicksuniform" mm mm. Jag tycker den är alldeles fantastisk - kort, volanger, tight över magen, vidd över höfterna och hög i halsen. Och så rödrutig på det. Nu fattas bara sugtofsarna så är jag hemma...

Mjau...

Fortsättning följer - hoppas jag!

Tröttheten sitter i huvudet och i låren.

Just nu slits jag mellan hopp och förtvivlan. Jag har blivit medbjuden av en vän att närvara vid ett jippo på en av mina käraste klädbutiker. Det utlovas happenings, gåvor och rabatterade priser. Klart jag ska gå! Tänkte jag igår och tackade ja.

Nu är jag trött, frusen och har precis avklarat mailkorgens 37 mail med pockande offerter, ordrar och kreativa idéer...

Jag har en halvtimma på mig att komma i fas.

Ett jävla rosa jippo.

Det är vad jag tänkt när jag sett de avskyvärda banden. Jag är allergisk mot jippon och blir cynisk och bortstötande när alla ska visa att de bryr sig genom att sätta ett fult band på kappan i en månad om året. Jag skänker gärna pengar över bankgiro och går vidare med mitt liv.

I kväll ångrade jag min tomma krage.

Jag har bröstcancer i släkten och tänker ofta på mina oskyldiga, vackra, mjuka kullar som potentiella bärare av den fruktansvärda parasiten cancer.

Efter TV3's gala så var jag flera liter tårar fattigare. De känslosamma inslagen av drabbade familjer fick mig att vakna upp ur min egen självupptagenhet, min påstådda misär i mitt olyckliga arbetsliv.

Jag har själv varit nära döden, så nära att den nosade mig i nacken. Måhända restes mina nackhår, men det märkte jag inte, då jag var avsvimmad under vattenytan och såg ludd och minnesbilder ur livet passera innanför ögonlocken. Jag var 14 och är jag är glad ofta för att jag är tacksam och medveten om livet.

Måste tänka på allt som är vackert, fint och fantastiskt. Ta tillvara på alla dagar som finns. Som min vän sa, uppskatta de där dagarna mer med min mans dotter i rutchkanan. Ännu mer. Om det någonsin är möjligt.

Sorry friends.

Jag kan inte lämna bloggkommentarer till er alla. Eller tja. Det kan jag väl, men jag blir lat då jag glömmer mitt användarnamn och lösen vareviga gång och måste börja om på nytt.

Därför har jag inte utmanat på riktigt vis... FÖRLÅT!

Sluta upp med de där jobbiga kontona.

Shit, jag har blivit utmanad!

Jag blev utmanad av Äpplet. Äpplet som bygger nytt asbigt hus i Talludden - inåläs!

Reglerna för utmaningen är följande:

1. Länka den som utmanat dig och sätt in dessa regler på din blogg.
2. Berätta 7 saker om dig själv, både alldagliga och knäppa.
3. Utmana 7 st i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till dem.
4. Låt dem få veta att de har blivit utmanade genom att lämna en kommentar i deras blogg.

Punkt ett anser jag härmed vara uppfylld. Alltså är det dags att berätta sju grymma grejer om mig själv...!?!

ETT.
Jag ÄR enochsjuttionio centimeter lång. För några år sedan var jag 177,5! Vad detta beror på är ett olöst mysterium. Måhända är det stretching som gjort detta?

TVÅ.
Jag HAR väldigt många fina vänner som betyder oändligt mycket för mig. En är hamburgersäljande blivande soc-tant, en är teaterpedagog going on showbiz, några är lärare, flera är mammor, några är homo, andra bygger hus. Alla är mig mycket kära och flera är så olika mig man någonsin kan bli.

TRE.
Jag ÄLSKAR vatten. Att dricka, att simma, att surfa, att åka skidor.

FYRA.
Jag HATAR att känna mig överkörd, omsprungen och att förlora!

FEM.
Jag VILL bli polis. Klart slut.

SEX.
Jag KAN gå på tå. Alltså inte på undersidan av tårna, utan på riktigt, på tåspetsarna. Det gör numera asont, men jag kan.

SJU.
Jag BORDE helt klart ut och springa mycket mycket mera. Ska springa Göteborgsvarvet i maj och undrar i mitt stilla sinne hur fan detta ska gå till..?

Kära nån, ska jag utmana SJU stycken? Det var den verkliga utmaningen!

Jag gör så gott jag kan och utmanar härmed:
Alfabetsbarn
Blondie
Vägen till ett lyckligare liv
Ekonomisanering
Sex & the mammaliv
Censur
Therrorese

Kör så det ryker!

Mötet med svinen gick fint, för er som undrar...

Svinen hade gått på charmkurs (eller så tog de till sig min tidigare kritik och tillrättavisning) och mitt ångestladdade möte gick toppen! Aldrig innan möte har jag varit så nervös, svettig och knäsvag. Jag har hållt föredrag i styrelserum, för VD:ar, marknadschefer och för 100-tals människor, men inför detta möte var jag rädd.

Rädd för att hamna i underläge, för att bli dumförklarad och för att inte räcka till.

Deras grej har varit att mobba. Att spotta, vara översittare och faktiskt riktigt jävliga. Det är deras "jargong" - take it or leave it. I ett par veckor har jag inte kunnat tänka på mötet utan att kissa på mig lite. För jag är inte mitt vanliga säljjag. Som övervinner allt och som skrattar och ger gliringar.

Mötet gick dock fantastiskt! Jag kicked ass!

Så efter en timmas bilkö in till stan igen (tar normalt tio minuter) gick jag till Åhléns och köpte deo och nagellack och till Systemet för två bärs.

Life is goooooood.

Lyxfällan...

En oerhört tjock kvinna spenderar bort mannens surt förvärvade pengar så de är skuldsatta på krediter från Lindex, H&M och IKEA. Hon scrapbookar upp 3000 kr i månaden och shoppar kläder till sina barn för 10000 kr på två veckor...

Vad gör idioterna för att aktivera henne? De lär henne att baka tårta.

Vad får hon i present när hon "klarat" två veckor utan att shoppa? En tvättmaskin.

Herregud. Ibland undrar jag.

Lost Love.

Jag har en fantastisk man som sjunger karaoke. Han är dösexig när han stennervös äntrar scenen och han gör en vansinnigt rolig prestation. Men han gör det! Och Gud som jag älskade honom när han stod där.

Det känns förjävligt att han är så långt bort när jag ska sova.

Oh-oh-oooooh-oh

Sådärja! I januari drar vi med syss och man och allt på minitripp till varmare bredder för tre dagar!

Gött är det!

Möhöhöhhhhhhöhöhöhöhöhöhöhöh!

Jag skrattade mitt äckligaste häxskratt i morse när jag gick av vågen. Vi hade haft en duell i ett par dagar så jag var glad att jag gick vinnande ur striden. Vågen ville straffa mig för alla tomma kalorier, chips, bufféer och choklad som slank ner i helgen och visade plus 1,5 jävla kilon i måndags! BAH! Hur i hela himmelen är det ens möjligt!?!

Jo, för Fröken Allt eller Inget, är ALLT möjligt.

Jag blev förbannad och utmanade därför vågen på duell. Jag surade, bet ihop och intalade mig själv att jag säkert bara var menssvullen, uppsvullen och allmänt ur gängorna sen färjan. Att kroppen samlat på sig massa bôs.

När jag vinnande ur striden klev av vågen i morse visade den minus 2 kg!

Huga, det var jobbiga två dagar som återbliven tjockis.

Suomilainen.

Finlandskryssningen gjorde mig helt svimfärdig av alla intryck, uttryck och allehanda tryck så jag kan inte lämna någon utförlig rapport.

Sanningen är sådan att det fortfarande gungar lite under fötterna.

Hej M,
 
vi talades vid förra veckan per telefon. Jag var något ofokuserad och ber om ursäkt för mitt taffliga intryck jag måste lämnat.
 
Hursomhelst, jag jobbar som resande säljare, är en duktig sådan men är trött på att fara och flänga fram och tillbaka till Stockholm och ser mig om efter nytt jobb. Min goda vän S tipsade mig om dig, därav mitt plötsliga uppdykande!
 
Jag är en ytterst kompetent och duglig tjej som ser fram emot att träffa dig. Måndagar och fredagar fungerar för mig, då jag kan styra om mitt schema så det passar.
 
Jag ser fram emot att höra av dig.
 
Med vänliga hälsningar,

P

Det var ju det där med massiv shopping.

När jag förra veckan värmde upp lite smått med stövlar så kände jag att veckan skulle sluta i ett crescendo utan like, och så blev det minsann!

Jag köpte allt jag ville ha. Allt. Och det var fucking fabulous!

Jag köpte A-Pant från Acne. Jag ser ut som Agneta Fältskog! Läs gärna Ebbas syn på saken och förstå mina funderingar över mina egna pinniga ben (?). Skit i det, jag är smashing!

Snart är alla här!!!!!!!!

Och det är en alldeles speciell glädje som sprids i min kropp när jag tänker på att många av mina allra närmaste vänner kommer att vara här i Stockholm med mig, om än bara för en timma eller två.

Welcome to my hoods! Jag har saknat er.

Det är något alldeles speciellt med att ligga naken i sängen i nya läderpjuck!

En del toner gör mig alldeles alldeles cool lugn, melankolisk och leende.

Ane gör en remake av något så enastående överraskande som Alphaville. Och det gör hon storartat! Till och med att hon slår Maya Hirasawas tolkning av The Ark - något som kan sägas likna nedan mästerverk.

Jag gjorde sorti som ännu en tjockis...

Idag har jag köpt mig ett par fantastiska boots från Vagabond. F-A-N-T-A-S-T-I-S-K-A!

Jag gick glad i hågen vidare bland butikerna, detta är ju min efterlängtade shoppingvecka med ett crescendo på fredag. Dock tänkte jag slippa jaga jeans på fredag så jag slank in på Fornarina och på Levi's. Mina kläder hemma sitter som en påse hö eller skit och jag måste köpa nya jeans som passar nya figuren. Trivsamt nöje kan tyckas.

NEJDÅ!

Största storleken gick på till halva låret och det är inte speciellt lätt att hålla huvudet stolt när man möter expeditens blick utanför skynket.

Min glädje över skorna kommer strax tillbaka, jag måste bara vältra mig litetill i tjockisångesten.

Sa nån träningsvärk?

Japp! För fiiiiiii fan.

Rygg, nacke, sned och rak magmuskulatur, lår, röv, axlar.

Det var längesen jag märkte av fler muskler än insida lår, det är uppenbart!



Och ja, jag ser nästan lika farlig ut. Jag får en märklig känsla i kroppen med lust att slå ihjäl någon så snart handskarna är på! Dock skiljer sig mina magmuskler något från tjejen på bilden. Det putar inte riktigt lika mycket på mig nämligen. Eh. Sure.

Försiktigt försiktigt öppnar jag sidan...

Intresserade företag Här finner du alla förfrågningar från företag som är intresserade av dig. Du har inga förfrågningar.

Skititdå! i morgon är det ändåså jag som ringer Mattias!

Tung tunga eller bara jag?

Well, här går jag igen i mina funderingar. Nu handlar de om att kanske en gång för alla göra sig av med pärlan i tungan. För eller emot, för eller emot? Oh God, det är inga stora beslut, det är väl snarare större än så för mig.

Tycker att det ser lite tacky ut, det måste jag erkänna. Snyggt är det inte längre. Kidsen och jag, det är vi som har det. Revolterande javisst, men va fan. Jag behöver väl inte göra revolt längre, är ju trots allt 28 år.

Det som talar för att ha kvar den vita pärlan är att den inte syns. Att jag kan vara snygg och proper, hel och ren men med en hemlis innanför gaddarna. Att jag inte är så välpolerad som man kan tro?

Den där jävla pärlan har suttit på sin plats med vissa undantag i snart 12 år. Det är länge. Längre än jag varit kär, älskad och längre än jag missbrukat det mesta. Den där pärlan har startat många frågeställningar, diskussioner och skapat intresse från många. Det är väl inte det att de tiderna är över, det är nog nåt annat som stör mig...

De där vissa undantagen har varit få, men ett var smärtsamt. Hade precis fått mitt första fasta jobb och jag gick i kavaj dagarna i ända och trodde jag var smart. Fick gliringar från chefen om att växa upp och bli vuxen. Sagt och gjort, pärlan rök. Mina argument trodde jag själv på i nästan ett år "jag har vuxit ifrån det där", "jag är faktiskt ingen barnunge" bla bla bla. Dock blev jag obstinat en dag och tryckte igenom skiten. Det blödde som fan och jag gick med en fläskfilé i käften en vecka och kunde knappt säga mitt namn.

Tycker kanske bara att det ser lite renare ut utan? För det gör det! Och att jag är cool och fräck utan en pärla i tungan som knappt ändå syns, det vet jag väl. Och att jag längtar efter att räcka ut tungan åt folk utan att få en debatt på halsen.



Så nu får funderingarna spinna vidare...

Blod är faktiskt tjockare än vatten.

Idag har jag varit med min lilla familj och hälsat på hos MIN FAMILJ.

Gud i himmelen, du som inte finns. Du som sitter där uppe och tittar från ett stort luddigt moln likt ett litet slitet bokmärke - TACK för mina fantastiska genlika. Vi som bär samma uppsättningar och starkare band än andra kan förstå.

Att kramas och inte vilja släppa taget. Att sitta i köket med tårarna brännande under ögonlocken för att man inte vill åka hem. Att skratta och ta på varandra. Att äta och surra om allt och inget. Att pussas på munnen med sin mamma och kramas märkligt länge med lillasyster.

Det är sånt som är så jobbigt med att bo för långt ifrån de som är mig allra kärast.

Supa, knulla, slåss och åka radiobil?

Well... Så kanske man skulle kunna se fram emot nästa helgs Finlandsäventyr. Eller så ser man följande scenarion framför sig:

Två fulla hytter med människor som gillar varandra skitmycket. Mycket hög stämning och glada humör. Mycket öl och andra alkoholhaltiga drycker. Några ligger och snackar i slafarna, nån plattar håret, nån duschar och nån får rabies över vad man ska ha på sig. Nån byter musik och nån dansar. Det knäpps lite i ölburkarna och nån är sugen på tax-free läppglans. Disco ska dansas, uppdrag kanske slutföras och headbanga, det ska vi. Det skrattas hejdlöst och det kramas mycket. Vi pratar om värdsliga saker och om ytliga ting. Vi avhandlar teorier, paradoxer och senaste skvallret. Alltid finns det någon axel att luta sig mot och någon att skåla med.

Kort sagt. Jag ser fram emot ett hysteriskt kollektiv på Finlandsfärjan mer än någon anar!

Och den här låten är pinsamt nog en Idol-låt, men den får mig på ett ypperligt disco-moooooooood!

Väck mig till liv!

Jag tittar ut genom fönstret, utanför speglar omvärlden mitt sinne. Tusen färger, fast mest i dova toner. Ljust rött, orange, gult och grönt blandas i en snudd på perfekt melankoli. Svårt att avgöra om det är kallt eller kvavt, jag tror att det är skönt ute.  

Löven klamrar sig fast vid tunna fästen, kanske likt humöret mitt.  

Slutligen faller löven mot kall, kal mark och blir liggande. Förmultnar.   När solens strålar åter värmer kall, kal mark sugs näringen upp från de sedan länge försvunna löven och bildar ny grönska. Vackert, javisst.  

Frågan är dock om jag pallar att vänta tills vårens solsken kommer och mitt eventuella humör väcks till liv på nytt.  

Avril Lavigne, du kan snart slänga dig i väggen!

För jag har fått klorna i en liten lättpåverkad treåring och idag var jag ytterst nära att köpa henne en skateboard!

Hello Kitty-mössan på sned och Conversen perfekt slitna. Leendet var större än störst när hon på skateboarden poserade för en bild.

Mm. Ibland är hon en jävligt schysst accessoar!



Och jag minns min barndoms favoritaffär Smulan! Det var tider!

Följande läser jag på en väns logg på fejjan:

Grattis min allra käraste vän! Det är du och P som slåss om den tronen, men just nu tror jag du är mer rosa... =)


Öhm???? Undrar vilken tron jag slåss om, och eh, vadå??? Jag? Rosa?

Scenario:

Jag sitter i soffan med fötterna på bordet. I knät knör min mans ben med laptopen och jag känner hur vänsterfoten håller på att somna. Trean är på med Katrin Schulman som ska bli vad hon äter. Min man bölar teatraliskt Jag vill också tanka porr..! Jag tittar på honom efter att citerat H. Ja, vännen, det får du.

Själv vill jag mest bli ordentligt friskus igen. Idag har jag gått i affärer med lilltjejen och shoppat. Mitsar till mina boxhandskar inhandlades äntligen och jag vill slåss!

Mannen vill tanka porr och jag vill slåss. Det perfekta förhållandet har fått sig ett ansikte.

Tillsammans är man mindre, blir man mindre.

Tja. Jag försöker ju "banta" tillsammans med mina vänner, och det är ju trevligt, men det slår mig hur prima det vore att vara tillsammans med sin vän, vara ihop med sin bantarsyster. Så mycket man skulle kunna hetsa varandra, peppa, pusha, whatever.

Jag är ytlig nog att kunna tänka mig att bli flata för bantningshetsens och kroppens skull...



Visst. Jag är något ironisk. Klart tjejerna är för pinniga och borde äta upp sig. PK bla bla bla. Jag å andra sidan hade behövt en sån här flickvän!

Min stora kärlek för ord.

Idag är jag lite peculiar. Inte för att jag är så värst konstig eller egendomlig, eller ens varit med om något sådant. Inga märkligheter har hänt, inget alls. Bara peculiar. Skitbra ord. Ligger fint i munnen.

Kanske för att livet i allmänhet känns pissigt när jobbet är jobbigt och man inte känner sig frisk.

Idag blev måttet rågat via sms...

Därför har jag reggat mig på Manpower och inte varit speciellt nogräknad.

Skithög.

Hjeeeeeeelp.

Limpan var här en snabbis för att hämta bilen. Hon viskade till mig i trappuppgången att TV-gubben var utanför. Shit, väste jag tillbaka, backade in genom dörren och låste, haspade och viskade till min man att sänka TV:n.

Efter ungefär en minut kom jag på mig själv. Vadå? Jag betalar ju för fan TV-licensen!

IQ-badboll.

Synd bara att mitt minne inte går att jämför med somliga av mina vänners... För jag minns nämligen inte vilka jag hade! Hade för mig att jag hade katterna... Men vette fan, kan lika gärna varit björnarna, mössen eller vargarna. Söta är de i alla fall, och det är synd och skam att de inte längre finns - hur O-PK de än må varit. Mer djur till barnen!

Ni hittar fler bilder och adressen där jag stal bilderna här.

TACK H!!!!



Synd att detta är enda bilden jag hittills hittat... Mina hade kläder på sig, och nu minns jag gungställningar, rutchkanor och staket med hönor... Detta var the shit på det sena åttitalet!

Nostalgi är numera the shit...!

Minns ni vänner? Minns ni?

Visst minns vi alla My Little Pony, Barbie och puttekulor. Vi minns twist, dunkgömme och Bollen i Burken.

Men vem minns mer än mig om Skogsfolket? De små små figurerna i form av allehanda djur med små små hyddor och grejer? Alltså, jag blir tokig! Jag minns bara fragment och inte hur de såg ut riktigt, men att jag och syss samlade och lekte. Karin på Fritis hade jättemånga och jag tror att hon hade ett hus jag ville ha. Ekorrar, möss och katter kommer jag ihåg...

Skogsfolket eller Småfolket hette de. Och fråga mig inte varför jag minns detta just nu, det var något som bara ramlade in i skallen på mig häromdagen. Kanske var det bara en feberyra?

Men snälla? Hilfe?

Och snoret det rinner...

Igår satt jag med konstant skimmer i ögonen; skimret formades då och då till små porlande bäckar utmed kinderna. Jag snyftade till ibland, jag gav ifrån mig kluckande suckar, jag gapskrattade rätt ut och jag sa flertalet gånger "åh åh åh".

Efteråt var jag helt salig, ringde min mamma och berättade att jag precis sett Mamma Mia. Jag berättade att jag älskade henne överallt på hela jorden och att jag önskade att jag sett den med henne.

Livet är inte alltid fullkomligt, men ibland snudd på.

Mamma Mia var en fantastisk film.

Oj oj oj.

Jag älskar Public Service! Jag älskar SVT och Sveriges Radio. Jag betalar mer än gärna TV-licensen och är stolt över vårt fantastiska medieutbud.

Såg nyss första programmet av Beckman, Ohlsson och Can om kärlek och relationer. Fyra "gurus" var inbjudna och satt och pratade nästintill sönder våra föreställningar, drömmar och tankar om kärleken. Njutning!

Tyvärr får jag inte riktigt videoklipp att funka direkt, ska jobba vidare på detta. Länkar tillsvidare.

Skitsamma, se klippet! Ta er en stund och titta och lyssna!

Igår var jag mitt allra mest samhälleliga jag.

Vi låg i sängen och tittade på Debatt med Janne. Janne J som kan det där med att ta upp ämnen som vi i vanliga fall knappt höjer på ögonbrynen åt, och få dem att bli heta potatisar. Såpass heta att vi spottar ut dem och tar upp dem och försöker tugga på dem - om och om igen.

Ok, första ämnet Finanskrisen. Intressant men lite tragiskt. Janne hade bjudit in ett helt gäng med upprörda göteborgare som varslats på Volvo. De var arga, de var upprörda och de var fantastiskt göteborgska. Få människor har en förmåga att låta så dumma och idiotiska i TV-rutan - sorgligt men sant. De stackars truckförarna kom inte till sin rätt och jag tyckte lite synd.

Andra ämnet Abortfrågan. Eh. Ojdå, det var ett tag sen man hajade till och debatterade aborten i Sverige. Och sedär, dit hade man bjudit in en man som ansåg att abort är mord. Som arbetar som lärare och som sprider blodiga missvisande bilder av aborter runt om bland sina elever. Denna man var ett uppenbart psykfall som tyvärr fick komma till tals lite för många gånger under gårdagens program. Han skrämde skiten ur mig!

Sällan har 40 mil känts så förbenat långt...

Vaknade i morse med 38,8 graders feber. Inte så farligt kanske, men jag kände mig döende. FEL, jag känner mig döende. Avbokade alla kundmöten idag och i morgon - ja, även mötet med kukarna. Känns skitigt att haft ångest i en vecka inför något som inte blev av som kommer bli ångest längre fram...

Vet ni hur synd jag tyckte om mig själv HELA VÄGEN HEM i bilen? Hur ont i kroppen och huvudet och hur gärna jag bara ville stanna och sova liiiiiite bara.

Nu äntligen så ligger jag i sängen som luktar hemma och ska dyngsova tills jag vaknar. Mobilen är avstängd under resten av arbetsveckan, vill nån nåt - ring hem.

Pöss

Fan. Så jävla trött jag blir!

Idag hade jag en stor affär på gång. Ett stort jävla skitprogram kommer snart ha premiär på TV och min kund säljer in prylarna som ska promota programmet.

Då affären var klar och jag ringde in ordern fick jag informationen att produkten var slut. Tough shit, sånt händer. Aj aj. Allt slut - vad ska vi göra? Världen lär gå under, kunden kommer få stora slaget men det kommer bli bra. Då det var en av mina absoluta favoritkunder så tänkte jag faktiskt inte att mycket kunde hända. Det är en bra tjej, med gott om distans och humor.

Gissa vem som förmodligen inte fått ligga på länge? HON. Då jag fick en utskällning av guds nåde så jag faktiskt nära på bröt ihop i mitt febriga tillstånd. Hon gjorde mig ledsen, skällde ut mig efter noter och fick mig att känna skuld precis som att världen faktiskt hållt på att gå under.

Men sen slog det mig; va fan. Ett TV-program? Några jävla, ok, några tusen prylar som skulle göra någon glad... Who cares i det långa loppet?

Då blev jag desto gladare förra veckan då jag medverkade till att ett stort anorexicenter får nya duntofflor till sina patienter.

Men att nästan bryta samman och nästan bryta ner mig för att några fjollor ska åka skridskor... Nä, det är inte ok. Slut är slut, vad ska jag göra? Trolla med knäna? Idag igen? Jaja. Inga problem...

Jag har också stunder då jag vill rädda världen!


Hela min kropp ler när jag ser den här bilden

Därför är jag stolt bidragsgivare till Rädda Barnen och WWF.

Eftersom jag vill bli en isbjörn i mitt nästa liv, hoppas jag att stammen finns kvar - så jag inte blir ensammen på ett isflak.

"Stakars mama du är kuk"

Så löd lappen jag skrev till min mamma, som hon sparade under många år, vet dock inte om hon har den kvar.

Nu är det jag som är kuk, jättekuk.

Feber, asont i halsen och öronen och huvudvärken som gud glömde. Fan jävlar. Helvete.

Ångesten inför fredagens eftermiddagsmöte ligger som ett dovt orosmoment som vägrar lämna mig ifred.