Sådan far sådan dotter?
Hon har ett sjukt coolt utseende, helt klart. Men inte vet jag om jag hade velat vara lik Bruce Willis som kvinna?
Hm.
Sommarben
Idag blir det en dagens outfit.
Mest för att jag hade lite ångest i morse för att shortsen är i kortaste laget och jag inte har bena som motsvarar längden. Men att få hurrarop från kollegor som tycker jag är smashing, det är värt en bild!
Vit topp från H&M, shortsen är tre år gamla från MQ och så vita espandrillos från H&M. Eller ja, de var vita - i tio minuter...
Dagens bild - för att dålig smak är fantastiskt roligt att skratta åt.
Jag satt på huk på toagolvet och väntade. Min andhämtning var grund och jag var djupt koncentrerad. Snart snart, visste jag att dörren skulle öppnas och kvinnorna komma ut. Jag ville vara den som förevigade dem, stövlarna och håret. Jag visste att det skulle komma dagar då ett enkelt skratt skulle behövas.
Anemone Nemorosa
Hur tänkte du här Lindsay?
Bildkälla
Det finns snygga nakna bilder, sen finns det helt poänglösa.
Och what about ha fräknar över hela kroppen? Är inte det snudd på mycket märkligt?
Sommar sommar sommar.
Så gött det vore ändå.
Jag håller på att bli en sån tjej...
...som inte kan.
Fan, fan, fan.
Igår slog det mig. När jag flyttstädat en halv dag, flyttat och donat resten av halvan och faktiskt var helt jävla slut, så kom det. Nä, jag kan inte.
Efter dryga sju år av samboskap där de klassiska rollerna instiftats fantastiskt bra och vi bägge trivdes med dem, så kunde jag när jag blev singel - ingenting. Det vill säga ingenting om skruva ihop möbler, byta proppar, koppla in stereo, borra ett hål i väggen jadi jadi jadi.
Mina dryga två år i ensamhet har lärt mig att det inte är så farligt att prova.
Och grejen är, jag tror många är förvånade, inte minst jag själv, av denna egenskap. Jag är bruden som gör allt. Orädd, dum, modig, kalla det vad ni vill, jag är dumdristig på gränsen till knäpp. Men det var å andra sidan jag som trodde stan drabbats av totalt strömavbrott och gick bärsärk bland grannarna och det hela berodde på en proppjävel som behövde bytas.
Numera tycker jag själv att jag kan allt. Jag har kopplat in min egen stereo, byggt mina möbler (i stort sett) och rensat avloppet.
Men så.
- Gumman, om jag fixar kaffe så kan väl du fixa TV:n och söka rätt på kanalerna?
- Eh, va???
- Ja, koppla in den som vanligt bara.
- Hm, shit. Mjaaaaae, grejen är, jag skulle gärna hjälpt dig, men jag kan inte. Jag har inte ens gjort det på min egen TV, det hjälpte min killkompis mig med...
- Jaha. Jag som började tro att du kan allt!!
Situtationen löste sig smärtfritt utan minsta bekymmer, men det är efter en dags tankeverksamhet lite störigt. Varför gjorde jag inte som jag skulle gjort här hemma? Provat och kollat om det gick?
Jag hatar steretypa roller mer än alla andra. Varför i helvete placerar jag då mig själv på ett ställe där jag förväntas höra hemma?
Damn it. Skärpning P.
Working Class Hero?
Det ligger ett extra tjockt nummer av Agent X9 på mitt skrivbord. Jag är på sjukt nostalgiskt och sentimentalt humör och kan knappt vänta tills jag slutar och därmed med gott samvete kan få sluka svartvita sidor fyllda av action, tuttar och rå jargong.
Jag älskar Modesty Blaise! Om jag blir flata så vill jag ha en tjej som ser ut som Modesty.
GE MIG!
Kolla....
Titta noga. Det är alldeles fantastiskt...
Hade jag haft dessa i min garderob så tror jag mitt liv vore fullkomligt.
Underbara gatlampa!
Jag har en faiblesse för vackra gatlyktor. Har en tavla föreställandes gamla gatlyktor i New York och min favoritrunda i kvarteret bjuder på en härlig syn av desamma.
Det var en vacker höstdag. Luften var krispig och himmelen fantastisk. Där ser jag - den perfekta gamla latlyktan - som måste få vara med på en bild.
Det finns många sådana saker i vår värld som man faktiskt inte ser, inte förrän man tittar efter. Och det är då vår verklighet och omvärld förändras inför vår syn. Det kan vara en sten, en linje på en gata som är extra omsorgsfullt ditmålad eller helt enkelt det perfekta omslaget till ett glossigt magasin.
Det är mycket man inte hör för att man inte lyssnar, och det är ännu mer som man inte ser för att man helt enkelt inte tittar. i vår periferi står en gnistrande verklighet och väntar oss. I bruset av all information så döljs det mer än vi anar. Och det är fantamig fantastiskt.
Mhm - Glamour sa det så bra...
Peace out.
