Heartbeats vs Sockerkick.

Dunk dunk dunk.

Jag har drabbats av en förfärlig hjärtklappning. Ögonen är uppspärrade som på en skrämd avelshingst och det pirrar i kroppen.

Har det med mina pastellfiskar och lonkakola att göra?

Åh åh åh.

Det knullar i munnen.



Sur, frusen och butter räckte jag fram min påse lösgodis till charmören på 7eleven (för övrigt någonting för dig H!). Han log åt mig, ställde påsen på vågen och frågade Godis alltså? På en tisdag? Med sitt okynniga leende och pliriga blick är han omöjlig att bli arg på varpå jag bara väste Käften... och plirade tillbaka. Han skrattade åt mig och jag fick betala. Kvitto? Frågade han och fick ett nej. Just det, inga minnen va? Han fortsatte lömskt att le och jag väste tillbaka och fann mig småleende Nej, inga bevis.

Hur ska han veta att jag går på strikt diet och har världens bästa karaktär (förutom tårtåterfallet) och inte köpt eller ätit godis på över tre månader? Hur ska han veta att jag hade dåligt samvete redan när plingplonget ljöd i dörren?

Hur som haver. Allt är glömt, allt förlåtet. För nu är det bara jag och 2,5 hg lösgodis.

Aktarej så'ru 'nte fårej en smäll på käften.

JAG VILL HA GOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOODIS!

I mitt huvud ekar det. Jag har nu stått emot i fyra timmar och jag blir bara argare, surare och bittrare. Pms:en från helvetet eller något är det som härjar i min kropp för allt jag kan tänka på är smågodis.

Gick till affären och köpte köttfärs och avocado, stekte biffar och försökte uppskatta maten. Det var visserligen jättegott, men vadihelahelvetet! Jag måste ha GODIS!

Jag vill inte bli en tjockis igen, jag känner mig helt hysterisk, manisk, panisk. Mina plus fyra hekto hade jag gått ner i morse igen, men jag har ju förihelvete 5 kg kvar till målvikt! JAG KAN INTE ÄTA GODIS!

Men jo, jag måste.

Ses på 7eleven.

Återfall

Nej jag har inte börjat röka igen.

Dock gav jag dieten fingret i helgen och frossade i allt som tänkas kunde.
Resultatet blev + 4hg sedan förra veckan, men det var det lätt värt.

Två bitar kaloririk smörgåstårta varpå jag mådde hemskt illa...
En halv daimtårta i sängen i går kväll - det var himmelskt!
Två bitar hemmagjord gräddtårta, äkta hemmafru-style = marsánkräm, chokladmousse, vit riven choklad. För sött för mig, men va fan.
En stor egen pizza! Åh.
Dessutom öl, vin och två glas äkta cola.

Idag blev det åter ägg. Och så boxpass ikväll. Tur att mannen bara fyller år en gång om året...


I FORM!

Feta fakta.

Idag svävade jag på löpbandet. Jag ställde in ett program som gick fort och sedan fortare, som gick plant för att luta ordentligt uppåt, plana ut och sedan uppför igen. Svävade gjorde jag i sisådär 8 minuter, resten av halvtimman sprang jag. Och sprang. Och sprang.

Men fatta. I våras när jag sprang, då var varje steg en kamp. Idag är jag åtta (8!) kg lättare än i våras och jag kan berätta att det KÄNNS verkligen på löpbandet! 

Kanske lite såhär?



OK Go - Here it goes again

För övrigt världens bästa modevisningslåt!

Elakt.

N_g_rbollar...

Det här inlägget var inte vad jag behövde en onsdag som är alldeles för kall, ensam och trist. Vill också ha!

Finska pinnar!

Möhöhöhhhhhhöhöhöhöhöhöhöhöh!

Jag skrattade mitt äckligaste häxskratt i morse när jag gick av vågen. Vi hade haft en duell i ett par dagar så jag var glad att jag gick vinnande ur striden. Vågen ville straffa mig för alla tomma kalorier, chips, bufféer och choklad som slank ner i helgen och visade plus 1,5 jävla kilon i måndags! BAH! Hur i hela himmelen är det ens möjligt!?!

Jo, för Fröken Allt eller Inget, är ALLT möjligt.

Jag blev förbannad och utmanade därför vågen på duell. Jag surade, bet ihop och intalade mig själv att jag säkert bara var menssvullen, uppsvullen och allmänt ur gängorna sen färjan. Att kroppen samlat på sig massa bôs.

När jag vinnande ur striden klev av vågen i morse visade den minus 2 kg!

Huga, det var jobbiga två dagar som återbliven tjockis.

Smala tillsammans.

Tillsammans är man mindre, blir man mindre.

Tja. Jag försöker ju "banta" tillsammans med mina vänner, och det är ju trevligt, men det slår mig hur prima det vore att vara tillsammans med sin vän, vara ihop med sin bantarsyster. Så mycket man skulle kunna hetsa varandra, peppa, pusha, whatever.

Jag är ytlig nog att kunna tänka mig att bli flata för bantningshetsens och kroppens skull...



Visst. Jag är något ironisk. Klart tjejerna är för pinniga och borde äta upp sig. PK bla bla bla. Jag å andra sidan hade behövt en sån här flickvän!

Dagisdebatt

Samhällstänk korsas med dagisminnen.

Hm, jag läser hos Belinda att hon och Dominika pratar om huruvida man ska mörka för sina barn att man bantar. Belinda tycker JA, Dominika tycker NEJ.

Jag har själv tänkt över detta, då jag inte vill säga till lilltjejen att jag "bantar". Nu är ju sanningen sådan att jag numera får magknip av bröd, men det är ju inte huvudskälet till att jag hoppar över smörgåsen. Jag vill liksom inte ge ungen dåliga vibbar av att jag inte är nöjd, att jag inte duger som jag är. Vilket betyder att jag håller med Belinda. Förstår hennes tänk gentemot sina barn och angående sin bantning.

Mitt tydligaste minne av mina dagisfröknar, förutom att de hette Mörka-Lena och Ljusa-Lena är att de hela tiden (med dagismått mätt) käkade keso. Det var keso med ananas, keso med lök och ibland kalas, för då åt de banan till keson också. Jag tänkte aldrig att de inte tyckte de dög, jag tyckte mest de var knasiga i huvudet som inte åt mat som alla andra vuxna jag kände.

Svårt det där.

Stor saknad i min kropp.

Jag är en hycklare.

Med enorm smärta i min mage på grund av Tant Röd (läs: jävla helvetes satans skitmens med tillhörande fucking apjävla cystor som gör helt sjukt hysteriskt KUKONT) så kan jag bara tänka ett fåtal tankar just nu:

CHIPS

CHOKLAD

BEN & JERRYS Peace of fucking cake

GODIS


Men jag nöjer mig väl med en kopp jävla thé.

Om att unna sig.

Följande är ett utdrag ur min blogg på Viktklubb.se




Ändrade preferensramar!

on, 10 sep 2008, 19:10


Howdy.


Det är häftigt ändå hur man ställer om sig, hur man ändrar sin syn, sina vanor och sina ramar och begränsningar.


Ta det här med att unna sig nåt gott. Tror att vi "tjockisar" är experter på att unna oss nåt gott. Själv har jag lärt mig att hata det begreppet, då det bara för med sig uselt samvete och tightare kläder.


Vill man gå ner i vikt får man fan sluta att unna sig hit och dit. Har man bestämt sig så har man?


Självklart, man kan inte sluta leva och bara ha det trist och tråkigt för resten av sitt liv, men fan... Man behöver ju inte vara utbildad hjärnkirurg för att fatta att man inte kan unna sig chips till fredagsmyset om man ska komma i storlek 38.




Jag var och handlade förut. Ska ha frukostmöte i morgon och ha med mig käk. Köpte allsköns mat; juice, sötade yoghurtar, philly-ost, druvor mm. Själv äter jag frukost (= ägg, skinka och keso) hemma innan mötet och nöjer mig med kaffe, men på vägen från affären "unnade" jag mig tre druvor. Det var vansinnigt gott! De smälte i munnen och gav mig en enorm tillfredsställelse.


För två månader sedan hade jag med största sannolikhet inte sett det som att unna sig - hello, tre druvor? Ge mig en påse chips eller en tallrik Ben & Jerrys!


Stort bevis för mig, detta. Jag har ändrat min syn på mat, synder och fått ett helt annat perspektiv.


Jag är stolt!


Före och efter enligt H&M

Före:



Nu:



Nån som ser skillnad?

Inte jag heller.


Fläsket brinner!

Det var ju det där med LCHF...

Om det är nån som är nyfiken på vad jag egentligen håller på med, så kan man säga att jag "lagar min kropp", jag försöker ställa allt tillrätta. Jag är trött på att banta, jag är trött på att aldrig veta vilka jeans som passar, om toppen är för tight och om jag har dubbelhaka den här veckan.

Det här mina vänner, har fått mig att loosa 5 cm runt midjan och 4,6 kg sedan 1 augusti, och mellan blodsockerdipparna, så mår jag alldeles förträffligt.

Try it you like it...

SOCKER!!!!!!

Vet ni vad som skulle hjälpa mig nåt enormt just nu?



Men icke! Jag är ståndaktigare än så, fyller på mitt vattenglas och fortsätter huvudvärka.

Och Nej...

...jag kommer inte haka på den här bloggtrenden heller.

Min vikt är och förblir en statshemlighet (även om den är 4,2 kg ner sen 1 augusti).

Förresten, kan FRA se min vikt? Jag har ju anonymt angett den på viktklubb.se...? Sheize! Jag är körd!

Förresten...

84 vs 68...

....är det inte lite märkligt att vi samma vecka får reda på vad både Belinda Ohlsson och Ebba von Sydow väger? Och hur stört känns det inte att uppfattas som bitig med 68 kg? Ebba är ju en lång tjej! 68 kg..? Ooooooooooookej...


Fuck you Mr Atkins.

Inte konstigt jag är sur.

Efter platt fall på mage och för högt chips- och bärsintag under en vecka så körde jag i måndags igång med projekt "loosa tillräckligt överjordiskt snabbt så jag kommer i mässklänningarna".

Livet blir knappast roligare av ägg, keso, råris och köttfärssås. Därför tog jag nu ett smaskigt äpple.

Livet är fortfarande rätt trökigt.

Leker med tanken på att börja röka igen. H glömde ju cigg i bilen häromdagen, vattnet har jag druckit upp, men ciggen är orörda. Åh, tänk. Jag kan leva ett liv utan bärs, vin, chips och choklad, bara jag får göra NÅT som är roligt!

Nä. Såklart jag inte ska...

LOVAR!

Give me some sugar!

Karaktär? Qué?

Har så sjuuuuuukt medflyt i Operation Fixa P; kilona rasar, byxorna hänger och flåset blir allt bättre. Havregrynsgröt till frukost varje dag och sen snålt med kolisar resten av dagen. Känns jättebra, muy bien, très bien.

Dock är det där medflytet som bortflutet när jag sitter på kontoret och eftermiddagskoman infinner sig. Benen släpar bakom mig, hjärnan går på sparläge och ögonen hänger i hakhöjd.

Så kom det.

PÅSKÄGGET vi alla väntat på! Proppat med godsaker, 5-6 kg götta i härliga färger, med och utan papper.

Jag, som inte ägnat mig åt de där dumheterna på ett tag, föll till föga.

Efter tre salta sillar, fyra chokladpraliner och två colaflaskor mår jag illa, men känner mig mycket lyckligare.

Thank God it's Easter.

Socker kan skapa beroende.

Jag är inte bara snygg...

... jag är smart också.

Och nej, jag kan inte låta bli att kommentera det här inlägget.

För mig kommer det inte som en överraskning, men det är ju alltid skönt med lite extra credd.

Och ja, jag vet att jag må uppfattas som lynnig som bloggar om GI-horeri, och sen svänger till det med att jag gillar mina kurvor. Jag har även läst om att för lite kolhydrater gör en dum och att hjärnan typ döööör eller nåt, men just då sket jag fullkomligt i den informationen.

Gärna smart, snygg OCH smart.

Hellre snygg och smal ÄN smart?

Oh no. Så kan jag ju inte ha det! Måste genast omvärdera.

Gud va bra.

Det gäller att kunna vända och vrida.

Så att jag inte lipar ihjäl mig över att jag återigen är febrig och sjuk och med tre liter slem i svalget. Så att jag inte dunkar huvudet i väggen över att jag varken har tid, lust eller råd att vara sjuk igen.

Det är ju verkligen världens bästa bantningskur! Finns nog ingen som så totalt förlorar aptiten och matlusten som jag, så fort man blir lite sjuk.

Och så kom min mamma hem till mig igår. Och visst är det hemskt, men fortfarande efter snart tjuåtta år, så betyder hennes ord om min kropp FÖR mycket. Det första hon sa när vi satte oss till bords (hon käkade mat, jag knaprade på ett knäcke i typ tjugo minuter) var att jag måste tappat en hel del i vikt. Jag tittade faktiskt riktigt tvivlande på henne, hade riktigt riktigt svårt att först tro på vad hon sa. Det var längesen jag kände mig såhär svullen och tjock, men hon menade att jag var rätt slimmad. Hon menade att jag levde i en osann illusion. Jag gillar hennes teori... Och jag gillar den ännu mer när jag tänker på att hon alltid är brutalt och sjukt ärlig. Fast å andra sidan kan hon ju ha glömt glasögonen eller nåt...

Skitsamma, jag är fullkomligt medveten om min osunda syn på mig själv och min kropp, har säkert med kontrollbehov att göra, men orka bry? Jag mår bättre när jag kommer i smaljeansen liksom!

Så, jag lipar inte längre (eller jo det gör jag visst, men inte hela tiden) över att jag än en gång denna höst är sjukskriven. Jag tar emot febern med glädje och smeker den mjuka huden över den återigen platta magen. Så ska den vara - jämt.

Tidigare inlägg
RSS 2.0