Egentid my ass
Det är mörkt och det är november. Jag är ensammare än ensammast men vill inte träffa någon, inte prata med någon och helst inte ens msn:a med någon. Jag orkar inte läsa färdigt mina dagliga bloggar och jag skummar bara TV-tablån. Jag har gott om egentid men ingen kvalitetstid.
Det suger i magen efter mat, jag är hungrig men orkar inte äta. Kylskåpet är tomt då två genomfrusna stackare åt upp soppan i natt. Jag har 7eleven sju steg bort men har ingen lust. Det hade varit trevligt med lite musik och ett glas gott rött vin. Systemet ligger hundra steg bort och radion står i köket, men sängen värmer min kropp bättre.
Jag borde ta mig upp till gymmet och springa bort lite oro, men jag är trött. Trött i ögon, själ och kropp.
Jag längtar hem något alldeles förtvivlat. Vågar samtidigt inte sätta mig bakom ratten för att omedelbums åka hemåt av rädsla för att somna längs E4:an.
Kontenta: jag tycker synd om mig själv men gör inget åt det.
Rätt åt dig idiotjävel. Det är fan inte synd om dig ett endaste dugg. Framför fötterna på dig ligger världen med all dess möjligheter och du behöver bara sträcka ut handen för att vara del av den fantastiska verkligheten utanför ditt stängda hem.
Men för all del. Håll dörren stängt, låst och haspad och stirra i taket om du tror att det gör dig gladare.
100 spänn.
Vad är vad värt för DIG?
Faktiskt att vi alla, ALLA, har 100 spänn över varje månad. 100 kronor som vi kan göra skillnad genom att skänka till Världsnaturfonden.
Bildkälla WWF
Go make a difference. Skit i läppglanset den här månaden.
Suicidal tendencies.
"Fan, om vi breakar och måste flytta isär och packa om skiten... Då är det lättare att bara ta livet av sig ändå."
Egoblod
Få av alla, ge till mina egna.
Precis varit och tappat ett halv kilo blod. Fan va gött att gå ner i vikt och göra en god gärning på samma gång! *haha*
Har världens mesta egoblod; AB+ som kan få blod av alla men bara ge till likvärdiga. Blodet är dock inte "skitblod" som jag beskrev det för sjuksyrran som tappade mig, utan de utvinner viktig plasma ur mina droppar.
Så hörrni, masa er genast iväg och gör nåt gott för någon annan! Ge blod!
En blogg är en blogg är en blogg.
Gud, jag tror jag glömt hur man är privat. Jag är van sedan ett par år att skriva av mig här och var och där och då.
Det sägs att en blogg är en dagbok på nätet, ett ställe att lufta sina åsikter, att berätta vad man gjort om dagarna och hur det känns med livet i allmänhet. Vari ligger tillfredsställelsen? Att nån ser? Att nån läser? Att nån bryr sig?
Egentligen spelar läsarantalet mindre roll, egentligen skiter jag fullkomligt i om hundra eller tiotusen läser den här smörjan varje dag. Det viktiga är ändå att få satt det på pränt. För nån att läsa. En kanske. Inga kanske. Mig kanske.
Jag har fler att ta hänsyn till numera än mig själv. Således har inläggen förändrats. Blivit färre stundtals, blivit tristare stundtals. Men sånt är ju livet. Ibland finns det mycket att säga om det mesta, ibland finns inget att säga om allt. Kanske är det här mitt ställe där jag tar reda på allt som snurrar, där jag reder ut alla trådar till nystanet igen.
Och jag tycker nog allt att jag kan göra det utan att vara för privat. Men det är ju också min egen högst privata åsikt som jag luftar på det minst privata stället av alla.
Jag är glad att jag lever.
Man skulle till och med kunna säga att jag igår var i mitten av mitt liv.
14 år innan.
14 år efter.
Jag dog en kort stund, jag vet hur det känns att vara på väg till andra sidan.
Jag överlevde.
Jag lever utan men, jag lever med enbart ett fåtal hjärnspöken som tack och lov hälsar på ganska sällan.
Ofta är jag tacksam för livet. Men en dag om året är jag riktigt riktigt glad för livet - och det var igår.
Lär er en sak mina vänner; ta aldrig någonting för givet. Fånga dagen eller vad fan som helst, men lev nu, inte sen
Life goes on
Visst, det är ingen idé att lipa över spilld mjölk. Livet går vidare och rullar på ändå.
Men det är det som är poängen. Att livet rullat på och varit fantastiskt men inte långsiktigt. Att jag missat flera stationer längs vägen, att jag glömt att dra i plingsnöret.
När jag slutligen hittade rätt station, där jag ville av - då plingade och plingade jag, men istället för att tåget skulle stanna och släppa av mig, så gick snöret itu.
Tåget tuffar på, men nu vet jag inte längre var jag ska av.
Jag tar tillbaka!
Historien om isbjörnar som når Island flytandes på isflak ända från Grönland berör mig mer än alla FRA-lagar i världen. Det finns mycket att uppröras över, mycket att oroas över - men klimatfrågan måste ändå hållas högst.
Det gör ont i hjärtat när jag ser Ófeigs fundersamma uppsyn. Vad händer i världen, vad gör vi åt det?
Förresten körde jag över en ekorre igår med nya bilen, det var fruktansvärt! Jag såg den lille parvelns blick när han chansade från väggrenen och korsade vägen. Det var en dålig chansning och jag är verkligen verkligen ledsen över dunkarna som avslutade hans liv.
På tal om djur alltså.
Stockholm vs Västkusten...
Sveavägen sedd från våning 24. Vackert.
Gärdet en solig majdag med skärmflygning. Roligt.
Sandiga fötter på en strand i Varberg. Härligt.
Vart fötterna bär härnäst vet man inte så noga. Pendla till Stockholm från Västkusten är inget jag kommer hålla på med så länge till, det är ett som är säkert. Möjligt att man måste flytta till 08'ornas hemvist dock inom en snar framtid.
Herregud. Mitt liv kommer förändras. Stort.
Många kockar i soppan.
Så många som läser, så många som ringer, så många som tycker, känner och tänker. Det betyder så mycket, men det medför också ett visst ansvar.
Hur jag gör påverkar mig. Mig mig mig. Den andra parten kommer precis som namnet antyder, i andra hand.
Jag kan inte låta mig påverkas av andras råd, tyckanden och tänkanden. Jag kan däremot alltid lova att lyssna och tänka över det som sägs. Förvaltning, besparande och nyanskaffning. Av någon anledning så känns dessa ekonomiska termer mycket passande vad gäller råd, stöd och pushande/medkännande ord.
Jag vet hur jag känner, tycker och tänker. Och tro mig, det finns ingen som är så ledsen, arg och förtvivlad som jag. Men så är det bara jag som har förmågan och ansvaret att göra något av det som hänt. Och då måste jag tänka på mig, mitt liv, min framtid, mitt nu.
Min stolthet river i bröstet, klöser mig om nätterna och spottar på mig bland folk. Jag försvarar mig själv inför spegelbilden dagligen. Det är allt annat än lustfyllt, men jag måste bekämpa den den här gången. För mitt ansvar inför mitt eget nu pockar på uppmärksamhet. Jag tänker förvalta mitt nu så bäst jag kan och förmår.
Jag tänkte kanske att...
Eftersom min nyfikenhet om alla nya läsare snart tar över hela min tankeverksamhet så måste jag få något slags svar.
Fråga: Hur hittade ni hit? Och då är jag inte intresserad alls av mina vänners svar, för de är ganska solklara.
Länk nånstans? Kommentar nånstans? What liksom?
Pliiiiiiiis?
Tankar från första våningen.
I sängen är jag ensam och jag är sann. Andra koppen kaffe sprider sin värme genom kroppen och det bubblar märkligt i magen.
Igår var vi sex personer som levererade sanningar om varandra. En del sannare än andra. För visst kan sanningen tolkas och friseras. En del av oss känner oss själva bättre och en del av oss känner oss andra bättre än personen ifråga.
Farligt spel. Nyttigt spel?
Att vara tvungen (?) att ge sin side of the story rätt i ansiktet blev inte lättare längs spelets gång.
Ångesten kröp på när varvet närmade sig kortdragning. Man fick plupp om man kände sig själv som andra uppfattade en. Vissa av oss fick många pluppar, andra färre. Vad är bäst?
Den som drog högsta vinsten måste vara den som fick med sig tankar till sängs. Den som vinner i slutändan måste vara den som tar med sig tankarna vidare från sängen in i livet.
In vino veritas? In Orangino veritas.
JAG ÄR...
Igår satte jag mig till ro, började skriva det personliga brevet till PHS.
Det är här jag ska briljera med min stilistiska förmåga, skriva läsarna av stolen och förföra dem genom mina bokstäver. Jag vet att jag är bra och att jag kan. Därefter ställs också mina krav på mig själv. Klart det måste vara perfekt. Glöm alla uppsatser, debattartiklar och liknande som det sattes betyg och omdömen på. Det här är långt viktigare. Den här A4-sidan påverkar min framtid och mitt liv.
Jag upptäckte något nytt hos mig själv. Något jag faktiskt snuddat vid innan men inte reflekterat någon längre stund vid.
Hur ego jag än kan tyckas, hur öppen och ärlig folk än uppfattar mig, så har jag uppenbara problem med att bara prata om mig själv, om hur jag är och vem jag är.
Faktiskt.
Jag läste Malins text om sig själv, en öppenhjärtlig blogg om henne. Fantastiskt att läsa en kvinnas ord om sig själv, och jag tänkte för en stund att jag skulle inspireras och göra detsamma. Kanske mest för den egna terapins skull. Aldrig tidigare har jag suttit så länge vid ett tangentbord utan att ens göra en enda nedtryckning.
Dejtade en kille för ett par år sedan. Han älskade min förmåga att lyssna på honom när han pratade om sig själv. Det var ganska intressant stundtals, han ägde verkligen förmågan att totalt uppslukas i sitt samtal om huvudpersonen som sig själv. När han efter ett par timmars monolog med nyfikna följdfrågor och hummanden så ville han ha samma redogörelse av mig. Ett mycket effektivt sätt att få tyst på mig.
Jag berättar gärna anekdoter, händelser och små utdrag om mig, jag tycker att det är roligt att dela med mig och jag bjuder gärna på mig själv. Däremot var det först igår kväll/natt som jag upptäckte att jag faktiskt har svårt för att enbart berätta om vem jag är och varför och hur.
Kanske är det där det märks. Att den till synes öppna boken är svårläst och bara till för några få.
Det här med funderingar.
Vid tillfällen i mitt liv så cirklar ALLT runt runt runt. Jag funderar och grubblar och kommer fram till mindre och mindre. Stora frågor blir till små problem och nya funderingar föds och än fler frågor uppkommer.
Jag kommer inte fram till några svar utan får snarare fler frågor att söka svar till.
Vad är meningen med mitt liv?
Jag vill bara vara nöjd, jag vill bara kunna leva mitt liv som andra verkar finna nöjsamt.
Jag är jetlaggad och trött, solbrännan kliar under kläderna och håret är risigt och slitet. Känner mig missförstådd missnöjd och missanpassad. Egentligen är jag Miss Lyckad, jag vill inte känna mig misslyckad.
Vad händer nu då?
Jag sa det högt till C, jag sa det spontant och utan att tänka. Vi diskuterade nåt, som vanligt, stort livsavgörande och försökte väl komma fram till nåt smart och semiintelligent. "Jamen, vi är ju inte redo för man och barn!"
Sekunden senare satte jag i halsen.
Just det. Det är där skon klämmer. Den har klämt utan att jag kännt det och nu har det blivit en blåsa på väg att spricka. Just nu undrar jag om det räcker med ett plåster för att läka, eller om jag faktiskt måste ta av mig skon en stund för att vila lite. Sen kanske skon passar igen och är uttänjd ordentligt. Eller så är det på det viset i slutändan att den skon inte var för mig.
Varför ska det vara så svårt?
Nu är det över.
Har turboläst bloggar till höger och vänster. Mycket är bra, en del är utmärkt och det mesta är rena skiten.
Ett par viktiga alster publicerade jag istället här. Håll till godo.
Communityn var bra och trevlig, men den tiden är över. Jag vill inte mer.
Vill du avsluta ditt konto? Du kan inte ångra dig!
OK.
Over and out.
Jag gjorde som jag tyckte.
En dröm ger åt tanken vingar.
Det är väl så fågeln sjunger i Askungen, när de syr hennes klänning som ska ta henne ut i den stora, vida världen? Tror det.
Askungen får ju sin dröm uppfylld, hon får gå på bal på slottet. Hennes vänner hjälper henne att fixa sig, klänningen sys, håret fixas med ett band och the fairy godmother fixar kärran. Hon får även prinsen.
Vi har alla våra hemliga drömmar, drömmar om framtida grejer, resmål och kanske kärlekar. Förhoppningsvis har många av oss också mål. Att man innan man fyller tretti ska ha gjort det eller det. Att man ska lyckas med karriären, hoppa bungyjump eller resa jorden runt.
Det här med illusioner då? Vi läser böcker, ser filmer och på tv. Där ser det lite annorlunda ut, minst sagt. Kärleken kommer att kännas så, passionen si. Man går i dräkt på jobbet, dricker Cosmopolitans på after worken och äter glass som alltid är mjuk ur paketet.
DRÖMMAR. MÅL. ILLUSIONER.
Jag suger på orden, de smakar både sött och bittert. Nästan lite surt. Fast mest sött. Jag låter orden fortsätta sin färd genom munnen och ner genom svalget. Någonstans på färden så biter sig orden Drömmar och Mål fast. Varför gör vi skillnad på dem? Är en dröm bara en dröm? Är en dröm alltid förverklingsbar? När blir den ett mål? Vill vi alltid uppleva det vi drömmer om? En fantasi - räcker det att ha den för sig själv?
En dröm kan hjälpa en att fly vardagen. Dröm dig bort till fjärran land och varma stränder. Men så åker man. Är någonting annorlunda? Är någonting förändrat när man kommer tillbaka? Om man behöver fly vardagen, varför leva i just den vardagen? Varför inte sätta upp ett mål om den illusionerade framtiden?
Det är bara vi själva och ingen annan som kan förändra våra egna liv. Vi gör det av egen kraft, måhända med lite hjälp av andra. Ibland kan vi behöva sparka andra rejält och hårt i arslet för att det behövs.
Jag tycker att vi ska ta tillvara på makten över våra egna liv. Jag ser så många olyckliga människor överallt. Människor som förlikat sig med sitt eget öde och liv - som gillar läget. Som låter vardagen ta över. Visst, det kan inte vara helg varje dag. Absolut inte. Det är jätteviktigt att ha tråkigt och vara ledsen. Det är då man upptäcker nya visdomar hos sig själv. Vad man tycker om och vad man verkligen inte tycker om, eller vill vara med om igen.
Dit jag egentligen vill komma, är just den där skillnaden på mål och drömmar, och även illusioner. Jag tänker så här:
Håll kvar i illusionerna; hur sexigt vore det att få reda på att glassen är stenhård även i filmerna? Håll kvar i dem och tro lite, lite grann att det är så även för oss dödliga icke-hollywoodbor. För det gör oss lite lyckligare och mer förväntansfulla.
Se över drömmarna. Förvandla dem till mål. Gör det som DU tycker om och som roar DIG. Kräv handling av din tanke. Om du pallar trycket vill säga. Nöj dig inte med second best, kräv av dig själv att få det som är bäst för just dig och just nu. Det är vi alla värda. Jag lovar.
För helvete! Vi har bara ett liv. I alla fall vad vi kan bevisa.
Utdrag ur P: gamla blogg 29/4 2007.
Faktiskt kan jag titta tillbaka och erkänna för mig själv att jag just gjort detta. Tagit tag i mig själv och tagit ett beslut om min egen framtid, mitt eget liv. Det känns fantastiskt. Try it - maybe you like it.
Det är fortfarande sant.
...aldrig nöjd, jag blir aldrig nöjd...
Mycket bra låt av Veronica Maggio by the way. Lyssna och tänk efter så hörs vi sen.
Klara?
Själv har jag alltid gått ut stenhårt och vägrat bli nöjd, inte velat nöja mig eller resignerat. Somliga menar att det ligger i vädurens natur, hur det står till med det låter jag vara osagt, men i min natur ligger det i alla fall. Det kan ge upphov till magsår och skavsår i vissa situationer. Till exempel när man på sitt första säljjobb går på enbart provision - nöjer man sig aldrig och känner att man kan lite lite lite till - ja då får man också magkatarr.
Jag vill ändå se detta som en positiv egenskap. Det ger resultat. Och är man tävlingsmänniska är det resutat man vill nå. Det finns ingen annan plats än förstaplats. Är man säljare, så är det resultat och siffror man vill nå. Knäck budgeten och få en klapp på axeln och en fet bonus. Är man livsnjutare så är det tokigheter och njutning man vill nå/få. Ge dig hän och tveka inte. Släng dig ut och prova om det håller!
Kanske låter knäppt att jobba häcken i bitar och samtidigt se sig själv som livsnjutare - men nä, min ekvation går ihop. Jag är lika stolt över mitt jobb och mitt CV som över senaste supafesten med polarna. Jag kan gärna jobba ihjäl mig (vilket jag inte kommer att göra, don?t worry mom), bara jag vet att det finns annan stimulans att hämta. Nåt kul att se fram emot. Något fantastiskt roligt som händer. En amazing resa? Ett par skor to die for? En hel dag i båten och på skidorna?
Det finns människor som står vid löpande bandet hela sitt liv. Som tycker att det är skönt att på måndag morgon veta vad som händer på fredag efter lunch. Som tackar för guldklockan efter femtio verksamma år och ser fram emot att påta i rabatten resten av det kvarvarande livet. Kanon. Good for them. Jag försöker att inte döma folk, men ibland är det jävligt svårt. Vill man inte mer? Jag kan inte förstå.
Det gör ont att få en spark i arslet. Men ibland tycker jag det behövs nån som sparkar - hårt.
Fast å andra sidan betyder väl det att jag ser mig själv som bättre? Att mitt sätt att se på saken är det rätta? Att just mina värderingar och livsmål är de som gäller? Och det får man ju inte tycka. Inte högt i alla fall. För då kommer Jante smygande och klubbar dig i bakhuvudet med en blå hammare.
Ja ja, jag ska gå till ICA och fråga efter ett hekto ödmjukhet.
Eller förresten - fuck that - this is who I am, like it or not. I know I do.
Självgoda kramar.
Den där kloka psykologen.
Nätet is the shit.
Har länge haft spännande msn-konversationer med N. Till en början flörtade vi, ringdes lite emellanåt och hade nåt på G. Dock rann det ut i sanden och nu utnyttjar vi bara varandras intellekt. Han läser till psykolog och är enormt empatisk och intelligent. Han har tagit sig an mig kan man påstå. Jag berättar mina drömmar för honom, mina rädslor och om mina dumheter. Jag berättar vad jag vill göra med mitt liv, vad jag gör och hur det känns. Han är bra den där N.
Från att ha vaknat en halvtimmar försent i morse så drog han mig på fötter igen.
n säger:
men jag menar vad jag säger
n säger:
jag är imponerad av dig
n säger:
att du gör saker, inte bara tänker
n säger:
som vissa andra i den här konversationen... känns det som
n säger:
det är en riktigt bra egenskap skall du veta.
P säger:
Tack N! Tack
P säger:
Gud va du är bra för mig just nu
P säger:
Döm inte dig själv bara
n säger:
det känns som om livet bara springer förbi o jag upplever eller gör inte saker som man verkligen vill göra
P säger:
Livet är långt
P säger:
Catch the moment dock
n säger:
det är lättare sagt än gjort
n säger:
jag menar, hur många tänker inte att dom skall sticka iväg själva o lära sig något nytt...
n säger:
men gör det aldrig
n säger:
sen att du är en tjurig jävel det får man väl ta ;)
P säger:
hahaha
n säger:
men glöm inte att leva emellan dina upplevelser ;)
n säger:
jag tror jag får gå en kurs hos dig
Han slår ändå huvudet på spiken den där N. Att leva mellan mina upplevelser, att kunna hantera vardagen utan utsvävningar, nya utmaningar - det är min riktigt stora nöt att knäcka. Men jag har ändå N vid min sida. Jag litar på att han hjälper mig.
Jag vann i alla fall SM.
Om det där med nyårslöften.
Varje år under min uppväxt avlade jag seriösa, eftertänkta nyårslöften. Jag skrev ner dem omsorgsfullt och la dem i min ärad-vare-gud-i-höjden-denna-har-jag-gjort-i-slöjden-låda.
Ett enda löfte minns jag att jag höll. Jag vann SM.
Resten gav jag fan i när jag tröttnade.
Ett urval på brutna/bortglömda/totalt nonchalerade löften:
Under det kommande året ska:
¤ Jag inte äta godis
¤ Jag äta mindre godis
¤ Jag träna 3 gånger i veckan
¤ Jag träna mer
¤ Lära mig att tycka om att städa
¤ Jag åka till Kina
¤ Jag bli en bättre människa
¤ Jag finna ro
En del löften har ändå infriats. Jag har under åren som gått slutat äta godis, eller tja, jag kan ta en bit då och då, men tycker inte speciellt mycket om det. Jag tränar förvisso inte mer, men jag har slutligen lärt mig finna inre frid och tillit till mig själv och har därigenom blivit en betydligt mycket bättre människa. Dock hatar jag fortfarande att städa, och den där Kinaresan... Tja, den blev helt enkelt inte av.
Jag ger upp...
Har legat vaken sedan 3 i morse. Fruktansvärt tråkigt, frustrerande och oerhört tröttsamt.
Sötaste N, du är mig mycket kär, men när du knorrar om nätterna så blir jag irriterad... Inte för att det har med min sömnlöshet att göra överhuvudtaget, men man hittar ju sina moment att störa sig på när man inte kan sova.
För en halvtimma sedan gav jag upp. Palla ligga och titta och tänka. Palla att känna sig stressad över saker jag inte kan göra nåt åt mitt i natten. Gick således upp och nu är jag inne på andra koppen kaffe och sitter och tänker över mitt liv.
Fick ett ryck och vägde mig. Det gjorde jag rätt i. Fetmatrollet kom tillbaka med råge efter julledigheten och nu är det fantamig dags att ta tag i. Varför jag skjutit upp det in i det sista vet jag inte. Typiskt mig som vanligt. Åker och fångar vågor om en knapp månad och jag ska vara glad om jag orkar paddla ut mig själv till första brytet. Faaaan.
Det kom blod på pappret när jag morgonkissade. Förhoppningsvis får jag mens nu, en vecka för tidigt, en vecka innan min man kommer hem. Det hade för en gångs skull varit asbra timing. För vem vill blöda när man träffar sin efterlängtade porrkung, tillika stora kärlek?
Tänker på mitt liv, min framtid och mina ambitioner, drömmar och mål. Någonstans försvann de, för att nyss återuppväckas av en märklig man i ett litet kök. Han säger många sanningar, den märkliga mannen. Får mig att upptäcka nya saker och svar hos mig själv. Får mig att tänka på halvjobbiga saker, saker som jag velat ta tag i men som runnit ut i sanden. Bättre sent än aldrig. Kanske är det dags nu. Kanske är det dags att bli den P som jag alltid velat vara, som alla trott jag skulle vara men som inte blev av.
Stress i sinne, stress i mitt inre. Mässa om två veckor och det som jag tidigare brann för har blivit en börda. Tyngden har växt för varje år och det som innan var positiv anda och press, har nu kommit att kännas för stort, ogreppligt och faktiskt inte roligt alls längre.
Året börjar knasigt.
2008 blir ett förändringens år. Det måste det bli, annars riskerar jag nog att bli bitter.
