P som i Pilutta

Lonely lonely

Det är mörkt och det är november. Jag är ensammare än ensammast men vill inte träffa någon, inte prata med någon och helst inte ens msn:a med någon. Jag orkar inte läsa färdigt mina dagliga bloggar och jag skummar bara TV-tablån. Jag har gott om egentid men ingen kvalitetstid.

Det suger i magen efter mat, jag är hungrig men orkar inte äta. Kylskåpet är tomt då två genomfrusna stackare åt upp soppan i natt. Jag har 7eleven sju steg bort men har ingen lust. Det hade varit trevligt med lite musik och ett glas gott rött vin. Systemet ligger hundra steg bort och radion står i köket, men sängen värmer min kropp bättre.

Jag borde ta mig upp till gymmet och springa bort lite oro, men jag är trött. Trött i ögon, själ och kropp.

Jag längtar hem något alldeles förtvivlat. Vågar samtidigt inte sätta mig bakom ratten för att omedelbums åka hemåt av rädsla för att somna längs E4:an.

Kontenta: jag tycker synd om mig själv men gör inget åt det.

Rätt åt dig idiotjävel. Det är fan inte synd om dig ett endaste dugg. Framför fötterna på dig ligger världen med all dess möjligheter och du behöver bara sträcka ut handen för att vara del av den fantastiska verkligheten utanför ditt stängda hem.

Men för all del. Håll dörren stängt, låst och haspad och stirra i taket om du tror att det gör dig gladare.