Och då menar jag inte den drickbara sorten.

Det blir surf och wake i helgen. Med Mr Potential.

Fan, såklart att även den här bloggen kom in på killar, redan på andra raden dessutom. Fuck fuck fuck. Rör det sig inget annat i min skalle? Jooooo. Klart det gör.

Ehm. Tja.

Till exempel... Äh, massa annat. Men just nu så är det lite rörigt - ja.

I min förra blogg så var jag inne på ämnet stim. Att man kan hamna i stim där det går bra hela tiden, allt allt allt. Kärlek, jobb, pengar, hälsa. Och dåliga stim förstås, där man blir av med plånboken, super bort mobilen och sparkar i tån i nåt hårt föremål.

Jag är just nu inne i ett "could-be-stim". Beror det på omvärlden eller på mig själv? Har jag öppnat ögonen tillräckligt för att se vad som pågår, är det det som händer? För inte kan det vara enbart slumpen som gör att många visar intresse och jag är rätt intresserad tillbaka? Nä, slumpen i all ära, men den är bra överskattad alltså.

Mitt hår luktar nytvättat och min hud är len. Kram någon?

Och det var ju det där med Mars och Venus.

S - Relationsråd säger du? Innebär?
P - "Vad menar han?" "Vad vill han?"
S - A. Säkert inte det du tror iaf. B Knulla och på C vet jag inte :P
S - Hahaha
P - Ja, men det är ju när ni inte knullar som det är knepigt, vad vill ni då? Det är jättekomplicerat förstår du...
S - I 9 fall av 10 så vill vi knulla igen :P
P - Är det så jävla enkelt?
P - Icke...
S - Haha, nää, kanske inte... Men det är inte så svårt som ni tjejer tror iaf.

Jaha. Och så var det inte mer med det tydligen.

Citatet är dessvärre sant...

I min bransch finns en kvinna, K,  som jag tycker jättemycket om. Jag beundrar hennes sätt och gillar hennes personlighet. Jag vill inte vara som henne, men tycker verkligen verkligen om henne. Hon har en skön stil och kör sitt eget race rätt igenom. En del jämför oss två, jag väljer att ta det som en komplimang, även om jag vet att inte alla skulle göra det.

När vi sågs sist så satt vi ner och snackade om livet i allmänt. Jag flummade väl ut en del och lite fram och tillbaka, sådär som jag gör mest. Jag tyckte vi hade det jättetrevligt, vi var liksom ett helt gäng brudar i olika åldrar som skrattade och flamsade när tröttheten var som värst och man hade jobbat för länge.

"Alltså fy fan P, va jobbig du måste vara att leva med. Din person, den har ju ingen logik liksom..."

Och så skrattade alla, inklusive jag själv. K däremot tittade grundligt på mig och skakade på huvudet, halvt road; -"Jag menar det, jag förstår mig inte på dig, du är fantastiskt ologisk och helt otrolig." Jag slutade skratta ganska omedelbart, för helt plötsligt så var jag faktiskt inte helt med på noterna längre. Jag tog ett steg tillbaka och frågade K vad hon menade. Hon fortsatte att skaka på huvudet och log åt mig. Upprepade samma sak igen, kramade mig och gick. Sedan dess har vi inte setts.

Jag fortsatte jobba eftermiddagen ut, men kunde inte riktigt släppa hennes ord. Fortfarande, två veckor senare, har jag ingen aning om jag ska ta det som positiva ord eller inte. Jag antar att jag valt att inte göra det. Däremot tänkvärda. Jävligt tänkvärda.

En värld utan internet?

Satt med en vän i bilen och filurade ett slag. Vi hade varit hemma hos en vän för att fira födelsedag, haft mycket trevligt men var trötta och begav oss hemåt. Det kom fram att vi båda såg fram emot att avsluta kvällen med datorn i knät görandes allehanda onödiga saker på stället som brukar kallas nätet.

H - P, tänk hur ditt liv skulle förändras. Tänk om internet slutade att fungera...
P - Hm, det skulle göra större inverkan på världen att stänga ner internet än en kärnvapenattack.
H - Jo, förvisso, men rent personligt.
P - Då skulle du hitta mig på Brisso (lokal krog med ensamma och övergivna själar - dömda av mig).

Men allvarligt. Hur blev det såhär? Hur blev jag helt beroende av min värld på nätet? Inte nog med att jag bokar hotell, resor, köper biljetter, betalar räkningar på internet - jag har också flertalet av mina vänner där. Det är där jag håller kontakten med folk jag annars med största sannolikhet skulle tappat den med. Som de flesta andra "semi-unga" har jag också vänner som jag känner enbart via tangenterna. De är jättemycket värda för mig. Kanske inte när jag är sugen på att ta en fika på stan, men på andra sätt.

Kontakten med världen har blivit lättare, mer åtkomlig, men också opersonligare sägs det. Jag kan ibland tycka tvärtom. Det blir snabbare personligt på nätet än i verkligheten. För man sitter där man sitter, i sin skyddade värld utan någon som kan vända på klacken och gå. Man berättar saker som man kanske aldrig berättat för någon i verkligheten. Eller ja, jag gör. Och folk som jag pratar med. Det är rätt speciellt egentligen.

En blogg - en dagbok, en skildring av någons vardag, liv. Åtkomlig för de flesta, men som gör mig oåtkomlig för lika många. Eftersom jag väljer att inte berätta vem jag är. För hade jag då kunnat vara hundra procent ärlig? Och offentlig?

Och nu gled jag ifrån ämnet totalt, som vanligt.

Well. Det jag kommer fram till på rak arm är att mitt liv, MITT LIV, det hade varit jävligt mycket tråkigare utan tillgång till resten av världen med hjälp av ett par fingernedsättningar.

Hösten är i antågande...

Jag har tittat noga på träden utanför mitt fönster. Kikat in varenda liten gren. Nej, inga löv ännu, bara blad. Inte någon antydan till gult, orange eller rött. Bara grönt så långt ögat kan nå. Men så är det bara augusti.

Men jag känner det. Luften har ändrat sig. Det blåser annorlunda, det luktar annorlunda. Mitt humör säger mig att det snart är mörker, mörker, mörker.

Jag är rädd för hösten. Rädd för vad den gör med mig. Jag blir nere, melankolisk och djup. Ibland gråter jag.

En del säger att hösten är det bästa med det svenska året. De får lov att vara inomhus, läsa böcker, dricka thé och tända ljus. Fuck that, säger jag som älskar ljuset, solen och värmen. Jag kan läsa en bok på gräsmattan, jag kan dricka thé på morgonen och kvällen och ljus, det har jag tänt året om.

Men självklart, eftersom jag innerst inne (och man behöver för all del inte leta så länge) är en positiv själ så ser jag fördelar även med hösten. Det är skönt att andas, det är vackert när solen skiner och det är fantastiskt kul att shoppa ny höstgarderob!

Funderar på att sätta upp ett mål med min höst. "Projekt: Hitta kärleken" tror jag jag ska kalla det. Nu får jag sluta irra runt och hitta fel på allt och alla. Nu får jag sluta leka Sex and The City och faktiskt ta tag i mitt känsloliv. Så svårt kan det väl för helvete inte vara?!? Alla andra hittar kärlekar i varje hörn, då kan väl jag öppna ögonen också? Om inte annat, fan, jag får väl ta och nöja mig snart... Kan väl inte hitta alla kvalitéer hos en och samma antar jag. Jag kanske ska vara förbannat glad om han är snäll och tycker om mig?

Men ärligt... Det går ju inte. Hur mycket jag än försöker så kommer det inte att gå. Jag är inte personen som nöjer sig. I så fall så hade jag haft åttiåtta förhållanden de senaste två åren.

Äh, fuck gilla hösten och fuck nöja sig.

Jag gillar mitt liv som jag lever det nu, om det är nån som absolut måste nästla sig in så är de välkomna att försöka. Jag lovar att ta det under noggrant beaktande.

Dofta, känn, smaka, rör.

Som tryggast är jag när jag somnar. Att släppa taget om dagens bekymmer och falla till ro.

Igår somnade jag i hans armhåla. Den luktade man och mycket mycket gott. Det var varmt, härligt, mysigt och tryggt. Vi låg trångt och nära, inte mycket luft emellan våra för stunden påklädda kroppar. Vi hade precis knullat skiten ur varandra på mattan på vardagsrumsgolvet. Pausat filmen för att min kropp vibrerade. Jag behövde. Han gav mig. Tack.

Att somna tätt var en bonus. Något jag inte såg komma.

Vi känner inte varandra särskilt väl. Håller på att trevande skapa någon slags balans i den relation man nu kan ha. Ingen av oss vet vad vi vill, mig veterligen. Det hade varit jobbigt att hitta kärleken hos honom. Före detta kollega, dotter på två år. Gemensamma vänner som inget vet. Uäh. Hur blev det så här?

Jag vet redan nu att det kommer att gå åt helvete. Nån kommer att bli sårad och besviken. Jag är rädd för att det inte kommer att vara jag... Efter Vaktens iskalla beteende tidigare i somras var jag stenhård, inställd på att så fortsätta vara. Jag minns att jag till och med var sugen på att såra någon annan. Trots att jag hela tiden vetat att det inte ligger för mig. Ha! Jo, det är sant. Jag är för rak, ärlig och faktiskt för god för att medvetet kunna såra och orsaka en annan människa avsiktlig smärta. Inte i spelet om känslor i varje fall.

"Jag tror inte på kk-förhållanden, det går alltid åt helvete, det är alltid någon som blir sårad"

Mina egna ord sen många år tillbaka. Min erfarenhet säger mig att jag fortfarande har rätt, ändå ger jag mig ut i denna djungel, detta kaos som det faktiskt innebär att ha en sexuell relation med någon som man inte älskar.

Ok att gå hem med någon och ha random sex. Inga som helst bekymmer, det händer då och då och alltid utan ångest. Det är när det blir en vana med samma person som det börjar snurra i skallen. Och efter två gånger så lägger jag alltid ner. Varför fortsätter jag då att åka med just den här karusellen? Mot bättre vetande, mot mitt eget förstånd? Destruktivt beteende?

Jag vill inte såra dig. Men jag tycker om när du håller om mig. Kan vi fortsätta? Bara ett litet tag till?

Det finns ett par på min gata.

De går och går och går mellan lägenheterna. Själv bor jag på bottenplan så jag ser en del. Kommer förmodligen sluta som en gammal förveten skvallerkärring som har koll på grannarna, men skit i det nu. Det här paret... Jag blir inte riktigt klok på dem. Tror att morfar bor i mitt hus, mormor tvärs över gatan och de själva en bit bort, eller nåt sånt.

De bär sitt barn överallt. Ungen ser kärnfrisk ut och sprattlar ofta med bena. Men jag undrar faktiskt om jag någonsin sett ungen gå själv. De bär och bär och bär. Är de rädda för smuts? Är det nåt fel på barnet? Ser de barnet som en extra tyngd - slippa gå till gymet? Alltså, jag blir faktiskt inte klok på det här.

Så mycket tid, så mycket funderingar.