P som i Pilutta

Vad väljer man?

Tänk dig in att du ska göra väldigt viktiga fysiska prov i Växjö. Det tar enligt Eniro 2,44 att köra dit och det börjar kl. 08.00 på morgonen. Det är kallt i bilen och du har sovit dåligt och varit rädd för att försova dig. Timmarna i bilen är pirriga, jobbiga och sömniga. Du äter kalla ägg och dricker kaffe ur termosmuggen. Näsan är kall och du måste stanna och pissa varannan mil.

Tänk dig istället in i att vakna utvilad kl halv sju, tar en dusch och går nerför trapporna. Du tar en morgontidning och plockar åt dig av den digra frukostbuffén.

Tack Scandic för mina bonuspoäng!

Här läser jag och förfäras.

Här läser jag och förfäras.

Bara att börja meditera.

Aaaaaaooooooouuuummm.

Jo, det är sant, det där förra inlägget.

Eftersom jag var först på någon slags "reservplanslista" eller liknande så ringde det en kvinna idag från Polisrekryteringen. Jag var hjärtligt välkommen till testerna i Göteborg i morgon bitti.

Då jag vid tillfället var 35 mil ifrån Göteborg och på väg ännu längre bort till sedan länge inbokade kundmöten, uppackningar och dylikt, och dessutom en sjukt lojal medarbetare så såg jag ingen möjlighet att vända bilen, gå under jorden och stänga av mobilen under två dagar. Därför tackade jag vänligt men bestämt nej. Inga fler möjligheter fanns och jag måste tillstå att jag tycker att det är snudd på dålig stil att ringa EN dag innan.

Helt hysteriskt ironiskt att jag så sent som igår kväll beslutade mig för att söka en omgång till.

Arbetsmoralen och lojaliteten, är det något jag bör ta upp i mitt personliga brev? Dööh.

Jag skulle kunna välja att vara dramatisk:

Idag blev jag sent omsider så till slut kallad till Pliktverket för att utföra Polisens sista tester.

Jag tackade nej.

Jag vet helt enkelt inte längre.

Inne och kollar min gamla ansökan, filar lite. Ändrar lite. Sparar så länge. Kan inte bestämma mig.

Varför?

Är jag rädd för att misslyckas igen? Eller krävdes det en motgång för att påminna mig om vad som eventuellt väntar, och att det bara är att rätta in sig i ledet? Är jag en person som kan rättas in i ett led? Vad vill jag egentligen?

Två veckors tänk kvar.

Det känns lite... Märkligt?

Skum känsla i kroppen. Tomt mest.

Vad ska jag göra nu? Vad var det som gick fel? Varför vill de inte ha mig?

Är det nu jag ska börja gråta?

Och vad var det nu man sa om att ta ut segern i förskott?

Hm.... Tja. Det är fortfarande vecka 31.

Min autistiska ådra håller på att få rabies. Säger man besked under vecka 31, räknar jag med besked vecka 31.

Upp till bevis Mr Officer.

Bara väntar på plinget...

Meh åh. Det har gått två och en halv dag av vecka 31 och ännu har inte det efterlängtade mailet kommit. Jag efterfrågar bara ett par rader som säger att jag fått ett nytt meddelande på polisforumet... Komigennudå! Lata jävlar!

Med bävan och förväntan.

Hela sommaren har jag tänkt på vecka 31. Det är veckan som är kommen, för er semesterfirare som glömt veckodagar, tid och sans, vett och förnuft. Det är veckan jag bävat för med tanke på att kontoret kallar och klockan åter ställs på väckning, men det är också veckan med stort V.

Veckan då jag får reda på om jag är kallad till Pliktverket eller ej.

... så visar det ju på en free spirit.

Jag måste väl få försvara min sak i så fall? Gällande tatueringen?

Jag har ju dem där för att de alla står för en större sak för mig, inte nödvändigtvis Gud, utan ett högre tänkande, oavsett symbol och vad man kallar Gud.

Jag tycker nog snarare att mina symboler i nacken är till min fördel! Och by the way, så syns de ju knappt med tanke på burret som brukar täcka min fagra baksida.

Tankarna går fram och tillbaka, fram och tillbaka.

...och jag har liksom inte vågat lufta tanken riktigt.

Men ok, here it goes!

(visst är det så att så snart man klätt tanken i ord så blir det sant? Om det bara får ligga och gry i huvudet så är det inte på riktigt, och därmed ingen fara. Men om man å andra sidan är en grubblare som jag, så kan tanken ta över totalt och därmed pyra och bli till ett stort jävla orosmoment)

Ok. Jag kan inte göra mer nu förrän jag vet om jag blir kallad till Pliktverket eller ej. Detta får jag reda på v.31 - alltså veckan då jag börjar jobba igen efter min milsånga semester på 3 veckor. Pliktverket kommer bland mycket annat bestå i att kissa i en mugg framför personer som tittar, samt blir undersökt när man bara har underkläder på sig.

Moment kiss: Jag tänker lite på det där med fisar. Jag blir ganska lätt orolig i magen när jag är nervös och spänd. Orolig i magen betyder knip och det kan betyda diarré och det kan betyda fisar. Tänk att som tjej sitta och skreva över koppen, få fram en yttepytte stråle och så kommer det mera... Denna tanke kan stundtals äta upp mig inifrån.

Moment undersökning i bara mässingen: Syftet med detta är att kolla så att sökande inte döljer några ärr som kan härröras till dold skada, samt kolla tatueringar som är olämpliga. Tatueringar över lag är inga problem, men är det symboler så kan det stöta på patrull. Typen hakkors och liknande ses inte med blida ögon - såklart. Symboler...? Öhm. Jag har symboler. Kan mina religiösa symboler i nacken av alla de fem största religionerna utgöra ett hinder för mig? Jag har faktiskt inte vågat fråga någon, tänk om jag får svaret - ja, det spelar roll, du kan inte bli polis. Åh, shit. Nu måste jag verkligen gå och bajsa.

Helvete, orkar jag vara vaken en timma till förtjänar jag Nobelpriset.

Jag klarade det.

Jag har sprungit i svettluktande grön väst med texten "Polisrekryteringen" på ryggen. Jag har sprungit, gråtit, lyft docka och gjort Harres test i den förbannade jävla underbara västen med nummer 9 på. Mitt lyckotal. Kanske var det nian som piskade mig i mål när jag själv var övertygad, fullkomligt övertygad om att jag borde svimmat för 200 meter sedan.

Jag klarade det.

På sekunden. Hon bakom var en sekund sen och fick ingen bock i protokollet. Herregud. Jag klarade fystestet.

Och snälla snälla! Sluta vara så övertygade och sluta säga "jaja, men jag är inte förvånad, klart du klarade det, du är envis som en sten". För NEJ, det var fan inte övertygande. Jag var en decimeter ifrån att inte klara det! Och då hade jag sprungit med hjärnan kokandes och bena i gelé i två varv. Så det är visst imponerande och överraskande! Jag är fan inte i balans och jag mår fantamig skitpissochhelvete i hela kroppen!

Det som fick mig att springa med blåslampan i röven det sista halvvarvet efter den usla mellantiden var scenariot när jag berättar för alla att det inte gick vägen. Hur jag kurar ihop mig i sängen med J och snyftar fram att jag inte fixade det. Han får tycka vad han vill om poliseriet, men det var han som fick mig i mål. Han var också den första som sa "Grattis, det måste vi fira, fan va duktig du är!". Så sant som det är sagt; till helgen ska jag vara dyngsnygg och dricka massor av alkohol. Nån som vill joina?

Nu jävlar.

Faktiskt att jag vaknade av mig själv i morse, redan kvart över fem. Jag hade drömt en dröm. En dröm om dagen idag. Jag fixade allt galant, sprang som en susning och sedan firade med vänner och bekanta. Dock drömde jag i samma dröm att en avlägsen bekant fick ett barn som led av fetma och gomspalt, något jag absolut inte hoppas händer!

Men jädraranacka, nu pirrar det i bena. Ögonen känns pigga och jag är fit for fight. Ingen aning om jag lurar mig själv, men det skiter jag i.

Har ätit mat för två kompanier i helgen och nu orkar jag inte en bit till. Har dukat upp frukosten men orkade inte mer än en macka och ett ägg. Tre middagar (om än små) under gårdagen blev några för många.

Nu är jag i valet och kvalet om jag ska åka och köpa mig en sallad på kaféet eller inte. Chefen kanske just idag är sugen på en frukostmacka. Det vore högst ofördelaktigt om vi stötte på varandra idag.

Skit samma, jag äter längs vägen. Den överblivna grovhalvan och det andra ägget får följa med i väskan, tillsammans med Mars, Cola och bananer.

Bye bye folks. See ya'all soon - I'll just run a bit today.

Disken blev ren i ett fasansfullt tempo och biffarna stektes så matoset stod i brand.

Känns som en rubrik. Rubriken om mitt liv.

Jess har rätt, jag måste inte göra nåt. Jag kan hämta mat. Jag måste inte steka upp köttfärs bara för att den ligger och blir dålig annars. Men fy den som slänger mat, det har jag djupt rotat.

Var dock tvungen att djupandas som Anna påminde mig om, då jag diskade i en rasande fart. Fort fort ska det gå, här ska inget såsas med. Herregud, ingen idé att få hjärtklappning över lite disk... Men tja. Man lär så länge man lever.

Biffarna är klara, disken är ren och jag sitter med fossingarna på fotpallen. Passfotona blev asfula, men vad gör väl det om hundra år..? Positiv energi, komigennudå.

"run like the wind" (tack syss)

Japp. I morgon kommer jag vakna med spring i bena och utan huvudvärk, hjärtklappning och sus i örat. Jag kommer stänga av mobilen och skita fullkomligt i kunder som inte får tag i mig. Jag ska ladda med stadig frulle, kaffe på termos, pastasallad från kaféet och Red Bull och kexchoklad.

I morgon är jag inte utarbetad eller utsliten. I morgon kommer jag vara utmärkt.

Drömmen om framtiden drömdes inatt. Jag fick min polisuniform och jag speglade mig i all oändlighet. Det var vad drömmen gick ut på - en spegeldröm. Jag stod där i min uniform och åmade mig och testade olika poser, i en hel evighet. ... ... En vecka kvar just nu. En vecka och en kvart... Bäst att låret börjar repa sig, annars blir det inte mycket till uniform att spegla sig i...

Jag ville bara lägga mig ner och gråta.

En lång dag på jobbet. En rätt produktiv dag på kontoret med offertskrivande, pdf-skapande, kampanjklurande och tradingerbjudanden... Bestämde mig i bilen till jobbet för att stanna hemma en dag till. Orka palla Stockholm, jag ville ut och springa i mina spår. Inte runt jävla Odenplan förbi alla helvetes uteserveringar. Jag har tillräckligt med bry om mina lår som det är, jag behöver inte snygga Vasastans-brudar sippandes på rosé också...

Sagt och gjort. Han som jag ville springa med blev så överraskad som jag trodde över att jag var hemma och vi snörade på oss skorna tillsammans. Träningsvärken från lördagens runda satt i låren och efter mycket liggtid kände även skinkorna sin gynnsamma smärta.

Time set go.

1000 x 2. Uppförslut och rakt, uppförslut och lite nedför, sen uppförslut... Det pep i bröstet, värkte i musklerna och helst ville jag inte alls fortsätta. Jag tycker att jag är en fantastisk skapelse på de flesta vis, men när det kommer till löpning så är mitt självförtroende i botten. Botten.

Kom igen, ta i det sista bakom krönet - upp till skylten, du klarar det! Kom igen nu dååååå!

Där kändes det som att benen gav vika. Det var som i mina mardrömmar. De drömmar som jagar mig, när benen lägger av och jag inte kommer framåt. Luft fanns inte att frambringa men jag sprang, jag sprang som att det inte fanns något mer att få, ge eller ta.

STOPP.

Tid. 9.35.

Och just där, just då ville jag bara gråta. Endorfiner my ass, det gjorde bara ont i hela mig, i själen, i kroppen, överallt. Det gick. Jag klarade det. Hur gjorde jag? JAG? Som inte kan...?

Och det är ashäftigt.

Onsdagen den 28 maj smäller det på riktigt. Och först nu känns det som att det är lagom lång tid kvar.

Och jag är så glad, så glad för mina 1200 kr-skor. Som jag köpte när jag blev utmanad på Berlin Maraton. Som jag tränade för i tre veckor. Sen bröt min utmanare fotleden eller pajade knäet så det blev inte av. Och ingen var gladare och tacksammare än jag. Men fina skor har jag!