P som i Pilutta

Jag ville bara lägga mig ner och gråta.

En lång dag på jobbet. En rätt produktiv dag på kontoret med offertskrivande, pdf-skapande, kampanjklurande och tradingerbjudanden... Bestämde mig i bilen till jobbet för att stanna hemma en dag till. Orka palla Stockholm, jag ville ut och springa i mina spår. Inte runt jävla Odenplan förbi alla helvetes uteserveringar. Jag har tillräckligt med bry om mina lår som det är, jag behöver inte snygga Vasastans-brudar sippandes på rosé också...

Sagt och gjort. Han som jag ville springa med blev så överraskad som jag trodde över att jag var hemma och vi snörade på oss skorna tillsammans. Träningsvärken från lördagens runda satt i låren och efter mycket liggtid kände även skinkorna sin gynnsamma smärta.

Time set go.

1000 x 2. Uppförslut och rakt, uppförslut och lite nedför, sen uppförslut... Det pep i bröstet, värkte i musklerna och helst ville jag inte alls fortsätta. Jag tycker att jag är en fantastisk skapelse på de flesta vis, men när det kommer till löpning så är mitt självförtroende i botten. Botten.

Kom igen, ta i det sista bakom krönet - upp till skylten, du klarar det! Kom igen nu dååååå!

Där kändes det som att benen gav vika. Det var som i mina mardrömmar. De drömmar som jagar mig, när benen lägger av och jag inte kommer framåt. Luft fanns inte att frambringa men jag sprang, jag sprang som att det inte fanns något mer att få, ge eller ta.

STOPP.

Tid. 9.35.

Och just där, just då ville jag bara gråta. Endorfiner my ass, det gjorde bara ont i hela mig, i själen, i kroppen, överallt. Det gick. Jag klarade det. Hur gjorde jag? JAG? Som inte kan...?

Och det är ashäftigt.

Onsdagen den 28 maj smäller det på riktigt. Och först nu känns det som att det är lagom lång tid kvar.

Och jag är så glad, så glad för mina 1200 kr-skor. Som jag köpte när jag blev utmanad på Berlin Maraton. Som jag tränade för i tre veckor. Sen bröt min utmanare fotleden eller pajade knäet så det blev inte av. Och ingen var gladare och tacksammare än jag. Men fina skor har jag!