P som i Pilutta

Vi glömmer den här dagen va?

Vaknar med betongkeps, det sprutar saliv i munnen och kan inte tänka på nåt annat än att bli av med den där kittlande känslan i svalget.

Och så fortsatte det.

Antingen var det nåt på pizzan, eller så klarar jag inte av att dricka whiskey längre...

Så det mest produktiva med den här dagen blev middagen när jag till slut kunde äta. Oxfilé med grönsaksröra med vitlök och ädelost. Apelsinjuice till satt bra.

Nu är jag nylipad för att Arwen och Aragorn äntligen fick varandra i slutet!

Desto svårare att applicera det på en själv.

Jag får ofta höra att jag är klok, att jag lyssnar bra och att jag ger bra råd. Detta är egenskaper jag håller högt och är stolt över. En del saker känns självklara, andra saker får man tänka ordentligt långsökt på för att finna bra lösningar till.

Dock. Jag är totalt jävla värdelös på att ta till mig lösningar, givna av mig själv eller av andra, på mig själv. Varför är det så? Varför strävar jag omedvetet, eller gud hjälpe mig - medvetet motströms?

Jag vill inte vara svår och tvär. Jag vill vara jag. Jag som jag, precis som bloggen heter. Trodde det var solklart, att jag är jag. Men kanske är det som hon sa; att jag är den jag vill vara, inte den jag är?

Måste tänka.

Under tiden ska jag köpa valuta och möblera om. Jag får ta till Freud, möblera om hemmet betyder ju enligt den gode psykoanalytikern att man egentligen möblerar om inombords. Om jag flyttar soffan till andra sidan rummet, blir jag då en bättre person? Hoppas det.

Under tiden lyssnar jag på det här.

Drömmen om curry.

Jag är kär. Kär i min Indienfond. Den går så bra så bra. Loggar in nästan dagligen för att kolla kursen och den hålls till min stora lättnad på en stadig uppgång.

Blev dock övertalad av banktjejen att säkra litegrann i Robus Europafond, men har efter två veckor tröttnat. På med procenten på Indien och så 20 fräscha procent på Mandatum Ryssland. Det här känns bra.

Blir det översvämning i Indien eller blockad mot Ryssland ligger mitt kapital risigt till.

Spännande.

Det man vet nu är inte sant sen.

Det som nu är självklart tror man lätt är sant, verkligt och vedertaget för alltid. Det jag vet, vet jag. Så är det. Punkt.

Det är lätt att glömma att jorden varit platt, att datorn upptagit ett helt rum till storlek och att jag när jag var liten på fullaste allvar trodde ögonen kunde fastna om man tittade vindögt.

Jag var också helt fullkomligt säker på att barn blev till genom att man kissade på varandra. När mina My Little Ponies skulle föröka sig, så kissade de i slangar och det blev små My Little Pony-föl. Det var sant då - för mig. Lätt att tro att jag gillar kiss-och-bajssex, men ICKE för helvete.

Nu ska jag ta och använda ett favoritord som legat i träda alltför länge. Det är ju sådär med ord, de går i vågor litegrann... De används flitigt och ofta, för att sen falla i glömska, och om de har tur, så finns de åter av någon annan. Skitsamma för fasen, det var ju inte ord jag skulle tänka på.

Hur eller hur, min vana trogen så flyter jag iväg i sinnet.

Paradigmskifte. Visst, det kan kännas förmätet att använda ett så stort ord för min egen verklighets förvandling (obs, medveten särskrivning), men det är ju så det upplevs för mig. För det som var sant, som helt plötsligt inte längre är det - förändrar och förvandlar hela omvärlden för den enskilde individen.

Det är jobbigt att omvärdera. Såpass jobbigt att många skiter i det.

Det spelar ingen roll hur rätt du har, jag ger mig aldrig. 
Citat: en nära släkting, numera mångmiljonär med näsa för affärer.

Att anpassa sig, att smälta in, det behöver inte nödvändigtvis vara av ondo, trots mina tidigare bestämda åsikter. Så länge man håller fast vid sig själv och mår bra inom sig själv, så är egentligen alla förändringar goda. För det måste väl innebära att vi utvecklas? 

Cogito ergo sum. 

Bad hairday

Den som inte har afrokrullsaktigt självfall vet inte vad den snackar om.

Och så var det inte mer med det.

Nedrans!

Hur kan jag varje gång tima det så in i bängen dåligt? Julfest en gång om året - mensvärk! Damn it mother fucker!

Magen står rätt ut som på en gravid ekorre, hur ska jag kunna bli snygg?

På tokbra humör ändå, och ändå har jag stört ihjäl mig på praktikantsvin som står likt fågelholkar och ser ut som ett skrämt barn som tappat sin glass i sanden. Hur tänker dessa ungdomar!?! Hur överlever de i detta 2000-tal? Ta för dig för fan!

Tänker och är nyfiken. Vill veta allt om H. Helst nu.

Och såhär känner jag mig just nu, mitt i all menstruation:

Vårt sentimentala bagage.

Jag läser min vän H's blogg och tänker. Jag tänker på det förflutna, på nutiden, på framtiden. Funderingar som jag tidigare haft, slår mig igen - vem var vi då? Vem är vi idag? Och framför allt varför?

Ryggsäcken fylls på, vi packar olika erfarenheter i olika fack, och det gör ryggsäcken tyngre och tyngre. Måhända blir den ibland såpass tung att ryggen kroknar under tyngden. Det blir jobbigt att bära men ännu jobbigare att gå, att ta sig framåt. Kanske drar tyngden oss till och  med bakåt.

I rulltrappan, när allt är förspänt och rullar framåt, kan en tung ryggsäck göra det snudd på omöjligt att åka med. Det kanske gör att du står kvar, tittar på alla andra som åker framåt/uppåt, men själv står du kvar och stampar. På samma ställe som igår.

Dags för rensning.

Cleaning out my closet

Livsfarligt dock att slänga utan att tänka efter. Det är så mycket lättare att bara tömma fack efter fack, stänga igen och gå vidare, än att faktiskt sätta sig en stund med innehållet, fundera på hur och varför.

Även de dolda lönnfacken gör oss till dem vi är idag, på gott och ont. Och trots att du städar oändligt noggrant, så kan det dölja sig damm, bös och småprylar i sömmarna. Men kanske är det meningen att de ska vara kvar, som en påminnelse, för att göra oss tacksamma över att vi är tänkande varelser som har vett på att ta tillvara både med- och motgångar.

Den där tanten?

Varit nere på lagret och jobbat lite extra, packat lite julklappar som en god tomtenissa. Rätt avkopplande i sig.

Toklyssnade på Cher i handsfreen mellan kundsamtalen, nynnade med till Jesse James och Halfbreed. Fantastisk musik, blev både på ett excellent humör och fick lite motion eftersom jag tog ut stegen i takt.

En av killarna född -89 frågade vad jag lyssnade på.

- Världens bästa CHER!

- Hm. Jaha. Det är hon tanten va?

Oh. Gud.

Pratade vidare en stund senare, när min chock lagt sig något. Frågade killarna om de tänkt göra en Thelma & Louise tillsammans. Fick två fågelhokar till svar. De har ingen aning, tänk vad de gått miste om.

Hellre MILF än ovetande säger jag bara.

Räven raskar bakom örat.

Full rulle på julförsäljningen och telefoner som ringer om varandra. Sitter med en kund i mobilen, samtidigt som mail studsar in och det ringer på mitt direktnummer.

Bäst att ta en pepparkaka till så jag håller mig snäll.

Om det här med att känna sig allra allra bäst i hela världen.

Härlig känsla. Total tillfredsställelse och lugn, samtidigt som det bubblar i hela maggropen och man känner nackhåren resa sig.

När man är så jävla bra så att ingenting kan stoppa en.

Idag har jag helt enkelt varit Pippi Långstrump. Världens starkaste tjej.

Jag såg dem djupt i ögonen när vi skakade hand, jag la märke till att mitt handslag var något fastare och kände mig nöjd med det. Log lite snett och skrattade till, jag vet att det får folk att slappna av och finna sig bekväma. De pratade dock på med ganska myndiga stämmor, utbytte snudd på hemliga blickar och bläddrade lite i sina papper. Jag lät dem hållas en stund, ville de, så fick de väl känna sig viktiga och betydelsefulla. Snart dog småpratet ut och stämningen blev tyngre. Rummet blev mindre och det blev ansträngt att harkla sig.

- Vi har bestämt oss, vi vill gärna arbeta med dig!

- Ha! Fan va ballt, det kommer ju bli hur bra som helst.

Jag dricker glögg med balkongdörrn öppen inatt...

Utanför mitt fönster så brusar Odenplans trafik förbi, bussar, bilar, taxis och underjordiska tåg. Jag ser stressade människor överallt, men det är tomt på strandpromenaden. Jag sitter helt solo i min lägenhet och dricker glögg ur en Conversemugg (jo, det är helt sant), naken sånär på en oknäppt fleecebadrock.

Jag luktar lite halvunket efter en vansinnesfärd E4:an fram. Det blev mörkt redan vid 15-tiden idag, och regnet öste ner så vindrutetorkarna dansade samba framför mina ögon.

Lite bittert tittar jag ut genom mina smutsiga fönster, jag ser rätt in i huset mittemot, ser tanten pyssla och dona, farbrorn smutta på kaffet, och det pretentiösa inneparet gå omvägar om varandra. Men dock, de har sina stjärnor i fönstret, stakar som lyser och gemytlighet som skiner mot mig tvärs genom glas, över gatan. Och här sitter jag. Dassig och grå och alldeles ensam.

Jag är så trött på alla mail och koder.

Jag vill vara hemma, jag vill vara med J och mysa, dricka glöggen med honom eller med H, och med tindrande ögon titta på min egen jävla adventsstjärna!

...som inte kan.

Fan, fan, fan.

Igår slog det mig. När jag flyttstädat en halv dag, flyttat och donat resten av halvan och faktiskt var helt jävla slut, så kom det. Nä, jag kan inte.

Efter dryga sju år av samboskap där de klassiska rollerna instiftats fantastiskt bra och vi bägge trivdes med dem, så kunde jag när jag blev singel - ingenting. Det vill säga ingenting om skruva ihop möbler, byta proppar, koppla in stereo, borra ett hål i väggen jadi jadi jadi.

Mina dryga två år i ensamhet har lärt mig att det inte är så farligt att prova.

Och grejen är, jag tror många är förvånade, inte minst jag själv, av denna egenskap. Jag är bruden som gör allt. Orädd, dum, modig, kalla det vad ni vill, jag är dumdristig på gränsen till knäpp. Men det var å andra sidan jag som trodde stan drabbats av totalt strömavbrott och gick bärsärk bland grannarna och det hela berodde på en proppjävel som behövde bytas.

Numera tycker jag själv att jag kan allt. Jag har kopplat in min egen stereo, byggt mina möbler (i stort sett) och rensat avloppet.

Men så.

- Gumman, om jag fixar kaffe så kan väl du fixa TV:n och söka rätt på kanalerna?
- Eh, va???
- Ja, koppla in den som vanligt bara.
- Hm, shit. Mjaaaaae, grejen är, jag skulle gärna hjälpt dig, men jag kan inte. Jag har inte ens gjort det på min egen TV, det hjälpte min killkompis mig med...
- Jaha. Jag som började tro att du kan allt!!

Situtationen löste sig smärtfritt utan minsta bekymmer, men det är efter en dags tankeverksamhet lite störigt. Varför gjorde jag inte som jag skulle gjort här hemma? Provat och kollat om det gick?

Jag hatar steretypa roller mer än alla andra. Varför i helvete placerar jag då mig själv på ett ställe där jag förväntas höra hemma?

Damn it. Skärpning P.

Du kommer ta död på mig.

Att känna smaken av Dig på mina läppar, att få känna Din luft i mina lungor, att sakta känna hur Du förgör mig, mitt liv, min existens - det är total galenskap, totalt självbedrägeri.

Men med Dig känner jag mig fri, jag känner mig solo, avvaktande och begrundande.

Att efter en dag få träffas i det fördolda, i min ensamhet eller med nära vänner gör mig lycklig. Jag vet att Du finns där för mig. In good times, in bad times.

När Du finns tillhands så kan inget krossa mig, jag vet att jag kan komma till Dig för tröst, för att fira och för att bara vara. Du och jag. Jag och Du.

Jag försöker vara utan Dig, intalar mig själv trots att jag befarar att det är ogjort, att jag inte behöver Dig. Att jag klarar mig bra själv. Att jag klarar mig på fullkorn, fibrer och massor av omvärldens kärlek. Det är inte sant. Jag gillar ju Dig. Jag tycker att det är härligt att Du finns i mitt liv. Och jag vet ju att det inte kommer vara för alltid. Jag kommer att komma till insikt en dag.

Det sägs att lycka inte går att köpa för pengar, men jag vet annorlunda. Jag vet att Du ligger där bakom disken, redo för mig, för mitt VISA och min ägo.

Ett litet paket, köpt för dyra pengar. I min väska gör du mig fri.

Min vän. När allt är katastrofalt jobbigt, när allt är fantastiskt. Du finns där för mig; min paus i en snurrig vardag. Min cigarett.