Det är lätt att vara klok åt andra.
Desto svårare att applicera det på en själv.
Jag får ofta höra att jag är klok, att jag lyssnar bra och att jag ger bra råd. Detta är egenskaper jag håller högt och är stolt över. En del saker känns självklara, andra saker får man tänka ordentligt långsökt på för att finna bra lösningar till.
Dock. Jag är totalt jävla värdelös på att ta till mig lösningar, givna av mig själv eller av andra, på mig själv. Varför är det så? Varför strävar jag omedvetet, eller gud hjälpe mig - medvetet motströms?
Jag vill inte vara svår och tvär. Jag vill vara jag. Jag som jag, precis som bloggen heter. Trodde det var solklart, att jag är jag. Men kanske är det som hon sa; att jag är den jag vill vara, inte den jag är?
Måste tänka.
Under tiden ska jag köpa valuta och möblera om. Jag får ta till Freud, möblera om hemmet betyder ju enligt den gode psykoanalytikern att man egentligen möblerar om inombords. Om jag flyttar soffan till andra sidan rummet, blir jag då en bättre person? Hoppas det.
Under tiden lyssnar jag på det här.
Omvärdering tack.
Det man vet nu är inte sant sen.
Det som nu är självklart tror man lätt är sant, verkligt och vedertaget för alltid. Det jag vet, vet jag. Så är det. Punkt.
Det är lätt att glömma att jorden varit platt, att datorn upptagit ett helt rum till storlek och att jag när jag var liten på fullaste allvar trodde ögonen kunde fastna om man tittade vindögt.
Jag var också helt fullkomligt säker på att barn blev till genom att man kissade på varandra. När mina My Little Ponies skulle föröka sig, så kissade de i slangar och det blev små My Little Pony-föl. Det var sant då - för mig. Lätt att tro att jag gillar kiss-och-bajssex, men ICKE för helvete.
Nu ska jag ta och använda ett favoritord som legat i träda alltför länge. Det är ju sådär med ord, de går i vågor litegrann... De används flitigt och ofta, för att sen falla i glömska, och om de har tur, så finns de åter av någon annan. Skitsamma för fasen, det var ju inte ord jag skulle tänka på.
Hur eller hur, min vana trogen så flyter jag iväg i sinnet.
Paradigmskifte. Visst, det kan kännas förmätet att använda ett så stort ord för min egen verklighets förvandling (obs, medveten särskrivning), men det är ju så det upplevs för mig. För det som var sant, som helt plötsligt inte längre är det - förändrar och förvandlar hela omvärlden för den enskilde individen.
Det är jobbigt att omvärdera. Såpass jobbigt att många skiter i det.
Det spelar ingen roll hur rätt du har, jag ger mig aldrig.
Citat: en nära släkting, numera mångmiljonär med näsa för affärer.
Att anpassa sig, att smälta in, det behöver inte nödvändigtvis vara av ondo, trots mina tidigare bestämda åsikter. Så länge man håller fast vid sig själv och mår bra inom sig själv, så är egentligen alla förändringar goda. För det måste väl innebära att vi utvecklas?
Cogito ergo sum.
Cleaning out my closet
Vårt sentimentala bagage.
Jag läser min vän H's blogg och tänker. Jag tänker på det förflutna, på nutiden, på framtiden. Funderingar som jag tidigare haft, slår mig igen - vem var vi då? Vem är vi idag? Och framför allt varför?
Ryggsäcken fylls på, vi packar olika erfarenheter i olika fack, och det gör ryggsäcken tyngre och tyngre. Måhända blir den ibland såpass tung att ryggen kroknar under tyngden. Det blir jobbigt att bära men ännu jobbigare att gå, att ta sig framåt. Kanske drar tyngden oss till och med bakåt.
I rulltrappan, när allt är förspänt och rullar framåt, kan en tung ryggsäck göra det snudd på omöjligt att åka med. Det kanske gör att du står kvar, tittar på alla andra som åker framåt/uppåt, men själv står du kvar och stampar. På samma ställe som igår.
Dags för rensning.
Livsfarligt dock att slänga utan att tänka efter. Det är så mycket lättare att bara tömma fack efter fack, stänga igen och gå vidare, än att faktiskt sätta sig en stund med innehållet, fundera på hur och varför.
Även de dolda lönnfacken gör oss till dem vi är idag, på gott och ont. Och trots att du städar oändligt noggrant, så kan det dölja sig damm, bös och småprylar i sömmarna. Men kanske är det meningen att de ska vara kvar, som en påminnelse, för att göra oss tacksamma över att vi är tänkande varelser som har vett på att ta tillvara både med- och motgångar.
Home sweet home.
En överjävlig vecka till ända?
Hoppas min dåliga statistik håller sig till att verka mån-fre och ger fan i mig över helgen.
Småstaden som ser sig som en storstad välkomnade mig hem med ett lätt snöfall. Efter att ha hållt 116 som högst ända från Stockholm så var det skönt att kliva in i min välkomnande lya. Mitt hem.
Mitt hem:
X Doftar Rock Star-tvål från Lush. Det är ljuvligt.
X Är mitt. Mitt. Mitt. Mitt.
X Hade en skvätt vin i skafferiet från i lördags. Det smakade fantastiskt!
X Har bredband och en fotpall vid datorn. Att lägga upp bena endast iklädd morgonrock är fett underskattat!
X Är snart fyllt av H och mig. Vi ska dricka glögg och senare gå på en otroligt efterlängtad spelning med en fantastisk röst och där tillhörande man.
Jag ska motstå min inre röst och inte bara vila lite lite. Ska istället hoppa i en klänning eller nåt och sätta på nån passande ton från datorn rätt in i stereon. Det kommer bli en bra kväll detta!
Vansinne?
Att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat...
Skämt åsido, detta är något vi brukar säga på jobbet, då chefen nog somliga gånger kan räknas till en komplett dåre... Men men, försöka duger.
Har nu sett två exceptionellt bra filmer under en kort tid. En av mina personliga favoriter Mullholland Drive som berör mig så det står härliga till, och så igår Number 23 med faktiskt underskattade Jim Carrey.
Låg i min mans knä och funderade.
- Tror du att alla kan drabbas av totalt vansinne?
- Ja, det är väl klart.
Han är ändå sjuksyrra, och svaret kom så snabbt och självklart att det skrämde mig lite.
Det händer rätt ofta att jag tycker mig vara instabil, men är ofantligt glad över att jag aldrig varit nära vansinnets gräns mot psykos.
Positiv chock!
Hur fan kan jag glömma och blogga om det viktigaste?!?
Kanske för att det kom som en fullständig chock? En positiv sådan såklart, men ändå. Har man ställt in sig i förhand på en grej, börjat sin bearbetning och allting är igång, så är det svårt att ställa om.
Mormor. Min fantastiska älskade mormor. Hon har fan lyckats med konststycket att röra ihop ett cancerbesked!
Vilket betyder att hon från att ha haft mellan 2 dagar och 2 månader kvar, kan ha upp till fan, tjugo år kvar... Mja, kanske inte, men ändå! Det är jätte, jättekonstigt.
Jättekonstigt, men helt fantastiskt, helt strålande!
Är det nu som mina fötter samtidigt krymper så att mina nya röda Converse passar? H! Då vill jag ha dem tillbaka!
Drömtydning.
Det sägs enligt klassisk drömtydning att när man drömmer om sitt hem så symboliserar det en själv.
Jag vaknade ur följande scenario:
Jag gick omkring mellan rummen i min lägenhet, det var en blandning av min lägenhet hemma och min lägenhet i Stockholm. Det var gäster i olika rum och jag vandrade mellan rummen för att se till att alla hade det bra. När jag gick där så upptäckte jag flera skrymslen och vrår, till och med rum som jag inte tidigare visste fanns! Jag blev mycket förvånad och överraskad - där har jag liksom bott ganska länge, och inte sett de här rummen... Och den första tanken efter den glada känslan var hur ska jag hinna/orka städa här?
Enkel analys:
Jag har uppenbarligen nya sidor hos mig själv som jag behöver utforska. Jag har dessutom släppt in nya människor till mig själv, och jag är ganska bekymrad över att de inte är nöjda med den jag är. Det verkar som att jag behöver städa bort det gamla och ta till mig det nya, men jag vet inte om jag verkligen orkar med det... Jag känner mig kluven, dels genom mitt kringflackande liv, dubbla boende men framför allt min nya livssituation som jag inte riktigt vant mig vid.
Den stora frågan är nu:
Var det en bra dröm eller en mardröm? Jag vaknade förvirrad men lugn. Och jag tänker och tänker och tänker och tänker.
Det där med Gud...
Fast ännu mer så hatar jag när andra kräks i min absoluta närhet.
Livrädd för vinterkräksjukan och hoppas på dålig pizza. Hoppas hoppas hoppas. Snälla gode Gud, låt det bero på dålig pizza - så lovar jag att jag ska tro på dig...
Så funkade jag när jag var liten. Jag ville så gärna vara en duktig tjej och tro på Gud. Jag bad "Det går en ängel kring vårt hus, hon bär på två förgyllda ljus..." och gick på Kyrkans barntimmar på söndagar med de övriga barnen i förorten. Jag bad på kvällarna, om att krig skulle sluta, att jag skulle bli sjuk så jag slapp gå till skolan, och om min önskan slog in så lovade jag dyrt och heligt att jag skulle tro på Honom - Gud Allsmäktig. Men det funkade liksom aldrig. Måhända slog nån gång en önskan in, men jag kom då aldrig eller sällan ihåg mitt löfte och sprang vidare otroende genom min ungdom.
Konfirmerade mig som 15-åring. Jag hade precis varit med om en livsomvälvande olycka där jag varit ytterst nära att stryka med på kuppen. Suttit i rullstol och mått alltigenom skitdåligt, detta om något borde öppnat ögonen och fört mig närmare en eventuell Gud. Men icke. Så jag gav det en chans till. Som den brådmogna 15-åring jag var så konfirmerade jag mig inte som de övriga kamraterna med siktet inställt på presentkavalkaden - utan för att lära mig mer och ge kristendomen en sista chans. Jag var varje konfirmationsprästs dröm; ställde frågor och argumenterade och stod där sen i min vita kåpa och drack nattvardsvin med mina bruna korkskruvar.
Den dagen jag fyllde 20 år gick jag ur Svenska Kyrkan. Jag har fortfarande inte vågat berätta det för mormor.
Så det där med att pizzan skulle varit dålig... Antar att jag får ställa mitt hopp och tro till en sunkig restaurang snarare än till en högre makt.
Det väntade ett mail.
Ett mail väntade mig i inboxen på Facebook.
Det gjorde mig knäsvag och pirrig i kistan. Jag sitter som en mupp med ett fånleende och bara är mongo. Vem trodde att det här skulle kunna hända?
Och fatta! En av mina äldsta vänner har blivit mamma till en underbar liten knodd! Det är faktiskt helt tecknat. Tänk att min moonande vän har blivit morsa...
Jag antar att jag skulle kunna vara bitter.
Ingetdera är jag. Dock känns det skumt och märkligt. Udda.
Man väljer väl hur man reagerar? En äckligt rationell själ som jag lever i den tron åtminstone. Samma rationella själ som i mittersta kärlekssorgen snyftande hulkar fram till sin mor "mamma, det här är nyttigt för mig, jag kommer att bli starkare och få djupare insikt".
Har alltid varit den personen som överreagerat å det grövsta, som blivit förbannad, ledsen och besviken. Som brytit med vänner och familjemedlemmar för att nog är nog. Det är jag som gått in i konflikten med huvudet före, rasande och med eldpuffar ur näsan, tagit tag i den pyrande ovänskapen och gjort slag i saken. Somliga gånger har det gått vägen, andra gånger åt helvete.
Har väl blivit lite kantstött med åren. Lite blasé vad gäller relationer och dit tillhörande element. Jag kan erkänna att jag är ledsen och att något känns fel, men det är inte säkert att jag reagerar. Inte öppet åtminstone. Istället ler jag. Jag rycker på axlarna och frågar "orka bry sig?". Sen går jag hem och funderar. Och fundera, det kan jag göra länge.
Samtidigt är jag fortfarande den som säger ifrån när något är fel. Som tar diskussionen med chefen/vännen/familjemedlemmen redan på det pyrande, växande stadiet. Denna egenskap håller jag högt, den har fått många frågor och diskussionsämnen att stanna just där, innan de blivit till en sjujävla konflikt.
Har nu läst vad jag skrivit på ovan rader ett par gånger. Det får mig att fundera än mer. Vem är jag nu för tiden?
Jag tror faktiskt, och nu ska jag vara så in i helvete ärlig. Framför allt ärlig mot mig själv. Jag tror att jag är feg ibland. Jag vill inte visa att jag bryr mig, för då blir jag svag och i en utsatt position där folk förväntar sig en motaktion. Tro fan att det är lättare att rycka på axlarna. Jag vet inte hur man är liten...
Och nu har jag snackat i så mycket gåtor att tungan krullar sig och fingrarna viker sig. Och jag har helt tappat bort mig bland mina egna resonemang.
Psykoanalys någon?
Färden genom mitt medvetande.
Idag fick jag vattenplaning. Bilen krängde över bägge körfälten och jag förlorade kontrollen över min färd framåt. Det var tackolov inte värre än att jag återtog kontrollen ganska omgående, men obehagligt var det.
Lite som jag tuffar på i mitt vanliga liv också antar jag. Raskt framåt i ett bra tempo, hastiga omkörningar och hatar att ligga bakom nån. Vill vara först. Här kommer jag. Och så. Utan att man fattar att nåt händer, så befinner man sig nån annanstans. Bara för att lite vatten kom i vägen.
Olustigt.
Dagens kloka ord.
Sorgligt men sant.
Fredagsflörten
Åh vad det kliar i mina fingrar!!!!!
Shit, jag är så paniksugen så jag nästan kräks på att ringa till Christer P3.
Denna fantastiska man som heter Ante - jag vill HA!
Vad stoppar mig? Äh, jag kan fan inte med att flörta rätt ut i etern. Till och med jag har mina gränser!
FAN för gränser. Han är ju perfekt!
Tre ord.
Jag håller på att göra nåt knäppt, snudd på dumt. Men jag kan inte låta bli.
Måste prova allt. Så vet jag sen.
"Din person har ingen logik"
I min bransch finns en kvinna, K, som jag tycker jättemycket om. Jag beundrar hennes sätt och gillar hennes personlighet. Jag vill inte vara som henne, men tycker verkligen verkligen om henne. Hon har en skön stil och kör sitt eget race rätt igenom. En del jämför oss två, jag väljer att ta det som en komplimang, även om jag vet att inte alla skulle göra det.
När vi sågs sist så satt vi ner och snackade om livet i allmänt. Jag flummade väl ut en del och lite fram och tillbaka, sådär som jag gör mest. Jag tyckte vi hade det jättetrevligt, vi var liksom ett helt gäng brudar i olika åldrar som skrattade och flamsade när tröttheten var som värst och man hade jobbat för länge.
"Alltså fy fan P, va jobbig du måste vara att leva med. Din person, den har ju ingen logik liksom..."
Och så skrattade alla, inklusive jag själv. K däremot tittade grundligt på mig och skakade på huvudet, halvt road; -"Jag menar det, jag förstår mig inte på dig, du är fantastiskt ologisk och helt otrolig." Jag slutade skratta ganska omedelbart, för helt plötsligt så var jag faktiskt inte helt med på noterna längre. Jag tog ett steg tillbaka och frågade K vad hon menade. Hon fortsatte att skaka på huvudet och log åt mig. Upprepade samma sak igen, kramade mig och gick. Sedan dess har vi inte setts.
Jag fortsatte jobba eftermiddagen ut, men kunde inte riktigt släppa hennes ord. Fortfarande, två veckor senare, har jag ingen aning om jag ska ta det som positiva ord eller inte. Jag antar att jag valt att inte göra det. Däremot tänkvärda. Jävligt tänkvärda.
Mitt liv utan internet.
Satt med en vän i bilen och filurade ett slag. Vi hade varit hemma hos en vän för att fira födelsedag, haft mycket trevligt men var trötta och begav oss hemåt. Det kom fram att vi båda såg fram emot att avsluta kvällen med datorn i knät görandes allehanda onödiga saker på stället som brukar kallas nätet.
H - P, tänk hur ditt liv skulle förändras. Tänk om internet slutade att fungera...
P - Hm, det skulle göra större inverkan på världen att stänga ner internet än en kärnvapenattack.
H - Jo, förvisso, men rent personligt.
P - Då skulle du hitta mig på Brisso (lokal krog med ensamma och övergivna själar - dömda av mig).
Men allvarligt. Hur blev det såhär? Hur blev jag helt beroende av min värld på nätet? Inte nog med att jag bokar hotell, resor, köper biljetter, betalar räkningar på internet - jag har också flertalet av mina vänner där. Det är där jag håller kontakten med folk jag annars med största sannolikhet skulle tappat den med. Som de flesta andra "semi-unga" har jag också vänner som jag känner enbart via tangenterna. De är jättemycket värda för mig. Kanske inte när jag är sugen på att ta en fika på stan, men på andra sätt.
Kontakten med världen har blivit lättare, mer åtkomlig, men också opersonligare sägs det. Jag kan ibland tycka tvärtom. Det blir snabbare personligt på nätet än i verkligheten. För man sitter där man sitter, i sin skyddade värld utan någon som kan vända på klacken och gå. Man berättar saker som man kanske aldrig berättat för någon i verkligheten. Eller ja, jag gör. Och folk som jag pratar med. Det är rätt speciellt egentligen.
En blogg - en dagbok, en skildring av någons vardag, liv. Åtkomlig för de flesta, men som gör mig oåtkomlig för lika många. Eftersom jag väljer att inte berätta vem jag är. För hade jag då kunnat vara hundra procent ärlig? Och offentlig?
Och nu gled jag ifrån ämnet totalt, som vanligt.
Well. Det jag kommer fram till på rak arm är att mitt liv, MITT LIV, det hade varit jävligt mycket tråkigare utan tillgång till resten av världen med hjälp av ett par fingernedsättningar.
Det känns i luften.
Jag har tittat noga på träden utanför mitt fönster. Kikat in varenda liten gren. Nej, inga löv ännu, bara blad. Inte någon antydan till gult, orange eller rött. Bara grönt så långt ögat kan nå. Men så är det bara augusti.
Men jag känner det. Luften har ändrat sig. Det blåser annorlunda, det luktar annorlunda. Mitt humör säger mig att det snart är mörker, mörker, mörker.
Jag är rädd för hösten. Rädd för vad den gör med mig. Jag blir nere, melankolisk och djup. Ibland gråter jag.
En del säger att hösten är det bästa med det svenska året. De får lov att vara inomhus, läsa böcker, dricka thé och tända ljus. Fuck that, säger jag som älskar ljuset, solen och värmen. Jag kan läsa en bok på gräsmattan, jag kan dricka thé på morgonen och kvällen och ljus, det har jag tänt året om.
Men självklart, eftersom jag innerst inne (och man behöver för all del inte leta så länge) är en positiv själ så ser jag fördelar även med hösten. Det är skönt att andas, det är vackert när solen skiner och det är fantastiskt kul att shoppa ny höstgarderob!
Funderar på att sätta upp ett mål med min höst. "Projekt: Hitta kärleken" tror jag jag ska kalla det. Nu får jag sluta irra runt och hitta fel på allt och alla. Nu får jag sluta leka Sex and The City och faktiskt ta tag i mitt känsloliv. Så svårt kan det väl för helvete inte vara?!? Alla andra hittar kärlekar i varje hörn, då kan väl jag öppna ögonen också? Om inte annat, fan, jag får väl ta och nöja mig snart... Kan väl inte hitta alla kvalitéer hos en och samma antar jag. Jag kanske ska vara förbannat glad om han är snäll och tycker om mig?
Men ärligt... Det går ju inte. Hur mycket jag än försöker så kommer det inte att gå. Jag är inte personen som nöjer sig. I så fall så hade jag haft åttiåtta förhållanden de senaste två åren.
Äh, fuck gilla hösten och fuck nöja sig.
Jag gillar mitt liv som jag lever det nu, om det är nån som absolut måste nästla sig in så är de välkomna att försöka. Jag lovar att ta det under noggrant beaktande.
