P som i Pilutta

Förvåning utbröt.

Igår satte jag mig till ro, började skriva det personliga brevet till PHS.

Det är här jag ska briljera med min stilistiska förmåga, skriva läsarna av stolen och förföra dem genom mina bokstäver. Jag vet att jag är bra och att jag kan. Därefter ställs också mina krav på mig själv. Klart det måste vara perfekt. Glöm alla uppsatser, debattartiklar och liknande som det sattes betyg och omdömen på. Det här är långt viktigare. Den här A4-sidan påverkar min framtid och mitt liv.

Jag upptäckte något nytt hos mig själv. Något jag faktiskt snuddat vid innan men inte reflekterat någon längre stund vid.

Hur ego jag än kan tyckas, hur öppen och ärlig folk än uppfattar mig, så har jag uppenbara problem med att bara prata om mig själv, om hur jag är och vem jag är.

Faktiskt.

Jag läste Malins text om sig själv, en öppenhjärtlig blogg om henne. Fantastiskt att läsa en kvinnas ord om sig själv, och jag tänkte för en stund att jag skulle inspireras och göra detsamma. Kanske mest för den egna terapins skull. Aldrig tidigare har jag suttit så länge vid ett tangentbord utan att ens göra en enda nedtryckning.

Dejtade en kille för ett par år sedan. Han älskade min förmåga att lyssna på honom när han pratade om sig själv. Det var ganska intressant stundtals, han ägde verkligen förmågan att totalt uppslukas i sitt samtal om huvudpersonen som sig själv. När han efter ett par timmars monolog med nyfikna följdfrågor och hummanden så ville han ha samma redogörelse av mig. Ett mycket effektivt sätt att få tyst på mig.

Jag berättar gärna anekdoter, händelser och små utdrag om mig, jag tycker att det är roligt att dela med mig och jag bjuder gärna på mig själv. Däremot var det först igår kväll/natt som jag upptäckte att jag faktiskt har svårt för att enbart berätta om vem jag är och varför och hur.

Kanske är det där det märks. Att den till synes öppna boken är svårläst och bara till för några få.