När tonerna slår mot en...
Tårarna föll mot armar som krampaktigt höll hårt om ratten.
På väg hem idag föll det sig väl. Anna Ternheim var dagens värd för P3 Musik mellan 13 och 14 och jag lyssnade frenetiskt. Hennes melankoliska röst ledde oss till låt efter låt som var värd att lyssnas till. Jag njöt och verkligen tog till mig varje tankegång. Någonstans i mittenslutet så började hon prata om artisten hon hyser en slags hatkärlek till. Artisten vars röst ingen lämnas oberörd av. Kate Bush.
Jag svär. Så snart tonerna började strömma ur min bilstereo på högsta volym så var jag tillbaka och var tio år igen. Jag var åter en smärt ballerina som böljade min kropp genom dansstegen. Pappa grillade flintastek och mamma gjorde potatisgratäng. Ur högtalarna dånade det högt från en Classic Love Songs-platta. Visst är det säkert jag som överdriver i efterhand, men det känns som att jag hörde dessa toner varenda fredag under min uppväxt. Denna tillsammans med Jennifer Rush´s The Power of Love gjorde min barndom så lycklig som bara en dröm kan vara. Föräldrar som stryker varandra över ryggen, ger varandra gliringar och två perfekta barn som springer omkring och velar. Flugor som smiter in genom öppen altandörr, sista solljuset för dagen som ger den allra mest perfekta värmen och så doften av nygrillat. Ljus, värme och skratt.
Jag slogs till golvet av tonerna som formligen trycktes in i bröstet på mig. Kunde knappt andas av den högtidliga stämningen. Varenda hårstrå stod givakt på min kropp, varenda por kändes vidöppen och ögonen rann. Det är så vackert. Minnet av den perfekta barndomen.
Kate Bush - Wuthering Heights.
Jag behöver väl knappast säga att jag känner precis samma sak när låtarna spelar. Vi har verkligen haft en fantastisk och kärleksfull barndom. Sådeså!
