There's a hole in the bucket, dear Liza dear Liza.
Jag har en vän som jag märker mår dåligt. Det är för mycket och jag ser i hennes ögon, läser hennes ord och lyssnar på hennes sånger.
Mår hon bra, mår jag bättre.
Jag ser hennes läppar röra sig och jag hör orden. Där det brukar komma ut något bra - ur min mun, hörs bara tystnad. Vem är jag just nu att ge råd och stöd till min bästa vän, när min egen hink är tom? Ho-ho... Det ekar från botten på en röd hink i nåt plastigt material. Där det brukar finnas både frukt och bär i bjärta färger syns bara luft och massa bôs.
Hon är vacker och ljum, men i hennes blick syns sorg.
Det är tanken som räknas? No. Just nu fattas mig mina ord och jag känner av mina tillkortakommanden.
Konsten att säga NEJ.
Detta inlägg skrevs onsdagen 27 februari. Sparades per automatik som utkast, då min datorjävel stängdes av helt abrupt och jag närapå kastade den i väggen av frustation.
P = Chandler Bing?
Minns ni avsnittet ur Vänner när Chandler har dejtat Janice (tror jag det är, förövrigt en alldeles fantastisk karaktär!) och inte vill mer men inte kan säga nej? När han varje gång avslutar med "let's do it again sometime!".
Känner mig sån idag.
Jag försökte idag med konststycket att göra slut med en vän. Ingen trevlig situation, och ingen situation som man på morgonen kan tänka sig att befinna sig i under eftermiddagen.
Jag försökte förklara, försökte slingra mig och faktiskt säga som det är; jag hinner inte med, att det kan tyckas som lyxproblem att ha för många vänner stundtals, men så är det!
Med risk för att uppfattas som världens drygaste och mest bortskämda unge som vill hävda sig så behöver jag ändå förklara: Jag är en person med en stor social förmåga och behov, jag har lätt för att träffa och behålla nya vänner och jag tycker verkligen att det är härligt! Det finns alltid någon att ringa när man behöver någon och det finns alltid någon som vill hitta på nåt. Jag får ut något speciellt av alla mina vänner, ännu mer av mina absolut närmaste förstås. MEN! Baksidan av myntet betyder faktiskt också detta - det ständiga dåliga samvetet för att man inte hinner med alla. Rynkorna mellan ögonbrynen när jag för sjunde gången får inbox-meddelande på Fejjan från M som vill ses på en fika... Jag hinner inte och jag vill inte.
Jag kan inte ge mer av mig själv till andra, när jag inte till slut inte får nåt kvar själv...
No hay nada más.
Om jag är trött, tom och alldeles alldeles slut mentalt - hur går det då till att ge av sig själv till andra?
I onsdags försökte jag göra slut med en vän. En vän som tycker om mig mer än jag tycker om henne. Hon valde att inte förstå, och jag skakade till slut bara på huvudet och sa slutligen "visst, vi ses...". Där rann det över. Där startade jag sedan bilen, körde iväg med en rivstart och lät tårarna rinna. Det finns inget kvar till fler nu! Jag orkar inte! Jag vill inte...
Jag har fastnat. Fastnat i rollen som mig själv. Och jag suger fett just nu.
Rollercoaster.
Jag hade verkligen inte velat vara ihop med mig själv. Jag hade ständigt tvivlat på om min kärlek varit besvarad och jag hade svävat i ovisshet och säkert mått ganska kasst ibland.
Jag har världens bästa kille som älskar mig. Och jag älskar honom tillbaka. Han är fantastisk. Och jag vill älska honom så här mycket hela tiden, jämt och ständigt!
Jag vill vara trygg, jag vill känna mig hemma. Jag vill sluta vara på väg nånstans hela tiden. Jag orkar inte ha flera hem längre. Jag är trött. Jag är splittrad och atomkluven. Vill bara vara.
Och idag kommer hans prinsessa hem - jag tror jag håller mig borta. Världens bästa flickvän måhända, men inte världens bästa styvmamma. Inte ännu. Vill inte.
Ett år tidigare.
Å så var det inte mer med det.
Det här är bittert, det är surt som citron och har du inte lust att få dina romantiska drömmar krossade - sluta läs - NU.
Jag är så in i helvete trött på löften.
Ännu mer trött på smöriga kommentarer.
Det står mig upp i halsen!
Lägg ner för fan. Vart tog all ärlighet vägen längs vägen?
Jag är förbannad. Pissed off. Igår var jag ledsen, det händer inte ofta ska jag be att få tala om. Men igår var det miserabelt, eländigt och skamligt dåligt. Men idag - efter en natt med knäppa drömmar och bearbetningar - så är jag vansinnig.
Säg inte till mig hundrafemtio gånger att jag är världens bästa tjej, att det inte finns nån som jag - om du inte menar det. Och om du menar det, följ upp det då och var lite vuxen!
Alltså ärligt talat, jag får det bevisat om och om igen. Det är ingen lösryckt rubrik som jag tyckte kändes klämkäck.
Jag orkar inte. Det är inte roligt längre. Jag skiter i det här nu. Allt. Män är svin, kärlek suger. Sex är enkelt, känslor ställer till det.
Och det har inte bara med mitt senaste djupdyk att göra. Detta var liksom grädden på moset. Den där droppen som till slut fick det att rinna över.
Säg aldrig mer till mig att sluta vara hård. Säg inte till mig att släppa in någon, att riva min mur. Det gör förbannat ont. Det är mycket mycket bättre, och lättare att vara rak, ärlig och cynisk. Att tänka "jaså, du tycker om mig säger du..? Jaja, lilla vännen det blir nog bra ska du se".
Jag försökte verkligen. Tro mig. Naken, osminkad, sårbar.
Det var som att jag klättrat upp 100 meter till på berget. Det var modigt, främmande, skrämmande. Men jag kan lätt säga att just nu känns det inte värt det! För de extra 100 metrarna är skillnaden mellan ett blåmärke och flera brutna ben, när man faller ner. Eller blir nedknuffad. Tappar balansen - whatever.
Visst, jag är inte dummare än tåget. Jag dömer inte ut ett helt släkte på grund av en person. Han är ett svin. Han är en hänsynslös idiot egentligen. Men det finns så många där ute... Jag har sett er.
Jag blev lurad. Jag lät mig luras. Och jag gör inte om det.
Punkt.
Källa: P's andra blogg 21 januari 2007.
Det var då. Mycket har hänt. Tack och lov.
Som stormen river.
Efter att ha kört på i hundraåtti i en vecka så är jag hemma igen. Det kan tros vara skönt, att det är alldeles ljuvligt att återvända hem efter en vecka i mässhallen med kundbesök, monterbygge, alkohol och hämningslöst fräcka förslag - men det är bara konstigt om jag ska vara ärlig.
Jag har abstinens på endorfiner och adrenalin. Jag är tom och jag är slut.
Och jävla fucking kuk-A. Han som vet vilka knappar som påverkar mig. Jag har min man och jag är lycklig. Det är sant. Men det är klart att det är knasigt.
Och stormen river, eller tja, den bör komma snart. Alla säger det, så så måste det vara.
Om att kväva sin partner.
Fick mig en knäpp på näsan häromkvällen - en rätt ordentlig sådan.
Då jag lärde känna en av mina närmaste vänner lite bättre, strax efter att hon gått isär med sin sambo sedan sisådär åtta år, så upptäckte jag nya sidor hos henne, en annan person som jag inte tidigare mött så ofta.
Hon var framåt, skojfrisk, frispråkig och alldeles alldeles underbar. Smart, ironisk, charmerande och djup.
Den tjej som jag tidigare träffat, och också då tyckt om, var mer tillbakadragen, tyst, till synes blyg och var enligt mig, hon som aldrig släppte loss. Hon var tjejen man pratade smarta saker med över en cigg. Hon var tjejen jag alltid kände mig för full med, då hon aldrig visade berusning själv.
Efter ett tags intensiv och känslosam vänskap har jag upptäckt att dessa bägge brudar faktiskt är kompatibla, att de i kärna, hjärna och hjärta är samma person.
Som singel blomstrade hon.
Jag bloggar inte ofta om mitt X. Han hade en stor plats i mitt liv under väldigt många år och jag är färdig med det kapitlet. Jag håller oerhört mycket av honom och jag hoppas få ha honom som vän under lång tid.
Han har växt de sista åren. Blivit mogen, vuxen, tar svåra beslut och känns på många sätt klokare. Min förklaring till det hela var åldern. Till slut kom åren ifatt honom och han var utan mig tvungen att klara sig på egen hand. Han skaffade snart efter vårt break ny tjej, men en som, enligt mig, är mer lättstyrd.
En annan möjlig sanning, som jag fick presenterad för mig häromkvällen är att han blomstrat - utan mig.
X:et har blivit en bättre person. Han tar mer plats och är roligare och smartare. För nu får han tänka själv och uppskattas för den han är. Innan stod han alltid i skuggan av dig och fick ingen plats.
Jag kunde inte låta bli att ta illa vid mig. Jag reagerade instinktivt och ställde mig i försvarsposition. Jag pushade alltid honom, jag uppmuntrade, lirkade och såg till att han gjorde det han egentligen ville, men aldrig skulle vågat.
Men det finns inte hur mycket plats som helst i ett förhållande. Du är stark, X:et stod i bakgrunden, han levde genom dig. Nu är han på egna ben, hon fixar allt, men finns i periferin, nu tar han platsen.
Jag kan ändå inte låta bli att bli lite sårad. För tänk. Tänk om det blir så med J också? Han är inte superframåt, han tar inte mycket plats och är inte apan som tycker nåt om allt. Men som jag fattat det, så vill han inte vara det. Och som jag fattade det med X:et, så ville han inte det då heller.
Jag vill inte behöva dra en parallell mellan min bästa vän och mitt X.
Har jag hållt honom tillbaka från en person han alltid varit?
Eller har jag uppmuntrat honom att bli en person han aldrig skulle blivit?
Än slant hon dit, än slant hon dit...
... å än flög hon ner i diket!
Nej, det handlar inte om mors lilla kråka, utan om min nyblivna mamma till vän som jag motionerat på längdskidor ikväll.
Mitt underställ och jag satte oss i bilen och åkte ut i skogen och åkte skidor och snackade skit med gamla vännen. Vännen som jag håller kär, som finns kvar, fast på ett annat sätt.
Jag vurpade i trägårn på uppvärmningsvarvet, hon åkte i diket när första bilen kom.
Efter en halvtimma var jag genomsvettig och hon halvdöd. Att då komma in i värmen och lukta unken svett, med kalla kinder och mötas av bebis som ler med trötta kinesögon - det är lycka.
Väl hemma så har jag badat, gjort inpackning och filat fötterna. För i morgon är det måndag, sen är det tisdag, sen är det onsdag och då kommer HAN hem!!! Då ska jag dofta sommaräng och ha fötter som aldrig sett vinterskor och kyla. Jag ska vippa med mina långa fransar och förföra honom med min blotta närvaro.
Jag älskar dig så mycket J. Som det känns nu så vill jag bara vara med dig. Som det känns nu så vill jag spendera resten av mitt liv med dig.
Stora ord. Men hur förklarar man annars sina ännu större känslor?
Tårar av guld,
Jag gråter över avsaknad av familj, jag gråter över ny familj, jag gråter över julen, jag gråter över mörkret.
Kort sagt så rinner skiten ur mig.
Det som fanns en gång kommer aldrig igen, det är så längesen att vi glömt. Men det som var finns alltid kvar. Plåstret, den läkta huden, rivs av varje år lagom till jul. Såret går upp om och om igen. Även om ärret kliar mindre, så är det fortfarande infekterat ett par dagar om året.
Men vänta! Du gråter guld! Dina tårar glittrar!
Hon fångar en droppe på fingertoppen och inspekterar den för en sekund, varpå hon triumferande visar mig den glittrande vattenansamlingen. Och mycket riktigt, där ligger den; rund, spänd och alldeles alldeles guldglittrig.
Tears of Gold.
Jag lider av:
Just ja, Gott nytt.
Jag lider av stor rastlöshet, trötthet, hunger, sug, skak i fingrar och leder, men framför allt av sexuell frustration.
Kan inte min J ta och pallra sig hem snart? Det är ju djurplågeri att vara bakis och inte få den instoppad, om så bara lite lite lite.
Fruktansvärt jobbigt. Jobbigt, jobbigt, jobbigt.
Vem känner P?
Ibland är man omgiven av kära, man känner sig älskad och omtyckt men är ändå ensam.
P är en öppen bok, men vem känner henne egentligen?
Många tankar, alltför få svar.
Det kanske kommer...
Herr Winnerbäck och jag.
Jag dricker glögg med balkongdörrn öppen inatt...
Utanför mitt fönster så brusar Odenplans trafik förbi, bussar, bilar, taxis och underjordiska tåg. Jag ser stressade människor överallt, men det är tomt på strandpromenaden. Jag sitter helt solo i min lägenhet och dricker glögg ur en Conversemugg (jo, det är helt sant), naken sånär på en oknäppt fleecebadrock.
Jag luktar lite halvunket efter en vansinnesfärd E4:an fram. Det blev mörkt redan vid 15-tiden idag, och regnet öste ner så vindrutetorkarna dansade samba framför mina ögon.
Lite bittert tittar jag ut genom mina smutsiga fönster, jag ser rätt in i huset mittemot, ser tanten pyssla och dona, farbrorn smutta på kaffet, och det pretentiösa inneparet gå omvägar om varandra. Men dock, de har sina stjärnor i fönstret, stakar som lyser och gemytlighet som skiner mot mig tvärs genom glas, över gatan. Och här sitter jag. Dassig och grå och alldeles ensam.
Jag är så trött på alla mail och koder.
Jag vill vara hemma, jag vill vara med J och mysa, dricka glöggen med honom eller med H, och med tindrande ögon titta på min egen jävla adventsstjärna!
Bulimiker - jag?
Och det gäller inte bara Ben & Jerrys glasskavalkad, utan framför allt min känsla inför mig själv just i detta nu.
Jag är så jävla kär, hur det gick till vet jag ej - jag har faktiskt inte en susning... Helt plötsligt hände det bara. Och jag susar omkring i nåt slags lull lull inlindad i rosa bomull med vita kaniner hoppandes överallt. Leendet stort och kvitter kvitter. Det är helt jävla sanslöst, tror jag är hög på extacy eller nån annan kemisk drog. Låt mig i så fall aldrig drabbas av brist på denna drog!
Jag kräks på mig själv, ställer mig utanför mitt eget jag och skakar på huvudet. Vart tog jag vägen?
I'm a mess - but I can't fucking help it!
P - Jag är kär i dig! Jag är så jävla jävla kär så jag tror jag dör. Jag vill alltid känna så här.
J - Det kommer du inte, vi kommer inte alltid vara nykära...
P - Nej nej, men JOJ! Det kommer alltid kännas så här - låt mig tro det, lite lite till bara.
Kluven person?
...som säger att jag måste vara schizo.
Har saknat min sjuksyrra hela veckan, tänkt på honom och känt mig varm i kroppen när jag pratat med honom, men ändå haft en distans. Sure, jag gillar killen och han är mysig och härlig och jadi jadi.
Men så sågs vi igår, och det var helt fantastiskt! Jag ville flyga på honom och kramas, och slita av kläderna och pussas och bla bla bla. Ni kan grejen. Gick till affären ihop för att köpa kaffe till hans föräldrar som jag träffat för första gången, gick och nöp varandra i midjan och rumpan hela vägen. I liked the feeling. Han gillar mig liksom, och jag gillar honom tillbaka.
Kom hem och skrev ett inbox-meddelande på FB. Kom hem senare på natten och loggade in. Inte en respons på pirrimagenmeddelandet. Inte ett svar på mitt sms som jag filurat iväg på vägen hem...
Detta gör mig som vanligt tvivelfull som fan.
Eller är det han som är smart? Som börjat spela spelet med mig? För det funkar nämligen. Nu sitter jag ju här och väntar på att HAN ska höra av sig till MIG, det som tidigare inte hänt. Jag tänker och tänker och tänker och längtar lite.
Men ni ska se, det är nu det händer. Det är nu han backar bara för att jag verkat släppa efter. Det är nu det kommer... Du är en fantastisk tjej, men det funkar inte för mig...
I så fall. Alltså. Då skiter jag i allt som alla säger. Då är det som jag sagt hela jävla tiden - lättare med sex bara!
Jag försöker.
Jag came clean med min skrämselhicka, min fruktan och mina tvivel. Det höll på att braka rätt åt helvete, vi står långt ifrån varandra gällande relationer, känslor och bagage.
Men så visade sig mänskligheten från sin bästa sida. Han säger att han väntar.
Det känns stort. Men det känns bra, och det är det viktigaste.
Lyssnat på Savage Garden på repeat i fem timmar. Fantastiskt. Ljuva nittital kom tillbaka med ditt problemfria anlete!
Two beds and a coffee machine rör vid det mjuka som finns där inne. Jag vet att det finns, jag ska bara hitta en lösning att ta fram det också!
Och jag fattar inte hur i hela fridens namn vi kan ha så fantastiskt sex hela tiden!
Höstsolens skuggor.
Och trots att löven är vackra så är de blöta, fallna och kalla.
Värmen genom min tröja gör mig ännu varmare, jag blir klibbig och snudd på svettig. Jag tar av mig och springer över kyrkogårdens daggblöta gräs. Jag springer snabbt, som för livet. Väl uppe på kullen är mina skor våta, min andhämtning är grund och ansträngd och jag tittar ner över mina fotspår. Ser mig hastigt omkring. Där står jag; omgiven av gravstenar och gräs. Solen skiner och himmelen är klarblå. Han som tycker om mig för den jag är står hundrafemti meter ifrån mig och väntar. Väntar på att välkomna mig tillbaka till hans värld. Måste bara andas lite. Få in lite egen och frisk luft i mina lungor.
Så jag springer tillbaka efter en minut. Tar ut stegen fullt ut, känner vätan tränga genom strumporna och hur det låter i skorna "skvimp skvimp". Tjugo meter kvar. Tio meter kvar. Jag stannar en halvmeter ifrån honom och flåsar. Ler. Vänder mig om. Mina fotspår över kyrkogårdens kulle löper längs en fin och rak linje genom gräset. Jag tittar tveksamt på honom, han som jag vaknade med, som jag låg med och som jag åt frukost med.
En gång till då! Kom igen - det orkar du!
Sanningen var att jag inte orkade en gång till. Löpturen upp längs kullen kramade ur mina sista krafter, men hans kommentar var bra. Den var perfekt faktiskt. Det gjorde mig lite förvånad. De flesta skulle skakat på huvudet och bett mig att vara normal.
Det är så många andra som är normala. Jag orkar inte vara som de.
Men jag måste tillbaka till mina babysteps. Det här går för fort nu.
Ät ordentligt!
Allehanda kommentarer fladdrar förbi mitt inre. Jag är på god jävla väg att bli styvmamma - eller nåt. Och ja, nu går jag händelserna sjukt mycket i förväg... But still.
Det bubblar lite i magen. Det är lite härligt.
Och jävlar vad bra vi ligger.
Segerdansen och punktlistorna
Fy fan va jag är bra. Och snygg.
Så löd slutklämmen på ett sms idag. Och jag menar det tamejfan.
Fick ett samtal av en kollega i branschen som hört talas om mig. Den långa mörklockiga tjejen som alltid skrattar. Han hade lite tankar och funderingar som mynnade ut i ett förslag. Jag sög på den söta karamellen en liten stund och hänvisade honom vidare till min chef. Det var såpass ointressant att jag skulle tackat nej, men såpass intressant att jag kunde tänka mig en kompromiss. Men framför allt vill jag knäppa chefen på näsan genom att han får höra av någon annan hur bra jag är. Så förbannat trött på att jämt berätta det själv.
En timma därpå gick jag in genom dörrarna på väg till min karriärs viktigaste och mest betydelsefulla kundmöte. Det gick jävligt bra och en och en halv timma senare gick jag därifrån med segervittring och doften av 8 millar. Ska hålla tummarna för att resten av firman håller vad jag lovat, för i så fall kommer jag få jobba häcken av mig och få lön för mödan! Gött är det.
Skulle sprungit ikväll. Problemet var bara att jag somnade knall fall när jag bara skulle vila lite. Idol börjar om en halvtimma och det är nästintill viktigare än den perfekta kroppen. Hahaha! Inte riktigt kanske, men ändå.
Och nu helt plötsligt har jag ju nån som tycker om mig för den JAG ÄR. Vilket känns jävla skumt men lite halvbra.
Nedan följer en lista på för- och nackdelar med min sötaste sjuksyrra:
+
- Han får mig att skratta
- Han gör mig lugn
- Han kan slicka fitta
- Han är smart
- Han sätter mig på plats
- Han knullar mig som om det inte fanns en morgondag
- Han gör så jag ler
-
- Han har barn
- Han är tre år yngre
- Han är sjuksyrra och ingen business-smart surfare
- Han är extremt kramig
- Han ringer varje dag
Jag tycker såpass mycket om honom så jag ska träffa honom innan tjejerna kommer i morgon. Jag ska bjuda på mig själv och en god lasagne. En stor grönsallad och en skjukt tänd P - vad kan gå fel?
Mr A.
För den som läst min rollförteckning så råder det inga tvivel om att jag faktiskt har lite fjärilar i magen. Han är på väg hit. Ska gå på fotboll med oss på firman. Han och några kollegor. Det känns jävligt skumt.
Hur kommer det kännas när våra blickar möts? Kommer det att klia till under fötterna och snurra till i huvudet?
Jag tror och hoppas att det kommer att kännas speciellt, men inte mer än så.
Jag minns våra ljusa och nära stunder tillsammans. Kan ibland drömma mig bort till minnet av den man jag trodde han var. Minnet av den man han visade sig vara vill jag inte tänka på. Det gör mig illamående och får mig att känna mig patetisk och dum.
Jag vill ha kvar bilden av den långa, mörka och mycket vackra mannen som playade sig rakt in i mitt inre. Han som fick mig att uppleva extasen igen efter sju år av tristess. Han som sa att jag var det vackraste, smartaste och härligaste han någonsin mött. Han som jag tänkte på i över ett års tid när jag lekte med min egen kropp och medvetande.
Han jag låg jämte den natten. Och många andra nätter.
Sista natten vaknade jag av en olustig känsla. Det var liksom inte ballt att möta synen av hans särbos smycken och krämer på nattygsbordet vid min sida.
En halvtimma kvar tills jag vet hur det känns.
Och by the way. Sjuksyrran har nästlat sig in i min hjärna, och måhända också hjärta. Jag luktar honom i trosan och jag gillar det. Dags för det allvarliga snacket ikväll efter fotbollen. Var står vi? Vad vill vi? Vad känner vi?
Hur i helvete ska jag veta det?!?
"Lek inte med ditt KK's barn P!"
Döm om min förvåning...
Tänk dig in i följande situation:
Du har världens härligaste lördag då du gör i princip ingenting. Du vet att du ska till ditt kk på kvällen och få både mat och kropp. Detta göra att du bygger upp en hejdlös förväntan. Du är kåtare än någonsin och lägger lite extra skugga på ögonlocken. You are a bad mother fucker and he's gonna beg for it!
Du tar ett glas vin och en cigg innan du är redo för att gå, leker lite med tanken på att ta enbart underkläder och en kappa, men kommer fram till att det är för kallt. Eller så är du för nykter. Du trippar iväg de 300 metrarna som skiljer er åt och du känner hur trosorna är på gränsen till genomblöta. Det här ska bli toppen! Glad i hågen ringer du på dörren.
Trippande små små små steg närmar sig snabbt dörren, du fryser till is och blinkar förskräckt när dörrren öppnas av en knapp meter lång person med rosa pyjamas.
Detta var första gången jag träffade Sjuksyrrans dotter. Det var igår och det var mycket mycket märkligt.
Så kom det sig att jag istället för att omgående få en omgång, fick sätta mig med tiara på skallen och sjunga "Du ska inte tro det blir sommar". När mannen jag tänder på satt med napp i munnen och blinkade finurligt till sin dotter så borde mitt hjärta ha smält. Men om det gjorde det, så blev det hårt som sten en sekund därpå. Hon galltjöt i över en timma innan hon somnade. Visst, jag äter inte småbarn till frukost, men jag är inget direkt fan av dem heller. Och nej - jag vill inte hångla under tiden hon gråter en stängd dörr därifrån.
När jag stod och gjorde klart käket på egen hand medan han, som jag tänder på, lugnade sin dotter och fick henne till ro, så bestämde jag mig för att jag måste åka hem. Det här går ju inte. Det kändes perverst och faktiskt jävligt märkligt.
Jag kom på andra tankar en halv flaska vin senare då jag med händerna i diskhon blev upptryckt mot diskbänken och mina byxor rycktes till golvet.
Jag svär till Gud, jag vågar inte vända mig om. Min största mardröm just nu är att det står en liten person bakom min rygg med snuttefilten i handen. Jaså, spjälsäng - va bra då.
Ett par timmar och fantastiskt sex senare så letade jag upp mina kläder och ursäktade mig. Det var lite för mycket begärt att jag skulle bli väckt av gos i sängen - av en tvååring. Jag gick hem.
Babysteps min vän. Babysteps.
Jag hällde upp ett latteglas med vin, tände en cigg och ringde till H. Hon är bra på många många sätt, som sagts innan. Men en av hennes riktiga fördelar är att hon nästan jämt är vaken. Snackade bort en timma eller två och gick igenom lite existensiella frågor. Gick till sängs och skrattade åt min situation. Vaknade i morse och fått sms under natten som gått. Hej P, läget - long time no seen, vad gör du? Jag sov, varpå inget svar. Kilkorv ;) Vi kunde ju ha hur kul som helst ;)
KILKORV!?!?!?!? Och tack för att jag åkte hem. För hur förklarar man bort två sms vid halvfyra-tiden en lördagnatt? Men det, det är en helt annan fråga.
Nu drar jag till IKEA.
