Tear me apart.
Tårarna föll mellan klädstängerna.
Det slog mig snabbt. Inom loppet av en sekund kom det över mig. Oändlig smärta i själen, bröstet och innanför ögonlocken. Jag satt i min bil någonstans i mittersta Sverige längs den välbekanta E4:an och fick panik. Ville parkera biljäveln och lifta hem. Skita i allt och rulla ihop mig till en boll. Men mest av allt ville jag bara att mamma skulle komma. Att hon skulle krama mig och stryka bort håret ur pannan och säga att allt kommer bli bra.
Ringde till och med min far. Ringde mamma. Ingen svarade, eller tja, pappa gjorde, men hade inte tid.
Fick andnöd och strupen snördes samman. Ringde Anna och fick bara fram "hjälp, jag tror jag bryter ihop nu...".
Nu går det inte längre. Det funkar inte. Jag klarar inte mer. Det går inte.
Efter några ord på vägen och ett antal mil senare så kändes det bättre. Svängde in på H&M för att strökolla och tänka på annat. Träffar min gudmor vid jeansen och får höra hur trött och sliten jag ser ut. Det räckte för att tårarna skulle färga kinderna med sorg och skam.
Nu faller de igen. Titiyo och Kleerup spelas på H's sida och det är allt som behövs. Även om jag inte helt och fullt fixar live-versionen, utan gillar originalet bättre. Men hennes bräckliga röst som snudd på bryts gång på gång speglar mitt splittrade inre som måste andas och få ett slut på verkligheten.
