P som i Pilutta

Det är otvunget och det är på något vis härligt.

Vi båda vet att det inte funkar, men vi har lik förbannat roligt ihop, vi skrattar och vi tramsar. Till och med kan jag påstå att vi pratade en hel del allvar under dagens lunch.

Pratade med H häromdagen om varför kärleken tar slut. Än mer har jag tänkt på detta under dagen. Jag kan titta på exet och verkligen försöka, jag försöker så det knakar, men ändå går det inte. Tänker tillbaka på det som var bra, och det är väl mest det som jag faktiskt kommer ihåg om jag ska vara ärlig, men det går ändå inte! Vad var det jag såg? Vad var det jag älskade och tände på? Visst är han en härlig person, en underbar kille att ha som vän, men sen då? HON får honom, alla gånger, för jag vill verkligen inte ha honom. Jag vill bara ibland vilja.

För det är så enkelt, han känner mig bättre än vad många av mina nära vänner gör tillsammans. Jag kan säga en sak för att få en nick tillbaka och ett "Mm, jag vet, du tänker som vanligt så här...", och varje gång har han rätt.

Vad enkelt det vore att gå tillbaka. Vad enkelt det vore om kärleken var statisk.

Nu slåss jag mest med mig själv om vem jag är och vem jag vill vara.

Jag vill tillbaka till den förbehållslösa kärleken som fanns i min kropp för ett par veckor sedan. När jag kunde gå genom eld och vatten, över berg och genom dalar för en annan. Nu är jag tillbaka till min egocentrering och slits mellan mig själv och mitt bättre vetande.

Cogito ergo sum. Jag tänker, alltså finns jag.

Bevingade ord som följt mänskligheten under många år.

Jag tänker för mycket, alltså försvinner jag.