På heder och samvete.
Ingen smutstvätt som skräpar.
Visst är jag lite halvslarvig med mitt hem. Visst ligger det dammråttor i hörnen och visst borde jag bädda rent och tvätta. Disken ska jag ta i kväll och kanske jag också sorterar in det nytvättade som legat på fåtöljen för länge.
Men rent personligt så har jag inte längre något skitigt som smutsar ner.
Lördagen råkade spåra ur en aning. Fråga mig inte hur, men Grease-medley-uppträdande ledde till kommentaren "vill bara säga att jag tycker så himla mycket om dig", till spontant lesbiskt hångel, för att senare följas upp av utskällning av guds nåde. Samme vän som uppträtt med mig, som tycker så mycket om mig, förklarade och skrek åt mig i 45 minuter hur hemsk jag är som människa. För att jag, enligt honom, är precis som honom.
Hans ord gjorde så ont, så ont. De svider fortfarande och jag frågar mig själv om varför jag förtjänade en svada av detta mått. Det är ok att ifrågasätta sig själv, men det är inte ok att ta ut sin ångest och bitterhet på en vän. Att projicera sina rädslor och smädor på mig, att likställa oss två som en person, är fel.
Efter att ha upplevt helgens andra djupa samtal med min man, kom jag till slut clean med allt. Jag berättade om mina rädslor, min ångest, min skräck, min upplevda frihetsförlust och jag berättade om tjejen som kysste mig som jag valde att kyssa tillbaka. Jag berättade om R och om hans ilska och jag berättade på uppmaning om A. Jag berättade och han lyssnade. Jag skämdes men han bad mig att fortsätta.
Jag har outat mig själv inför hans ögon. Att se honom le och himla med ögonen när jag svalde grunt var en befrielse.
Hur detta än går, hur det än blir med vår kärlek och så kallade familjeliv som jag inte är redo för, så vet jag nu. Jag vet och känner mig helt säker på... att han älskar verkligen mig för den jag är.
Visst är jag lite halvslarvig med mitt hem. Visst ligger det dammråttor i hörnen och visst borde jag bädda rent och tvätta. Disken ska jag ta i kväll och kanske jag också sorterar in det nytvättade som legat på fåtöljen för länge.
Men rent personligt så har jag inte längre något skitigt som smutsar ner.
Lördagen råkade spåra ur en aning. Fråga mig inte hur, men Grease-medley-uppträdande ledde till kommentaren "vill bara säga att jag tycker så himla mycket om dig", till spontant lesbiskt hångel, för att senare följas upp av utskällning av guds nåde. Samme vän som uppträtt med mig, som tycker så mycket om mig, förklarade och skrek åt mig i 45 minuter hur hemsk jag är som människa. För att jag, enligt honom, är precis som honom.
Hans ord gjorde så ont, så ont. De svider fortfarande och jag frågar mig själv om varför jag förtjänade en svada av detta mått. Det är ok att ifrågasätta sig själv, men det är inte ok att ta ut sin ångest och bitterhet på en vän. Att projicera sina rädslor och smädor på mig, att likställa oss två som en person, är fel.
Efter att ha upplevt helgens andra djupa samtal med min man, kom jag till slut clean med allt. Jag berättade om mina rädslor, min ångest, min skräck, min upplevda frihetsförlust och jag berättade om tjejen som kysste mig som jag valde att kyssa tillbaka. Jag berättade om R och om hans ilska och jag berättade på uppmaning om A. Jag berättade och han lyssnade. Jag skämdes men han bad mig att fortsätta.
Jag har outat mig själv inför hans ögon. Att se honom le och himla med ögonen när jag svalde grunt var en befrielse.
Hur detta än går, hur det än blir med vår kärlek och så kallade familjeliv som jag inte är redo för, så vet jag nu. Jag vet och känner mig helt säker på... att han älskar verkligen mig för den jag är.
Kommentarer
Trackback
