P som i Pilutta

Vi vaknar av klockan, sträcker på oss och ramlar ur sängarna. First light är nära, men fortfarande är det mörkt. Vi snavar i nattvåta bikinis och stretchar nyvakna muskler. Jag gnäller över att jag inte är vaken och C ler åt mig, varje morgon samma visa. Fortsätter muttrandes ner till förrådet och plockar varsin bräda. 8'6 blev bra den här dagen också.

Sanden som kvällen innan var mjuk och varm har packats hård av nattens tidvatten och vi lämnar våra unika fotspår över den ensamma stranden. Precis som föregående dagar möts man av morgonfreaks som promenerar, joggar eller bara står i vattenbrynet och tänker. Vi utbyter igenkännande nickar, jag lite surmulet tack vare den tidiga timman, och så går vi vidare mot vårt favoritbryt, jag och C.

Vaxet skaver litegrann mot sidan, det har blivit märken som förmodligen stannar kvar, men det gör inget.

Ruskar liv i den smått döda kroppen, gör några jämfotahopp och gnider sömnen ur ögonen, kastar mig själv och brädan i vattnet och paddlar ut utanför bryten. Där ute är man ensam mot världen. Vi ser solen gå upp, kasta sina värmande strålar över träd och palmer och dimman lättar. Vattnet smeker mina ben och jag tittar ut mot havet. Bara ett par meter ifrån mig stryker morgonens första pelikaner förbi. En baracuda hoppar efter småfisk en liten bit från brädan och det killar under fötterna och pirrar i magen. Jag ser inte botten, men jag känner att jag lever.

Där kommer den, min våg. Den ska jag ha. Går ner i paddelposition och försöker tima. Hoppar upp och rider vågen in mot stranden, känner vattnets kraft under brädan och klappar vågen med handen. Tack för åkturen.

Solen har gått upp bakom trädtopparna och en ny dag har grytt i den perfekta världen.