Ut-...?
Utarbetad? Utmattad? Utsliten? Utbränd?
Ok. Jag vet att folk vill mitt väl och ve. Att mina föräldrar vill mig väl för att de bryr sig och älskar mig och vill mig det bästa. Det är annorlunda när de är överrens, stämmer inte riktigt liksom. Jag blir ställd och vet varken ut eller in. Ingen att skylla på, ingen att svartmåla. Helt plötsligt håller de med varandra, och jag håller inte med någon av dem.
Visst är jag trött, visst är jag sliten och tankspridd och jävligt ledsen just nu. Visst är det så att jag mest vill sova dygnet runt och fortsätta sova när jag vaknar, men utbränd? Give me a break...
Dock är jag rädd. Skitskraj. Bajsnödig bara jag tänker på det. Betyder suset i öronen och närheten till gråten något mer?
Visst är det mycket nu. Mannen som fuckar till det mitt i allt. Fystest för att fullfilla mitt livs dröm. Budget som inte hålls på grund av slöa Stockholmare. Tre hem att bo i varje vecka. Mygel och vita lögner på jobbet för att undanhålla diverse tester för polisen. Veckopendling med bil 40 mil var tredje-fjärde dag. Mail och pdf:er att fixa med kvällstid. Orkar inte fortsätta.
Jag är trött. Punkt. Astrött, splittrad och har en inre stress som gör sig påmind av en ryckande och domnande vänsterhand.
Ja, jag ska kanske överväga att sjukskriva mig några dagar nästa vecka. Jag ska tänka på det över helgen. Det lovar jag. Fast jag vet med mig redan nu att det inte kommer hända. Jag är inte personen som kan ringa till chefen måndag morgon och säga att "jag är trött och behöver vila, jag mår inte bra".
Och pappa; dina ord hjälper inte. De gör mig bara mer stressad, jag lyssnar på vad du säger, men det betyder inte att jag måste göra som du säger. Du och jag är inte samma person och reagerar lika gällande allt. Mamma; jag är inte pappa. Jag lovar.
Jag ska bara ta det lite lugnt nu.
Och nej, ni behövde inte leta bakom djursjukhuset... Jag kom bara 300 meter. Sen fick jag andnöd. Ok!?!
Helvetes jävla kukskit. Nu ska jag leta fram det bästa jag har inom mig, jag vet att det finns där inne.
Ok. Jag vet att folk vill mitt väl och ve. Att mina föräldrar vill mig väl för att de bryr sig och älskar mig och vill mig det bästa. Det är annorlunda när de är överrens, stämmer inte riktigt liksom. Jag blir ställd och vet varken ut eller in. Ingen att skylla på, ingen att svartmåla. Helt plötsligt håller de med varandra, och jag håller inte med någon av dem.
Visst är jag trött, visst är jag sliten och tankspridd och jävligt ledsen just nu. Visst är det så att jag mest vill sova dygnet runt och fortsätta sova när jag vaknar, men utbränd? Give me a break...
Dock är jag rädd. Skitskraj. Bajsnödig bara jag tänker på det. Betyder suset i öronen och närheten till gråten något mer?
Visst är det mycket nu. Mannen som fuckar till det mitt i allt. Fystest för att fullfilla mitt livs dröm. Budget som inte hålls på grund av slöa Stockholmare. Tre hem att bo i varje vecka. Mygel och vita lögner på jobbet för att undanhålla diverse tester för polisen. Veckopendling med bil 40 mil var tredje-fjärde dag. Mail och pdf:er att fixa med kvällstid. Orkar inte fortsätta.
Jag är trött. Punkt. Astrött, splittrad och har en inre stress som gör sig påmind av en ryckande och domnande vänsterhand.
Ja, jag ska kanske överväga att sjukskriva mig några dagar nästa vecka. Jag ska tänka på det över helgen. Det lovar jag. Fast jag vet med mig redan nu att det inte kommer hända. Jag är inte personen som kan ringa till chefen måndag morgon och säga att "jag är trött och behöver vila, jag mår inte bra".
Och pappa; dina ord hjälper inte. De gör mig bara mer stressad, jag lyssnar på vad du säger, men det betyder inte att jag måste göra som du säger. Du och jag är inte samma person och reagerar lika gällande allt. Mamma; jag är inte pappa. Jag lovar.
Jag ska bara ta det lite lugnt nu.
Och nej, ni behövde inte leta bakom djursjukhuset... Jag kom bara 300 meter. Sen fick jag andnöd. Ok!?!
Helvetes jävla kukskit. Nu ska jag leta fram det bästa jag har inom mig, jag vet att det finns där inne.
Kommentarer
Trackback
