Another place, another space.
Ni finner mig även någon annanstans.
Jag har till slut beslutat mig för att starta mig en riktig blogg, en sådan där jag kan stå för mig själv all the way. Där blir det således inga polishistorier, "hatamittjobbochallaminakunder"-historier, eller knullaberättelser. Samtliga dem spar jag hit.
Ni trogna, ni som vet vilka ni är. Följ med om ni vill, så ses vi där.
Och för er andra, vi ses här med den andra delen av storyn.
Egentid my ass
Det är mörkt och det är november. Jag är ensammare än ensammast men vill inte träffa någon, inte prata med någon och helst inte ens msn:a med någon. Jag orkar inte läsa färdigt mina dagliga bloggar och jag skummar bara TV-tablån. Jag har gott om egentid men ingen kvalitetstid.
Det suger i magen efter mat, jag är hungrig men orkar inte äta. Kylskåpet är tomt då två genomfrusna stackare åt upp soppan i natt. Jag har 7eleven sju steg bort men har ingen lust. Det hade varit trevligt med lite musik och ett glas gott rött vin. Systemet ligger hundra steg bort och radion står i köket, men sängen värmer min kropp bättre.
Jag borde ta mig upp till gymmet och springa bort lite oro, men jag är trött. Trött i ögon, själ och kropp.
Jag längtar hem något alldeles förtvivlat. Vågar samtidigt inte sätta mig bakom ratten för att omedelbums åka hemåt av rädsla för att somna längs E4:an.
Kontenta: jag tycker synd om mig själv men gör inget åt det.
Rätt åt dig idiotjävel. Det är fan inte synd om dig ett endaste dugg. Framför fötterna på dig ligger världen med all dess möjligheter och du behöver bara sträcka ut handen för att vara del av den fantastiska verkligheten utanför ditt stängda hem.
Men för all del. Håll dörren stängt, låst och haspad och stirra i taket om du tror att det gör dig gladare.
Jag var speciell.
När jag och Limpan stod där sneglades det från många håll. Vi syntes där i periferin och man såg de små gotharna önska livet ur oss.
Klart är att män i gummimasker svettas otroligt mycket på nära håll. Klart är också att de är fullt kapabla att fyra av spottloskor ur öppningar i samma gummimasker. Klart är dessutom att om man är oförberedd på exploderande bomber så är det lätt hänt att man nästan trillar av scenen.
Och jag tror jag vet vad jag vill bli i nästa liv. Jag vill bli man med mycket tekniska fingrar. Jag ska låta håret växa, lira gura och headbanga inför 10 000 människor. Jag fann mig själv fånleendes åt gitarristen i Machine Head flertalet gånger, kunde inte slita blicken från hans svajande hår och hans ilskna frenesi. Kunde inte sluta tänka på den enorma träningsvärk som jag alltid drabbas av efter blöta utekvällar där headbanging hört till aktiviteterna.
Och visst är det udda. Det är inte första gången jag möter dödsmetallare, även under Hultsfred har jag utbytt ord med dem och jag reagerar lika varje gång. Så farlig och hård musik - så mjuka, timida grabbar. Jag berömde ovan nämnda gitarrist med ett "you were awesome, great show" och fick ett blygt leende tillbaka samtidigt som han högg in på lite melonbitar "oh, thankyou".
Melon? Vad hände med Jack Daniels?
Inte som Pinocchio.
På håll är det bara en liten kille med exceptionellt lång näsa. Jag tror dock inte han gjort en Pinocchio och ljugit sig till längden, utan snarare något annat, mer grymt och skrämmande.
Sant är i alla fall att det var en otroligt häftig upplevelse att vara backstage innan, och faktiskt PÅ scen under själva Slipknots show. Och show, det var det! Sedan att jag inte var kapabel att ha den goda smaken att digga det musikaliska, det är ju en helt annan sak. Det där med VIP, det passar liksom mig...
Heartbeats vs Sockerkick.
Jag har drabbats av en förfärlig hjärtklappning. Ögonen är uppspärrade som på en skrämd avelshingst och det pirrar i kroppen.
Har det med mina pastellfiskar och lonkakola att göra?
Humor enligt hanen.
Jag fick en länk skickad till mig från min man. Han hade kommit på vad han skulle ge mig i julklapp sa han. Själv var han mycket nöjd och jag såg honom nästan flina 40 mil bort (åh, saknar!).
Julklappen var väl en sådär god idé?
Åh åh åh.
Sur, frusen och butter räckte jag fram min påse lösgodis till charmören på 7eleven (för övrigt någonting för dig H!). Han log åt mig, ställde påsen på vågen och frågade Godis alltså? På en tisdag? Med sitt okynniga leende och pliriga blick är han omöjlig att bli arg på varpå jag bara väste Käften... och plirade tillbaka. Han skrattade åt mig och jag fick betala. Kvitto? Frågade han och fick ett nej. Just det, inga minnen va? Han fortsatte lömskt att le och jag väste tillbaka och fann mig småleende Nej, inga bevis.
Hur ska han veta att jag går på strikt diet och har världens bästa karaktär (förutom tårtåterfallet) och inte köpt eller ätit godis på över tre månader? Hur ska han veta att jag hade dåligt samvete redan när plingplonget ljöd i dörren?
Hur som haver. Allt är glömt, allt förlåtet. För nu är det bara jag och 2,5 hg lösgodis.
Utvilad.
Tänk dig in att du ska göra väldigt viktiga fysiska prov i Växjö. Det tar enligt Eniro 2,44 att köra dit och det börjar kl. 08.00 på morgonen. Det är kallt i bilen och du har sovit dåligt och varit rädd för att försova dig. Timmarna i bilen är pirriga, jobbiga och sömniga. Du äter kalla ägg och dricker kaffe ur termosmuggen. Näsan är kall och du måste stanna och pissa varannan mil.
Tänk dig istället in i att vakna utvilad kl halv sju, tar en dusch och går nerför trapporna. Du tar en morgontidning och plockar åt dig av den digra frukostbuffén.
Tack Scandic för mina bonuspoäng!
Aktarej så'ru 'nte fårej en smäll på käften.
I mitt huvud ekar det. Jag har nu stått emot i fyra timmar och jag blir bara argare, surare och bittrare. Pms:en från helvetet eller något är det som härjar i min kropp för allt jag kan tänka på är smågodis.
Gick till affären och köpte köttfärs och avocado, stekte biffar och försökte uppskatta maten. Det var visserligen jättegott, men vadihelahelvetet! Jag måste ha GODIS!
Jag vill inte bli en tjockis igen, jag känner mig helt hysterisk, manisk, panisk. Mina plus fyra hekto hade jag gått ner i morse igen, men jag har ju förihelvete 5 kg kvar till målvikt! JAG KAN INTE ÄTA GODIS!
Men jo, jag måste.
Ses på 7eleven.
Tuffa tider
Om en enda människa till idag nämner orden Tuffa Tider eller Lågkonjunktur så kräks jag.
EN ENDA.
Så låt bli.
Jag har bytt krogen mot skogen.
Det var inte som förr.
Sms-terror i telefonen i lördagskväll fick mig att bestämma mig för att avvika från mannens kalas för att sluta upp med två av mina nära vänner. Jag var själaglad över lite kvalitetstid med dem, några öl och mycket skratt. Meningen var att vi skulle gå ut. I två timmar trivdes jag i deras sällskap, kände mig sjukt snygg och tyckte det skulle bli trevligt att komma ut på krogen igen efter lång bortavaro.
Vi kom till stället halv två.
Kvart i två satt jag i en taxi hem.
Nej. Det var helt enkelt bättre förr.
Återfall
Nej jag har inte börjat röka igen.
Dock gav jag dieten fingret i helgen och frossade i allt som tänkas kunde.
Resultatet blev + 4hg sedan förra veckan, men det var det lätt värt.
Två bitar kaloririk smörgåstårta varpå jag mådde hemskt illa...
En halv daimtårta i sängen i går kväll - det var himmelskt!
Två bitar hemmagjord gräddtårta, äkta hemmafru-style = marsánkräm, chokladmousse, vit riven choklad. För sött för mig, men va fan.
En stor egen pizza! Åh.
Dessutom öl, vin och två glas äkta cola.
Idag blev det åter ägg. Och så boxpass ikväll. Tur att mannen bara fyller år en gång om året...
Jag tog dem med storm.
Sure, den blev svindyr med ingredienser där det inte sparades in på nåt, men jävlar så god.
När tonerna slår mot en...
Tårarna föll mot armar som krampaktigt höll hårt om ratten.
På väg hem idag föll det sig väl. Anna Ternheim var dagens värd för P3 Musik mellan 13 och 14 och jag lyssnade frenetiskt. Hennes melankoliska röst ledde oss till låt efter låt som var värd att lyssnas till. Jag njöt och verkligen tog till mig varje tankegång. Någonstans i mittenslutet så började hon prata om artisten hon hyser en slags hatkärlek till. Artisten vars röst ingen lämnas oberörd av. Kate Bush.
Jag svär. Så snart tonerna började strömma ur min bilstereo på högsta volym så var jag tillbaka och var tio år igen. Jag var åter en smärt ballerina som böljade min kropp genom dansstegen. Pappa grillade flintastek och mamma gjorde potatisgratäng. Ur högtalarna dånade det högt från en Classic Love Songs-platta. Visst är det säkert jag som överdriver i efterhand, men det känns som att jag hörde dessa toner varenda fredag under min uppväxt. Denna tillsammans med Jennifer Rush´s The Power of Love gjorde min barndom så lycklig som bara en dröm kan vara. Föräldrar som stryker varandra över ryggen, ger varandra gliringar och två perfekta barn som springer omkring och velar. Flugor som smiter in genom öppen altandörr, sista solljuset för dagen som ger den allra mest perfekta värmen och så doften av nygrillat. Ljus, värme och skratt.
Jag slogs till golvet av tonerna som formligen trycktes in i bröstet på mig. Kunde knappt andas av den högtidliga stämningen. Varenda hårstrå stod givakt på min kropp, varenda por kändes vidöppen och ögonen rann. Det är så vackert. Minnet av den perfekta barndomen.
Kate Bush - Wuthering Heights.
I FORM!
Idag svävade jag på löpbandet. Jag ställde in ett program som gick fort och sedan fortare, som gick plant för att luta ordentligt uppåt, plana ut och sedan uppför igen. Svävade gjorde jag i sisådär 8 minuter, resten av halvtimman sprang jag. Och sprang. Och sprang.
Men fatta. I våras när jag sprang, då var varje steg en kamp. Idag är jag åtta (8!) kg lättare än i våras och jag kan berätta att det KÄNNS verkligen på löpbandet!
Kanske lite såhär?
OK Go - Here it goes again
För övrigt världens bästa modevisningslåt!
