Oförutsägbara sanningar
Jag måste hej, jag måste hej, jag måste hejda mig...
Min kropp reagerar hormonellt på saker runt omkring mig. Jag uppfylls av total värme och lycka blandat med sorg och vemod när lilltjejen kramar om mig och säger "Millan, jag har längtat efter dig...".
Att ha ett bonusbarn varannan vecka är en pärs, det är en karusell som går upp och ner och runt hela tiden.
Jag blir äckelstolt och gråtmild när hon springer tillbaka in i lägenheten från sin mamma i trapphuset för att slänga sig om min hals, då hon blir hämtad. Det snörps åt i bröstet och gör det svårt att andas.
Livet med barn är fantastiskt. Även om de inte är ens egna. Och tänk, tänk att det är jag som säger det! Jag står för det, jag gillar inte ens dem egentligen. Eller hm, gillade...?
Men visst är det många fördelar med att hon åker hem en vecka också. För det är ju nu man kan sexa till det!
Bolibompasex är liksom inte riktigt att jämföra med "dra i håret och sättpåmig-fasoner". Kort och gott har jag inte vant mig vid att vara avslappnad med en treåring som man vet kan smyga upp när som helst. Skräcken är att njutningsfullt blunda och ge sig hän för att sedan öppna ögonen och möta en frågande blick.
Nä tack. Där går min gräns.
Min kropp reagerar hormonellt på saker runt omkring mig. Jag uppfylls av total värme och lycka blandat med sorg och vemod när lilltjejen kramar om mig och säger "Millan, jag har längtat efter dig...".
Att ha ett bonusbarn varannan vecka är en pärs, det är en karusell som går upp och ner och runt hela tiden.
Jag blir äckelstolt och gråtmild när hon springer tillbaka in i lägenheten från sin mamma i trapphuset för att slänga sig om min hals, då hon blir hämtad. Det snörps åt i bröstet och gör det svårt att andas.
Livet med barn är fantastiskt. Även om de inte är ens egna. Och tänk, tänk att det är jag som säger det! Jag står för det, jag gillar inte ens dem egentligen. Eller hm, gillade...?
Men visst är det många fördelar med att hon åker hem en vecka också. För det är ju nu man kan sexa till det!
Bolibompasex är liksom inte riktigt att jämföra med "dra i håret och sättpåmig-fasoner". Kort och gott har jag inte vant mig vid att vara avslappnad med en treåring som man vet kan smyga upp när som helst. Skräcken är att njutningsfullt blunda och ge sig hän för att sedan öppna ögonen och möta en frågande blick.
Nä tack. Där går min gräns.
Kommentarer
Trackback
