Kasta inte sten i glashus...
... heller ej i huvudet på mig.
Då jag är av det brôtigare slaget och gillar att busa och brottas med barn så uppmuntrar jag till saker som Pappa senare säger Nej till.
Jag tyckte det var ett roligt trick att kasta småsten i vattnet och lyssna på plumset då stenen bröt vattenytan. Så tyckte också Fröken T. Men småstenen växte till större sten och rätt vad det var hade den lilla handen sluntit om vad som kan tyckas vara ett klippblock i flickehanden och träffat mig rätt i huvudet.
Min ena hand åkte upp och stoppade det eventuella blodet från att spruta och den andra handen åkte in i munnen där jag bet allt vad jag hade om knogarna. Jag tittade upp i himmelen och fokuserade på allt annat än den ringande smärtan och den besynnerliga blicken från treåringen.
Pappa simmade fram glad i hågen och förstod strax vad som hänt och gav sin dotter en reprimand om att stenkastning, det är ingenting som man bör syssla med.
Lilla Fröken T - en försiktig Pappa och en sjövild styvmamma som uppviglar till brott.
Sällan har jag fått skylla mig själv så mycket.
