P som i Pilutta

Det var en trevlig kväll från början.

Många som jag håller av kom ut och satt i gröngräset, badade, tände grillen, chillade och snackade strunt. Det hade kunnat knytas ihop till den perfekta kvällen. Min man gjorde en storartad prestation på vattnet och jag var stolt som en lejonhona.

Så stampade jag i slalombindningarna för första gången sen förra året. Mannen satt i båten och jag kände väl viss press på att han skulle tycka jag var duktig. Då han kysst mig till sömns med orden "du är så jävla häftig" kvällen innan då jag visat hoppkunskaper, ville jag ha mer.

Första rundan, kände lite på vattnet - kändes ovant och sisådär. Andra rundan började perfekt, såpass perfekt att jag kände att det skulle gå vägen hela vägen. Det ska man dock aldrig känna, för det är då det går åt helvete.

Mötet med vattnet i väldigt hög fart, volterna, skidan som lossnar, nacken som knakar, vattenytan som slår upp vatten innanför ögonen - det är lika med trauma för mig.

Chock. Tårar. Ilska. Besvikelse.

Idag har jag blåtira under massivt lager av lila ögonskugga. Huvudet spränger, ryggen och nacken smärtar. Har en flodhäst sovit ovanpå min kropp inatt?



Aj aj.