Jag kan inte!
Jag vet inte hur man gör!
Följande scenario utspelade sig nyss ett stenkast härifrån:
Kommer hem från jobbet, suttit över tiden en stund och är trött, irriterad och uppgiven över situationen där man tänker och tänker och tänker, och ändå inte får ihop det. Stressar genom disken som inte diskade sig själv och muttrar för mig själv över torra russinfingrar och dunkande huvudvärk. Ser ändå fram emot att gå till mannen och hans dotter på en mysig kvällsmat. Jag har tidigare under dagen kommit fram till att jag saknat det lilla krypet och pratat mig varm om min nyfunna roll som vad-jag-nu-är.
Kommer innanför dörren med huvudvärken och nu nedkylda russinfingrar, mannen tar med sig soporna och lämnar mig ensam med tvååringen. Det här ska väl gå bra, vad handlar det om? Fem minuter... Lägger mig på golvet och leker Björnen sover (ironiskt nog). Tvååringen välter mitt i en mening och stortjut utbryter.
Jag sitter på knä och blåser på handen som jag inte för mitt liv kan förstå kan göra ont, hon skriker för full hals och jag blåser och blåser, försöker avleda tankarna, tittar på skor som glittrar, böcker som ser skojiga ut och känner paniken stiga i min trötta kropp. Ingenting fungerar. När mannen efter tre minuters frånvaro kommer in så sitter jag fortfarande på knä, hon står vid dörren och skriker för livet.
Han tar upp henne i famnen och hon snyftar mot hans hals. Han lugnar på det där viset som pappor gör, och hon kommer till ro. Jag å andra sidan känner klumpen i halsen förstoras för varje andetag, näsvingarna börjar vifta och ögonen tåras. Ursäktar mig och förklarar vad som hände. Ingen fara såklart.
Går in på toaletten och bryter ihop.
Jag kan inte. Jag vet inte hur man gör! Jag är värdelös och hon hatar mig.
Blir dock rationell efter en stund och tar mitt förnuft till fånga och går ut och äter den förbannade kvällsmaten. Blir kompis med tvååringen och får en varm kram av den fantastiska pappan. Hjälper inte. Jag kan fortfarande inte. Visst, hon är trött och jag är inte mamma. Det fattar väl också jag.
Trots idoga övertalningsförsök att få mig att stanna så åt jag upp mitt knäckebröd, drack ur mitt thé, torkade mina tårar, snöt mig och gick hem.
Fy fan. Fan.
Det här är skitjobbigt. Bara så ni vet det, så är det helvetes jävla kukjobbigt.
Jag vill ju bara kunna. Sådär som andra kan.
P!!! Alla andra kan inte heller bara så där. Vi samtalade ju om det här. Du är inte hennes mamma eller pappa och för en tvååring så hjälper inget substitut när hon blir trött och grinig. Du är och förblir just nu en "lektant", någon som kan ha väldigt kul med. Någon som kan stimulera henne och lägga pussel. Jag tycker att bara på grund av att du försöker så är det bevis på att du faktiskt vill och då kommer det att släppa så småningom. Det behöver bara ta lite tid.
Du är världens bästa P! Love U!
Bra svar H!
Om man försöker så vill man och till slut så går det.
Tillit. Tålamod. Sen får du också trösta.
Jag blir ändå impad av att du är så duktig.
Bra jobbat P!
