Here I come.
Ibland är jag inte bra för mig själv, och då är jag ännu sämre för andra.
Siktet är inställt.
Hey, are you my male nurse? I'm in pain, and I think you come in handy helping me out. Lets cock, or no, sorry. Cook. ;p
Släpp någon in på livet!
Analysen av mig själv fortsatte vidare. Inte räckte det med en blogg som fick mig att fälla salta tårar, nejdå.
X:et kom förbi på en kopp kaffe och spann vidare på samma tema. Jag orkade en stund men sen skakade jag på huvudet, slängde med håret och gav honom mitt mest vinnande leende. Han gick på det en millisekund, sen skakade även han på skallen och suckade.
Fick skjuts upp till Matti med sambo. Drack en hel del vin och spelade sällskapsspel. H slöt upp och gjorde kvällen till en av de trevligaste på länge. Analysen fortsatte så.
Jag beskrev skrattande min märkliga situation, där jag inte tycker mig uppleva kärleken, den alla säger sig hitta överallt. Matti belv med ens allvarlig och drog iväg mig på allvarsamt samtal.
Tydligen är det så att man måste vara svag, sårbar, svälja sin stolthet och överhuvudtaget bara vara bare naked för att kunna ge och ta emot kärlek. Man ska blotta sig och vara beredd på att det kan gå åt helvete, bara man visat upp hela sitt register så är det värt det.
Hm. Tillåt mig tvivla en hel del.
Även om jag faktiskt tog/tar det under rejält begrundande så tvivlar jag fortfarande. För om man ska göra allt ovanstående, så betyder det faktiskt att jag inte längre är mig själv. Och det måste väl ändå vara nummer ett, regel no 1 att följa - vara sig själv. Och jag är en fantastiskt stolt och stark person. Självklart har jag mina oerhört svaga stunder, då jag bryter och då min fasad krackelerar fullkomligt. MEN. Jag har alltid valt att dölja de sidorna för de flesta. Sen jag var barn har jag behövt vara den starka, den som man kan lita på och den som gör alla andra glada. Det finns tillfällen då jag hatar den personen, då jag bara vill bli omhändertagen och klappad på huvudet, helt enligt föregående blogg.
Men om jag helt plötsligt ska vara sårbar, blottad och naken, vem är jag då? Någon annan. Och vem älskar man då? Inte mig. Och vem kan jag då älska? Inte mig själv i alla fall.
Jag är jag. Bara jag. Eller framför allt. Hela jag, hela tiden.
Och JA, jag ska ändå försöka ta in era råd!
Och så kom det sig.
Livet är lätt på egen hand. Med telefon och datorn i knät. Bilder är farligt.
Jag kommer aldrig bli statsminister!
Salta droppar utför min kind.
Varför är det lättare att lura sig själv än att lura sin bästa vän? Varför ser hon saker så lätt, när jag blundar så hårt?
Visste inte själv att jag reagerat så starkt, i många aspekter. Ibland behöver man säga saker rakt ut i luften, först då blir de verkliga. Sedan blir de sanna när vännen säger som det känns. Som det känns när man känner efter.
Brukar skratta åt mig själv. Ett överlägset hånleende som visar att jag inte tar mig själv på så stort allvar, och att det är ok att ha roligt på min bekostnad. Är omtyckt av många och älskad av andra på grund av min stora självdistans. Mina närmaste ser vad som sker. Och jag får själv svårt att somna när jag upptäcker att jag gör mig själv en otjänst - jag måste inte vara ett skämt; en clown.
Men så.
Det är lätt att vara sårbar med datorn i knät och värk i fötterna. Jag är ensam här och ingen kan se mig. Cyberspace är stort och grannen skiter i mig - bara jag ger fan i hans trådlösa nätverk.
Jag är trött på mig själv. Trött på mitt säljande skratt och min roliga och tuffa fasad. Men jag känner ingen annan P. För hon som jag träffar ibland, hon som sitter här nu, hon gömmer sig jävligt långt bort så fort det finns nån annan bredvid. Såvida det inte är H, familjen eller möjligtvis Matti.
Fan. Helvetes jävla kukfan.
Kan jag inte bara sluta skämta och börja vara?
Nu är jag trött. Tar en öl och vilar fötterna.
Taggig utanpå - mjuk inuti?
Promenad med gammal flamma.
Min gamla flamma som jag hade en fling/flört/relation med för ett bra tag sen ringde.
Av många anledningar så funkade inte vi tillsammans, jag är en stark och kraftfullperson med mycket att säga om allt och inget och han är blyg och osäker. Vi hade det trevlig tillsammans, rätt ok sex, om än lite märkligt stundtals...
Hur eller hur, vi har fortsatt hålla kontakten, och efter många om och men, och försök från hans sida så har vi utvecklat en ganska jämlik vänskap. Vi pratar rädslor, familjerelationer, jobb och tappra kärleksförsök. Det kan gå månader utan att vi hörs, men så helt plötsligt ringer det eller plingar till av ett sms. Det är faktiskt jävligt trevligt.
Det kanske är lite udda, men jag är bra vän med i stort sett alla gamla avlagda (vilket låter som att det är en hel bunt...). Jag tar det som en bra egenskap!
En och en halv timmas promenad i mörkret idag var precis vad jag behövde! Tjata tjata tjata. Munnen gick i ett av återhållen aggression. Pms är en mycket orättvis åkomma som drabbar en när man minst behöver. Bättre att prata av sig än att dunka huvudet i väggen. Och bättre att prata av sig än att gå och kolla Bolibompa och dricka thé med sjuksyrran som förslaget var... Hu.
Bolibompa by the way... P - det här är verkligen inte bra.
Rollförteckning.
För att underlätta med alla alias.
Jepp, nu är det såhär va; det figurerar en del människor i mitt liv. Och jag kommer ha alias på dem allihop, mestadels bara första bokstaven i förnamnet, för det är så vi känner varandra. Men det är ändå viktigt att veta för en oinsatt läsare hur mycket som en del av de här figurerna betyder för undertecknad.
H - en av mina närmaste vänner. Singeltjej med många kloka ord. Sjukt rolig typ som ofta citeras i mina texter.
Många fler bokstäver kommer att återkomma, kanske inte superviktigt att ta upp dem alla, alfabetet känner ni till...
Sen finns det ju som bekant en hel uppsjö med karlar, män, killar, as i mitt liv. En del spelar större roll än andra för den jag var, den jag är och den jag inte vill vara.
Exet - kommentar överflödig. Tillsammans i 7,5 år. Världens bästa kille, bästisar idag med jättebra kontakt. Funkar inte som par bara.
Mr A - 15 år äldre älskare som jag haft hang-up på i över två år men som jag finally lyckades tacka nej till. Denna historia är för lång, komplicerad och patetisk. Den kräver en helt egen blogg nån gång.
Polisen - en gammal flamma som jag haft dåligt sex med för många gånger. Uppenbarligen förtjust på nåt konstigt sätt i undertecknad. Kille på nästan två meter och med Sveriges minsta kuk. Väldigt synd, trevlig kille annars.
Vakten - mannen jag trodde jag skulle uppleva den stora kärleken tillsammans med. Visade sig vara en sjukt konstig kille. Mitt hjärta krossades för första gången i mitt liv. Mitt rationella jag säger mig att det var nyttigt. Flickan i mig gråter fortfarande.
Sjuksyrran - min gamla kollega, numera kk. Udda historia. Faen. Tre år yngre, har dotter på två år. Intresserad av mer än jag. Kom över igår och kollade Heroes. Ville hångla i soffan, då reste jag mig och sa till honom att han var tvungen att gå hem.
T - destruktiv sexuell relation över msn, sms och telefon. Han hörsammar mina mest udda böjelser, måhända är en livedejt på g.
Åh, nu blev jag trött. Det finns fler betydelsefulla män i mitt liv är jag rädd. Men jag har ingen ork. Återkommer. Jag går och kissar istället.
Fel signaler???
Och så lipar jag över killar...
Äh, jag är nog en lika stor skit jag. Hoppas inte, men jag undrar ibland.
Fan, att det ska vara så svårt att få det rätt... Eller överanalyserar jag tillsammans med mina singelsystrar? Är en inbjudan att kolla på fotboll ihop inte alls så allvarligt som det känns? Är vi fortfarande bara bra kompisar som stundtals ligger med varann? Åh Gud, hoppas...
Har jag vibbat fel? Skickat fel signaler?
Hur i helvete skickar jag då rätt?
En tjej som är trevlig till naturen - är hon per automatik flickvänsmaterial? Som man vill presentera för mamma och hela tjocka vänskapskretsen? Och kolla fotboll med...
En tjej som är assnygg med stora lökar och liten röv, är hon en trofé som man per automatik visar upp på krogen och håller långt som fan ifrån mor och far?
Jag är bara jag. Men har svårt att få det rätt.
Ok, jag gillar dig som fan, men inte tillräckligt. Vi har det jävligt trevligt och mysigt ihop och ligger bra. Kan vi inte bara nöja oss där? Fotboll känns lite... Tja. Paria-varning?
Kelsjuk? Förbannad.
Kom krama mig, snälla håll om mig - krama mig.
Vissa dagar går jag omvägar runt människor för att slippa kroppskontakt. Andra dagar inte. Oftast inte faktiskt...
Idag är en av de vanliga dagarna, fast mer kelsjuk än vanligt. Vill bara gosa lite. Hålla om. Bli struken över håret lite. Tyck om mig?
Rök ihop med Vakten. Jävla idiot. Argument som inte håller. Äntligen fick jag sagt vad jag velat säga sen i juni. Tänk att det kan kännas så skönt. Tänk att man kan bli så förbannad när man märker att det varken gör till eller ifrån. En del människor föds dumma, andra fortsätter vara det livet ut. Och jag kommer springa fortare än kvickt nästa gång jag möter en. Ånger finns inte, jag lärde mig min läxa och är glad att jag känner fanskapet. Men fy fan för honom. Fy fan säger jag.
P - Jag är så jävla förbannad! Fy fan för killar!
N - Ja, men glöm inte att det finns goa killar där ute också :p
P - Hmpf.
Hur länge ska detta hålla?
Som tryggast är jag när jag somnar. Att släppa taget om dagens bekymmer och falla till ro.
Igår somnade jag i hans armhåla. Den luktade man och mycket mycket gott. Det var varmt, härligt, mysigt och tryggt. Vi låg trångt och nära, inte mycket luft emellan våra för stunden påklädda kroppar. Vi hade precis knullat skiten ur varandra på mattan på vardagsrumsgolvet. Pausat filmen för att min kropp vibrerade. Jag behövde. Han gav mig. Tack.
Att somna tätt var en bonus. Något jag inte såg komma.
Vi känner inte varandra särskilt väl. Håller på att trevande skapa någon slags balans i den relation man nu kan ha. Ingen av oss vet vad vi vill, mig veterligen. Det hade varit jobbigt att hitta kärleken hos honom. Före detta kollega, dotter på två år. Gemensamma vänner som inget vet. Uäh. Hur blev det så här?
Jag vet redan nu att det kommer att gå åt helvete. Nån kommer att bli sårad och besviken. Jag är rädd för att det inte kommer att vara jag... Efter Vaktens iskalla beteende tidigare i somras var jag stenhård, inställd på att så fortsätta vara. Jag minns att jag till och med var sugen på att såra någon annan. Trots att jag hela tiden vetat att det inte ligger för mig. Ha! Jo, det är sant. Jag är för rak, ärlig och faktiskt för god för att medvetet kunna såra och orsaka en annan människa avsiktlig smärta. Inte i spelet om känslor i varje fall.
"Jag tror inte på kk-förhållanden, det går alltid åt helvete, det är alltid någon som blir sårad"
Mina egna ord sen många år tillbaka. Min erfarenhet säger mig att jag fortfarande har rätt, ändå ger jag mig ut i denna djungel, detta kaos som det faktiskt innebär att ha en sexuell relation med någon som man inte älskar.
Ok att gå hem med någon och ha random sex. Inga som helst bekymmer, det händer då och då och alltid utan ångest. Det är när det blir en vana med samma person som det börjar snurra i skallen. Och efter två gånger så lägger jag alltid ner. Varför fortsätter jag då att åka med just den här karusellen? Mot bättre vetande, mot mitt eget förstånd? Destruktivt beteende?
Jag vill inte såra dig. Men jag tycker om när du håller om mig. Kan vi fortsätta? Bara ett litet tag till?
