P som i Pilutta

Oj vad det händer grejer...

När vägen hem från Stockholm gick förbi ljuva, vackra Vättern så sög det helt plötsligt till i surftarmen. Shit, klart jag måste surfa i sommar! Samtalet gick till C, i norraste Sverige. Klart hon var på! Helt klart något att filura och spana vidare på, bestämde vi.

Mot kvällen ringde hon upp och hade på min inrådan gått in på xtravel. KAMPANJ!

Söndag efter midsommar bär det av om allt går som det ska!

Helvetes skomärke.

Jag höll ihop det bra igår - ett tag. Kände mig hyfsat kontrollerad och had myself together.

In kommer kollegan med Små Röda Converse i storlek 27.

Jag bryter ut i hejdlös, bottenlös, riktigt hulkande gråt. Snoret rinner och tårarna droppar över skorna i min hand.

Det finns så mycket som kanske aldrig blir som förr...

Det sägs att vänskap är som kärlek utan vingar.

Jag skulle vilja ta bort ordet utan och lägga till ett komma och ett fast.

Vänskap är som kärlek, fast med vingar.

För det är vännerna som lyfter en, vännerna som står kvar och älskar en, när man tvivlar på annat.

Det finns vänner som är arga och vill sparka in pannbenet, det finns de som pratar om att bajsa i brevlådor, det finns de som ifrågasätter. Och orsaken är så enkel att de gillar mig. De gillar mig, har min rygg och vill helt enkelt att jag ska må bra. Och fastän jag nyss fått motsatsen bevisad, så var det undantaget som bekräftade regeln, för jag har de finaste vänner som går att uppbringa.

Ikväll grillar jag med några av dem. Och ältar lite till kanske.

Stor, större, störst.

Men likförbannat har jag krympt till en storlek ej motsvarande min förra. Fysiskt, absolut - det är svårt att äta och sova. Psykiskt - mitt ego och min stolthet har fått sig en törn som gör mig till en mindre och mindre person ju mer jag tänker på det.

Är jag tillräckligt stor för att ge en andra chans? Hur gör man?

Man glömmer inte, det gör man aldrig, men man går vidare och kommer över det. Om man vill...

Vill jag då? Vem blir jag efteråt?

Är jag redo att släppa något som var fantastiskt för att jag hatar fanatiskt?

Sveket var större än handlingen i sig. Och telefonsamtalet för ett par veckor sedan spökar i mitt sinne...

Jag var liten och ensam, kände mig ledsen och eländig. Hade hamnat tillbaka på ruta ett och ifrågasatte allas väl och ve. Jag grät och kröp ihop, ringde min man: "gör mig inte illa J, lova det, såra mig aldrig, svik mig inte som andra svikit mig förr, gör mig inte illa..." Svaret "jag lovar - jag älskar ju dig" känns snudd på ofattbart i nuläget.

... och tänker och tänker.

Kroppen säger Ja, men hjärnan säger Vänta.

Men jag önskar mest av allt att det var en ond, ond dröm.

Om två timmar vet jag hur det känns.

Jag vet inte hur jag kommer reagera när jag kliver in i den numera så välkända lägenheten. Jag vet inte hur det kommer kännas när jag ser det numera så välbekanta ansiktet. Det ansikte som jag sett, tittat på och känt på under så lång tid. Jag vet inte. Det ansiktet har skaffat sig nya innebörder.

Jag lyssnar på Duffy och pendlar mellan outgrundlig sorg, outtömlig ilska och total tomhet.

Varför?

Så egentligen undrar jag vad jag gör här, med tangenterna under fingertopparna.

Jag mår illa av den fadda eftersmaken i min mun. Tårarna som rinner svalkar mina heta kinder som bränner av skammen och förnedringen.

Jag saknar ord för det hela och är snudd på förvånad över hur jävla ont det gör i hela kroppen.

Jag hatar att ha rätt. Jag hatar det så mycket att jag nog faktiskt måste gå och kräkas.

Ja, jag erkänner!

Jag vill åka hem. Jag vill gosa ner mig i soffan eller sängen eller närmaste garderob med SS. Jag vill snusa honom i nacken och krama honom hårt. Jag vill åka hem.

Jag känner mig ensammare än på länge, trots att jag sitter och njuter av tystnaden. Full rulle hela helgen i huvudstan gjorde mig spak och bakfull igår. Det var fan rätt åt mig, men inte desto mindre, än mer ensam och hemlängtande.

Far och flänger, fram och tillbaka. Chefens ord som sagt till andra kollegor att jag borde resa mer. Jaha. Ska bli, ställer mig genast i givakt. Varit på sex kundbesök idag och är helt slut i kolan. Hade bestämt mig för långpromenad idag, men det blev inte så, kanske blir senare. Somnade knall fall och nu finns ingen energi nånstans. Inte ens tillstymmelse.

Jag vill åka hem.

Eller nä, jag vill bli hämtad.

So... We're taken women...

Jaha. Det var det.

Det är coolt, det är stort, kärleken är häftig.

Ändå så tänker man, tänker för mycket förmodligen. Det gör vi nog bägge, kanske till och med därför vi kommer så bra överens. Vi tänker, och framför allt tillsammans.

Herregud. De två damer på drygt 25 bast som helt plötsligt fann varandra sommaren 2006 var två andra än dem som sitter här idag - våren 2008, knappt 30 bast. Det är mer som hänt än att åren gått.

Då var jag bitter, jag var konstant kåt och jag hade alla runt mitt lillfinger. Jag hade kort sagt världen för mina fötter. Jag visste efter ett års erfarenhet hur man lindade killar runt lillfingret (trodde jag), jag lekte med män och jag njöt i fullaste drag. Jag hade bara mig själv att ta hänsyn till och levde världens bästa liv. Och jag tyckte det var helt fantastiskt att H kom och skulle leka med mig. Vi hade ungefär samma bakgrund och förutsättningar och det sa helt enkelt klick.

Mycket har hänt, många dumheter har dryftats över telefon, i soffan och i dubbelsängen. Det har rivits tapeter, det har druckits drinkar med haricot verts på morgonkvisten, det har varit hysteriskt roligt, fruktansvärt sorgligt stundtals och vi har bägge lyft på ögonbrynen åt en kändiskåt Nina Persson. Kort sagt så har massor av saker hänt. Dessa saker skulle ha hänt både med och utan mig, utan oss, men inte på samma sätt.

Nu helt plötsligt så händer det. Jag är allmänt känt jävligt trög när det kommer till förhållanden, men ja, jag har varit ihop sen typ oktober, men så... H is now listed in a relationship.

Oh. My. God.

Vi är ihop. Med underbara roliga killar som faktiskt gillar och kanske älskar oss för dem vi verkligen är. För det vet vi. Vilka vi är alltså. För det vet jag. Och det vet jag att H vet. Det tar tid för vissa, men om det får ta tid så vet man sedan mycket väl.

Jag vet vem jag är. Jag vet vad jag vill. Jag vet vad jag vill ha. Jag vet vad jag inte vill ha. Jag vet att jag är jag. Jag som jag. Som bloggen.

Och ärlighet varar längst. Även om jag inte vet om min man vet om den här texten. H är modigare och ärligare, kanske lär jag mig en gång.

H.

Du är värd allt gott, precis som jag sa.

Ikea Ikea...

Min man köper garderober till sin lägenhet. Han ska bygga in sängen med massa fina sprillans nya ekgarderobsystem från allas vår möbelbutik signerad Kamprad.

Jag älskar honom. Är vansinnigt kär i min SS. Vansinnigt förtjust i hans dotter Lilla T som gladeligen proklamerar att hon älskar mig. Vi har det hur bra som helst, jag och min lilla bonusfamilj.

Jag och SS ligger fantastiskt bra, det är fortfarande sjukt förvånande hur bra det är! Megahäftigt.

Han köper garderoberna för min skull...

Jag frågar om han inte kan skicka ett brev på posten samtidigt med texten P, du är utsatt för stor press och höga förväntningar...

Jag skrattade åt hans överenergiska beskrivning av mått, planer och beskrivning av hur fantastiskt bra det skulle bli.

- Jag älskar dig!
- Ja, men ta och flytta in då!
- Haha, ät skit...

Det går upp och det går ner och det går upp och det...

Helt vanlig konversation i bilen:

-Ska du hem och lägga dig nu då?
- Mhm...
- Det gör du rätt i, jag ska bara fixa lite på stan så kommer jag sen.
- Vilken tid?
- Mellan sex och sju.
- Åååh, sååååå seeeeeent!

Kommer hem. Somnar. Väcks:

- Mhm... Hallååå?
- Hej! Sover du?
- Mhm... Vad är klockan?
- Halv sex. Jag kommer nu.
- (vaknar abrupt till liv) VAAA!?! NÄÄÄE! Va fan J! Du skulle ju inte komma förrän sex, sju. Jag är inte iordning!
- Ehm, ok. Jag åker väl omkring, kommer om en halvtimma då.
KLICK.

Varpå jag rusar upp ur sängen, ur mysbyxor, Hultsfredstisha, raggsockor och fleecemorgonrock. Duschar übersnabbt, rakar bena och tar deo, nya trosor och hoppar i snygg top och nya kjolen. Borstar håret och tänderna och sätter på pastan.

Han kommer 25 minuter efter klicket och då är salladen halvfärdig och jag har redan fått i mig ett halvt glas rödvin.

Vi har varit ihop över ett halvår nu, och jag tror att han förstår att jag inte är född med släta ben och en fräsch odör, men man gör vad man kan för att luras och hålla scenen levande.

Hero som i H.

H, den här texten är till dig. För ibland så tror jag inte det spelar nån roll hur mycket jag säger det till dig, hur mycket du betyder och hur bra du är - tror inte du förstår vidden ibland serru.

Vet ni hur stort det är när någon tar en konflikt för en? Vet ni hur det värmer i hjärtat när man vet att nån ställer upp och faktiskt står upp för en?

H gjorde det för mig. Och jag vet att hon gör det igen.

Det är vänskap för mig.

Och ja, jag är fortfarande rörd och berörd. TACK H. Tack för att du finns för mig. Där, då, nu och förhoppningsvis alltid.

En gång räcker.

I veckan.

Åtta gånger om dagen känns lite over kill.
Ok, som vanligt så överdriver jag som fan. Men säg fyra gånger - lätt.

Att skillnaden kan vara så hårfin. Skillnaden mellan att känna sig älskad och känna sig kvävd.

Och snart orkar jag inte pendla känslomässigt längre. Kan jag inte bara bestämma mig!?! Vi har det ju hur bra som helst, fantastiskt, enormt bra sex, härliga pratstunder och massa annat bra. Älskar gör jag. Det vet jag. Jag måste bara ha lite luft. Det är så svårt att andas ibland.

Vi vaknar av klockan, sträcker på oss och ramlar ur sängarna. First light är nära, men fortfarande är det mörkt. Vi snavar i nattvåta bikinis och stretchar nyvakna muskler. Jag gnäller över att jag inte är vaken och C ler åt mig, varje morgon samma visa. Fortsätter muttrandes ner till förrådet och plockar varsin bräda. 8'6 blev bra den här dagen också.

Sanden som kvällen innan var mjuk och varm har packats hård av nattens tidvatten och vi lämnar våra unika fotspår över den ensamma stranden. Precis som föregående dagar möts man av morgonfreaks som promenerar, joggar eller bara står i vattenbrynet och tänker. Vi utbyter igenkännande nickar, jag lite surmulet tack vare den tidiga timman, och så går vi vidare mot vårt favoritbryt, jag och C.

Vaxet skaver litegrann mot sidan, det har blivit märken som förmodligen stannar kvar, men det gör inget.

Ruskar liv i den smått döda kroppen, gör några jämfotahopp och gnider sömnen ur ögonen, kastar mig själv och brädan i vattnet och paddlar ut utanför bryten. Där ute är man ensam mot världen. Vi ser solen gå upp, kasta sina värmande strålar över träd och palmer och dimman lättar. Vattnet smeker mina ben och jag tittar ut mot havet. Bara ett par meter ifrån mig stryker morgonens första pelikaner förbi. En baracuda hoppar efter småfisk en liten bit från brädan och det killar under fötterna och pirrar i magen. Jag ser inte botten, men jag känner att jag lever.

Där kommer den, min våg. Den ska jag ha. Går ner i paddelposition och försöker tima. Hoppar upp och rider vågen in mot stranden, känner vattnets kraft under brädan och klappar vågen med handen. Tack för åkturen.

Solen har gått upp bakom trädtopparna och en ny dag har grytt i den perfekta världen.

Ingen smutstvätt som skräpar.

Visst är jag lite halvslarvig med mitt hem. Visst ligger det dammråttor i hörnen och visst borde jag bädda rent och tvätta. Disken ska jag ta i kväll och kanske jag också sorterar in det nytvättade som legat på fåtöljen för länge.

Men rent personligt så har jag inte längre något skitigt som smutsar ner.

Lördagen råkade spåra ur en aning. Fråga mig inte hur, men Grease-medley-uppträdande ledde till kommentaren "vill bara säga att jag tycker så himla mycket om dig", till spontant lesbiskt hångel, för att senare följas upp av utskällning av guds nåde. Samme vän som uppträtt med mig, som tycker så mycket om mig, förklarade och skrek åt mig i 45 minuter hur hemsk jag är som människa. För att jag, enligt honom, är precis som honom.

Hans ord gjorde så ont, så ont. De svider fortfarande och jag frågar mig själv om varför jag förtjänade en svada av detta mått. Det är ok att ifrågasätta sig själv, men det är inte ok att ta ut sin ångest och bitterhet på en vän. Att projicera sina rädslor och smädor på mig, att likställa oss två som en person, är fel.

Efter att ha upplevt helgens andra djupa samtal med min man, kom jag till slut clean med allt. Jag berättade om mina rädslor, min ångest, min skräck, min upplevda frihetsförlust och jag berättade om tjejen som kysste mig som jag valde att kyssa tillbaka. Jag berättade om R och om hans ilska och jag berättade på uppmaning om A. Jag berättade och han lyssnade. Jag skämdes men han bad mig att fortsätta.

Jag har outat mig själv inför hans ögon. Att se honom le och himla med ögonen när jag svalde grunt var en befrielse.

Hur detta än går, hur det än blir med vår kärlek och så kallade familjeliv som jag inte är redo för, så vet jag nu. Jag vet och känner mig helt säker på... att han älskar verkligen mig för den jag är.

Det är otvunget och det är på något vis härligt.

Vi båda vet att det inte funkar, men vi har lik förbannat roligt ihop, vi skrattar och vi tramsar. Till och med kan jag påstå att vi pratade en hel del allvar under dagens lunch.

Pratade med H häromdagen om varför kärleken tar slut. Än mer har jag tänkt på detta under dagen. Jag kan titta på exet och verkligen försöka, jag försöker så det knakar, men ändå går det inte. Tänker tillbaka på det som var bra, och det är väl mest det som jag faktiskt kommer ihåg om jag ska vara ärlig, men det går ändå inte! Vad var det jag såg? Vad var det jag älskade och tände på? Visst är han en härlig person, en underbar kille att ha som vän, men sen då? HON får honom, alla gånger, för jag vill verkligen inte ha honom. Jag vill bara ibland vilja.

För det är så enkelt, han känner mig bättre än vad många av mina nära vänner gör tillsammans. Jag kan säga en sak för att få en nick tillbaka och ett "Mm, jag vet, du tänker som vanligt så här...", och varje gång har han rätt.

Vad enkelt det vore att gå tillbaka. Vad enkelt det vore om kärleken var statisk.

Nu slåss jag mest med mig själv om vem jag är och vem jag vill vara.

Jag vill tillbaka till den förbehållslösa kärleken som fanns i min kropp för ett par veckor sedan. När jag kunde gå genom eld och vatten, över berg och genom dalar för en annan. Nu är jag tillbaka till min egocentrering och slits mellan mig själv och mitt bättre vetande.

Cogito ergo sum. Jag tänker, alltså finns jag.

Bevingade ord som följt mänskligheten under många år.

Jag tänker för mycket, alltså försvinner jag.

This is my dance space, this is yours.

För att kunna ha mig nära, vara bara du och jag tillsammans, måste du släppa mig fri.

Det var inte meningen att det skulle bli en så stor grej av det hela. Att det skulle leda till sura miner, irritation och gräl.

Jag ville ju bara vara lite ensam.

Hon kallar sig Äpplet.

Min vän. Hon som känner mig så väl, utan att vi ses. Varför ses vi inte? Jo, för att vi bor så jävla långt och dumt ifrån varandra, för att vi jobbar häcken av oss och helt enkelt inte får ihop det! Damn damn damn.

Vi möttes på Högskolan 2001, hamnade i samma faddergrupp och jag ogillade henne från första sekund. Jag blängde och småsurade och förstod inte varför denna känsla uppkommit. Svar: hon var som jag. Ett par dagar senare var det jag och hon mot världen. Vi har skrattat och gråtit, hus har brunnit, sambos har bytts ut, hockeystjärnor har avverkats och vi har rest till Spanien och New York tillsammans. På många sätt är vi lika, på många sätt totalt olika. Ge och ta, ta och ge.

Tack vare vårt avstånd emellan så mailas vi en del. Varför vi inte rings har jag ingen aning om, kanske är det lättare att vara ärlig, utan sambos eller pojkvänner vid sidan om luren, via mail. Vi pratar livet, barn, kärlek, och framförallt varför man ibland inte är som alla andra...

P:
Ibland känner jag mig lite knäpp, som att jag inte nöjer mig med livet som alla andra verkar göra. Undrar varför det är så. U och jag pratar mycket, och känner likadant inför många saker, men häromdagen skrattade hon åt mig, skakade på huvudet och utbrast Du är den mest komplicerade kvinna jag känner! Hade varit skönt att vara en Svensson ibland, och varit glad över det. Förstår du vad jag menar?

Äpplet:
Hallå, hade vi varit Svenssons hade vi hetat det. Nu heter vi P och Äpplet och är inte som alla andra. Du o jag måste liksom söka spänning, utmanas, annars blir vi uttråkade och vissna. Vi måste reka gruppsex, tjejsex och sen konstatera att nä, kuk är det bästa.
Vi kommer alltid vara sånna tror jag. Jag är precis som du. En dag ska jag bli kändis och alla ska älska mig, eller nåt.

Jag tror baske mig hon har rätt. Kanske skulle vi göra som hon tyckte en gång i tiden och bli som Filip & Fredrik! TV - here we come!

Äpplet - jag är glad i dig. Glad för att du finns i mitt liv.