P som i Pilutta

Hon kallar sig Äpplet.

Min vän. Hon som känner mig så väl, utan att vi ses. Varför ses vi inte? Jo, för att vi bor så jävla långt och dumt ifrån varandra, för att vi jobbar häcken av oss och helt enkelt inte får ihop det! Damn damn damn.

Vi möttes på Högskolan 2001, hamnade i samma faddergrupp och jag ogillade henne från första sekund. Jag blängde och småsurade och förstod inte varför denna känsla uppkommit. Svar: hon var som jag. Ett par dagar senare var det jag och hon mot världen. Vi har skrattat och gråtit, hus har brunnit, sambos har bytts ut, hockeystjärnor har avverkats och vi har rest till Spanien och New York tillsammans. På många sätt är vi lika, på många sätt totalt olika. Ge och ta, ta och ge.

Tack vare vårt avstånd emellan så mailas vi en del. Varför vi inte rings har jag ingen aning om, kanske är det lättare att vara ärlig, utan sambos eller pojkvänner vid sidan om luren, via mail. Vi pratar livet, barn, kärlek, och framförallt varför man ibland inte är som alla andra...

P:
Ibland känner jag mig lite knäpp, som att jag inte nöjer mig med livet som alla andra verkar göra. Undrar varför det är så. U och jag pratar mycket, och känner likadant inför många saker, men häromdagen skrattade hon åt mig, skakade på huvudet och utbrast Du är den mest komplicerade kvinna jag känner! Hade varit skönt att vara en Svensson ibland, och varit glad över det. Förstår du vad jag menar?

Äpplet:
Hallå, hade vi varit Svenssons hade vi hetat det. Nu heter vi P och Äpplet och är inte som alla andra. Du o jag måste liksom söka spänning, utmanas, annars blir vi uttråkade och vissna. Vi måste reka gruppsex, tjejsex och sen konstatera att nä, kuk är det bästa.
Vi kommer alltid vara sånna tror jag. Jag är precis som du. En dag ska jag bli kändis och alla ska älska mig, eller nåt.

Jag tror baske mig hon har rätt. Kanske skulle vi göra som hon tyckte en gång i tiden och bli som Filip & Fredrik! TV - here we come!

Äpplet - jag är glad i dig. Glad för att du finns i mitt liv.