Honey, I'm home...
Det tog mig sisådär tjugo minuter att rensa inkorgen på sina 97 mail. Mest skräp och resten tar jag sen...
Det var det. Det var den semestern. Det var det hela, snipp snapp så var man tillbaka med tidiga morgnar, mascara som ska målas och hår som ska tvättas.
Jag har så mycket kärlek i mitt liv. Jag överväldigas av känslor gång på gång. Det är magiskt, det som händer.
Och listan växer...
Likförbannat får jag en uppdaterad lista varje dag med grejer jag ombeds att göra. "För att du kan allt och är så bra..."
Enda skillnaden mot föregående år är att jag slipper göra listor till mig själv, och att den som skriver listorna börjar i mitten på juni, medan jag fick listor av mig själv i mars senast...
Det var det!
Storgatan
Har idag suttit och stansat om en order, det tog mig 4 timmars effektiv tid, och då är jag ändå snabb!
Uppdag: dela upp befintlig order på 95 st små med varsin adress och ändra antal.
Vet ni hur många Storgator det var? Jäääääättemånga! Helt hysteriskt. Jag är glad över att bo i en stad utan Storgata, finns det någon adress som låter bonnigare?
Det finns nog människor som trivs med, är jätteduktiga och suveräna på att sitta och stirra på papper och skriva, ändra och jobba helt idiotförklarat dagarna i ända. Jag är det inte! Jag blir snarare en idiot. Efter sisådär 60 adresser och ordrar var jag yr och kände mig dum i huvudet.
Fy fan... Det är ändå tur att det bara är högsäsong två gånger per år.
Sommarpresent.
Det är skillnad på privata sektorn och landstinget, inte tu tal om annat.
Igår var en vanlig konferensdag för mig, det bjöds på lunch, godis, dricka och fika under dagen. Mot kvällen blev det flerrätters med önskad mängd dryck. Till det tillkom presenter i form av Sverige-tröja och andra finurliga supporterprylar. En vanlig, trevlig dag i det lilla privata företaget.
Pojkvännen som jobbar inom landstinget muttrade i telefon åt en överförfriskad P som tjoade ikapp med att ölen svalkade strupen.
- "Ni får maten betald... Ni får drycken betald! Vi får vår första sommarpresent i år... Vi får stödstrumpor!"
Om allt går som det ska, så kommer jag att sakna generositeten, kick-offerna och morötterna som hägrar om vi når budget.
Förresten kommer jag sakna många saker väldigt mycket.
Refill
Det krävs så lite för att ge glöd åt en falnande gnista.
På arbetsplatsen ljuder åter skratten, skämten, gliringarna. Telefonen går bärsärk och ordrar skrivs av snabba och energiska fingrar.
Säljkonferens med jobbiga och tunga frågor gav engagemanget tillbaka. Lunch, spännande femkamp och middag med öl och avslutande fotbollsmatch gav glädjen tillbaka.
Nu känns det inte längre som att självmord är enda vägen ut om jag får negativt besked i höst; med ny bil och en glädjefylld arbetsplats kan jag tänka mig att stå ut en sökomgång till.
Time goes by so slowly...
Ge mig styrka! Jag vill gå hem!
Orättvisor.
Därför sitter jag ensam på kontoret när alla andra jävlar är lediga för att en bunt snorungar ska sjunga Den blomstertid nu kommer...
Bakbunden
Affärssystemet är på omstart, det skulle ta en kvart. Det var två och en halv timma sedan.
Blocket är fyllt med uppgifter, det fylls nog på med ytterligare punkter är jag rädd. Snyggt och prydligt uppställt i prio-ordning. Ring honom, skicka den ordern, lagersaldo, var är grejerna? Just lovely.
Men, efter total kroppslig tömning igår så finns det inte tillstymmelse kvar av stresskänningar. Jag rycker på axlarna och går ut och plockar en bukett blommor till kontoret istället.
P on fire.
Burn baby burn.
Dags för brandövning idag. Jag ser fram emot tre timmar utomhus istället för att sitta och uggla framför burken med telefonens hysteriska ringande.
Högsäsongen har drabbat oss, och igår var hela stället nedlusat av kundjävlar från södra Sverige. Jag var inte inblandad, vilket innebar telefontjänst. Att inte vilja lägga på luren för att ta nästa samtal är en faktor jag i detta nu inte klarar av. Skakade i händerna och hade grym huvudvärk när jag satte mig i bilen hemåt.
Kollegan mittemot som ska brandöva med mig idag är bakfull efter rajtan med kunderna igår. Jag hoppas mest att han ska klara av att släcka mig, och att hans andedräkt inte tar eld.
Det är märkligt.
Igår var det jobbigt. Tungt. Kunde inte somna utan hade hjärtklappning och låg och rev mig i håret, kliade ihjäl mig och försökte tänka bort flugan som irriterade min så kallade ro.
Idag känns det bättre. Skakar lite i händerna men är effektiv som en liten blå.
Listan som stressade mig igår är helt avbockad. Check, check, check. EN sak kvar bara. Men det tar jag efter frukost.
Hänger mig så länge åt den lilla lilla tjejen med de stora tonerna.
Zippers.
Fingrarna fingrar.
Efter att ha monterat 100 st brådskande zippers så är jag allt lite öm i fingertopparna. Bra terapi dock.
Ibland längtar jag tillbaka till hjärnlöst dagsverke. Hjälpa kunder med potatissallad och medwurst, önska trevlig helg och ge pengarna tillbaka. Efter avverkad dag på jobbet gick man hem, luktade korv men var helt ledig. Inte mycket att fundera på, inte mycket att argumentera för eller emot. Inget budgetansvar, inte massa papper och uppgifter att återkomma till dagen därpå. Helskönt liv.
Kräver ju dock lite mer av tillvaron än att kunna skiva tunnaste skivorna...
Men gött att tänka tillbaka på.
Skit ska skit ha.
Today was a day, a day with sunshine, birds singing and a P that got herself together.
Idag har jag sökt jobb. Idag har jag spelat squash och sprungit efter en pytteliten jävla boll så det flimrat för ögonen. Idag har jag haft grym träningsvärk i framsida lår efter joggingtur igår kväll. Idag har jag ätit mitt livs godaste färdigköpta sallad med bulgur i bilen vid Zinkensdamm. Idag har jag bjudit Ninis på fantatisk räksallad som aldrig tar slut och en flarra fantastiskt vin på Tures. Idag har jag inte alls bjudit Ninis förresten, det gjorde nämligen chefen. Tack. Idag har jag sett Linda Rosing och Fadde Darwich hand i hand på väg mot Stureplan. De såg lika idiotiska ut i verkligheten. Idag har jag svurit över att 7eleven hade slut på lakritspuckar fastän jag ätit två denna vecka redan. Idag har jag charmat två manliga kunder med mitt största och mest vinnande leende. Idag har jag träffat två gamla klasskompisar från högskolan på Tures, det var verkligen trevligt!
Idag har varit en dag i solens tecken.
När jag satt där med CVt och det personliga brevet bifogat och adressfältet ifyllt var det ångesladdat. Det var fyra år sedan jag sökte jobb och helt plötsligt så blev det ofantligt jobbigt.
- "Skicka det nu, tryck bara på knappen uppe till vänster P..."
Och så gjorde jag det. Och fnös lite glädjefyllt. Sen gick vi ut på stan och blev lite småfulla och firade på chefens bekostnad. Skit ska skit ha.
Ord ord ord. Tänk vad ordet kan betyda mycket. Och tänk vad innebörden betyder ännu mer.
Lösskägget på.
Telefonen har ringt värre än Batmans nödtelefon i Gotham City. Jag tittar på displayen och kan inte svara. Jag förväntas sitta i bilen eller vara på kundbesök i Stockholm, inte sitta i vardagsrummet och blogga om mina polistester. Vad vill mina kollegor? Har de sett min bil på parkeringen på baksidan?
Kommer få magkatarr av den här dagen.
Så jag tar och går ut i bilen och startar motorn och ringer upp.
Restart.
Av någon anledning så hade jag rätt. Min tes höll.
"Jag kommer att göra ett mycket sämre jobb den dagen jag träffar kärleken"
Jomensåatt...
By the way så skedde något redan i Biarritz. Jag fann livet igen, jag fann mitt värde som inte alls hade med min yrkesmässiga professionalitet att göra. Vilket gjorde att jag inte längre var tvungen att äta, sova och skita jobb dygnet runt. Jag hade ett värde i mig själv oavsett hur bra eller dåligt jag gjorde ifrån mig på jobbet.
Men dagarna gick fortare förr.
Dagarna då jag brann för det här. Dagarna då jag skrattade, log och drog in stash som ingen annan. Nu skiter jag i vilket.
Budget på 8 millar... Jaha. Blir nog bra ska ni se.
Det kommer bli fler långsamma dagar på den här tjänsten...
Dagens Diva har anlänt.
Med lite inspiration av H:s text för mycket mycket länge sedan så klämde jag i ända från tårna. Jag stod där i mitten av kontorslandskapet och hade allas blickar på mig. Jag sträckte på mig och log från öra till öra medan jag berättade hur tacksamma de borde vara och hur storartat det var att just JAG kom på besök.
Vi skrattade gott efteråt och klyschan "man får aldrig roligare än man gör sig" kom väl till hands. Mötet blev mycket lyckat, energin kom mig åter och jag kände hur jag glödde inifrån och ut som bara jag kan göra.
När jag kom ut satt det en lapp på bilrutan. Där stod det inte "jag älskar dig" tyvärr. Det var en hälsning från parkeringskukarna och en räkning på 700 spänn.
Solen lyser och shit happens.
Mitt omåttligt glamourösa liv!
Rapport från Kungens Kurva.
Ok, här sitter jag i min bil med datorn i knät. Det regnar hundar och katter utanför och jag fryser litegrann. Jämte mig ligger en oläst damtidning, en tom kaffemugg och en urdrucken Cola Zero. I munnen har jag tuggummi och en lakritssnus. Klockan är just nu 13.49 och mitt möte börjar 14.00. Därav mitt bloggande.
Mitt jobb ses av många som glidigt, glammigt och lite flärdfullt. Visst får jag ligga länge i sängen stundtals, visst får jag gå på många fancy fester och äter ofta fina middagar ute på för dyra restauranger, men ändå. Detta är verkligheten; en immig bil en regnig eftermiddag i utkanten av huvudstan.
Just det, glömde. Jag är för dagen helt jävla osminkad, då jag i morse hade packat ner neccen redan och inte iddes packa om. Så det så.
Bus
Titta över axeln.
Ingen som ser. Tittar en extra gång för att försäkra mig om att ingen ser mig.
Arbetar fort, kopplar ur min kollegas skanner och springer genom korridoren till mitt kontor med skanner och sladdar under armen. Pustar ut och tittar över axeln igen. Ingen såg.
Jobbar på, kopplar in, sladd in, sladd ut. Sex dokument ska skannas in och läggas i mapp.
Simintyget fixades i lördags. Betyg letade jag upp igår. Samtliga papper skannas framgångsrikt och läggs i en mapp jag döpt till Bilagor.
Andas korta andetag och tittar mig lite extra omkring. Allt klart, kontrollera kvaliteten, koppla ur skannern och spring tillbaka.
Skannern är åter på plats hos kollegan och jag sitter på min plats. Jobbar faktiskt litegrann också, men drömmer mest om framtiden.
En kvart kvar.
För den som är sugen på att anteckna, så drar jag. Jag skiter i slask, mörker och dystra tider och ger mig hän åt vågorna på måndag.
13 min kvar...
Och så måste jag bajsa, det tar säkert 3 min.
Heippa.
Jag kanske köpte horor för pengarna?!?
Chefen är en bra människa privat och vi har massor av utbyte av varandra gällande självhjälpsböcker, filosofiska utsvävningar och mentala föreställningar. Yrkesmässigt är vi för tillfället mil ifrån varandra.
Förra veckan blev jag under en djupgående debatt så provocerad att jag kastade en servett i ansiktet på honom och kallade honom jävla idiot. Han kastade tillbaka och fnyste Subba! tillbaka. Vi gillar varandra egentligen som ni förstår.
Igår blev jag för hundraåttionde gången detta året föbannad på honom i hans roll som chef.
Han har lovat oss våra provisioner på januarilönen då han glömde bort dem på decemberlönen. Det gjorde inte så mycket då, eftersom vi i det lönekuvertet överraskades av en trevlig bonus istället. Men i januari är det ofta lite kärvt och nu såg vi alla (säljare) fram emot lite extra kulor. Tror ni inte gubbjäveln glömt bort att räkna ut dem? Lönetanten ryckte på axlarna när jag viftade med kuvertet och hänvisade mig till chefens slarvighet.
Mina kollegor frustade och gnällde, snackade och muttrade.
Fuck it, tänkte jag och stampade in till chefen istället.
P - Tja, har du ens räknat ut provisionen ännu?
C - Ehm, nej, jag har ju inte det...
P - Vi skulle ju få dem nu, eller hur? På denna lönen?
C - Jaja, men vadå, har ni lyckats göra åt med hela bonusen redan?
P - (blir förbannad) Hörrödu! Det har du verkligen inte med att göra! Har man räknat med pengarna på denna lönen så ska de också komma.
C - (TYST)
P - Du kan gå in till L och fixa det i efterhand, så löser hon inbetalningarna.
Idag kom ett nytt lönekuvert på allas skrivbord.
*att man ska behöva ta tag i allt själv*
Laura och Hjalmar.
Eftersom min tid just nu inte räcker till riktigt ordentligt. Eftersom tiden just nu, sittandes med datorn i knät är slöseri så har jag just nu lite dåligt samvete. Så jepp, jag ska gå och packa.
I köket simmar det två ljusgula grodor i en plastpåse.
Jag har döpt dem till Hjalmar och Laura.
När man möter deras blick, när man håller dem i handen, genom vattnet och plastpåsen, då känns det som att de förstår en.
Packa var det ja.
