Symboler på is.
Fan. Så jävla trött jag blir!
Idag hade jag en stor affär på gång. Ett stort jävla skitprogram kommer snart ha premiär på TV och min kund säljer in prylarna som ska promota programmet.
Då affären var klar och jag ringde in ordern fick jag informationen att produkten var slut. Tough shit, sånt händer. Aj aj. Allt slut - vad ska vi göra? Världen lär gå under, kunden kommer få stora slaget men det kommer bli bra. Då det var en av mina absoluta favoritkunder så tänkte jag faktiskt inte att mycket kunde hända. Det är en bra tjej, med gott om distans och humor.
Gissa vem som förmodligen inte fått ligga på länge? HON. Då jag fick en utskällning av guds nåde så jag faktiskt nära på bröt ihop i mitt febriga tillstånd. Hon gjorde mig ledsen, skällde ut mig efter noter och fick mig att känna skuld precis som att världen faktiskt hållt på att gå under.
Men sen slog det mig; va fan. Ett TV-program? Några jävla, ok, några tusen prylar som skulle göra någon glad... Who cares i det långa loppet?
Då blev jag desto gladare förra veckan då jag medverkade till att ett stort anorexicenter får nya duntofflor till sina patienter.
Men att nästan bryta samman och nästan bryta ner mig för att några fjollor ska åka skridskor... Nä, det är inte ok. Slut är slut, vad ska jag göra? Trolla med knäna? Idag igen? Jaja. Inga problem...
Idag hade jag en stor affär på gång. Ett stort jävla skitprogram kommer snart ha premiär på TV och min kund säljer in prylarna som ska promota programmet.
Då affären var klar och jag ringde in ordern fick jag informationen att produkten var slut. Tough shit, sånt händer. Aj aj. Allt slut - vad ska vi göra? Världen lär gå under, kunden kommer få stora slaget men det kommer bli bra. Då det var en av mina absoluta favoritkunder så tänkte jag faktiskt inte att mycket kunde hända. Det är en bra tjej, med gott om distans och humor.
Gissa vem som förmodligen inte fått ligga på länge? HON. Då jag fick en utskällning av guds nåde så jag faktiskt nära på bröt ihop i mitt febriga tillstånd. Hon gjorde mig ledsen, skällde ut mig efter noter och fick mig att känna skuld precis som att världen faktiskt hållt på att gå under.
Men sen slog det mig; va fan. Ett TV-program? Några jävla, ok, några tusen prylar som skulle göra någon glad... Who cares i det långa loppet?
Då blev jag desto gladare förra veckan då jag medverkade till att ett stort anorexicenter får nya duntofflor till sina patienter.
Men att nästan bryta samman och nästan bryta ner mig för att några fjollor ska åka skridskor... Nä, det är inte ok. Slut är slut, vad ska jag göra? Trolla med knäna? Idag igen? Jaja. Inga problem...
Kommentarer
Trackback
