P som i Pilutta

Helvete, orkar jag vara vaken en timma till förtjänar jag Nobelpriset.

Jag klarade det.

Jag har sprungit i svettluktande grön väst med texten "Polisrekryteringen" på ryggen. Jag har sprungit, gråtit, lyft docka och gjort Harres test i den förbannade jävla underbara västen med nummer 9 på. Mitt lyckotal. Kanske var det nian som piskade mig i mål när jag själv var övertygad, fullkomligt övertygad om att jag borde svimmat för 200 meter sedan.

Jag klarade det.

På sekunden. Hon bakom var en sekund sen och fick ingen bock i protokollet. Herregud. Jag klarade fystestet.

Och snälla snälla! Sluta vara så övertygade och sluta säga "jaja, men jag är inte förvånad, klart du klarade det, du är envis som en sten". För NEJ, det var fan inte övertygande. Jag var en decimeter ifrån att inte klara det! Och då hade jag sprungit med hjärnan kokandes och bena i gelé i två varv. Så det är visst imponerande och överraskande! Jag är fan inte i balans och jag mår fantamig skitpissochhelvete i hela kroppen!

Det som fick mig att springa med blåslampan i röven det sista halvvarvet efter den usla mellantiden var scenariot när jag berättar för alla att det inte gick vägen. Hur jag kurar ihop mig i sängen med J och snyftar fram att jag inte fixade det. Han får tycka vad han vill om poliseriet, men det var han som fick mig i mål. Han var också den första som sa "Grattis, det måste vi fira, fan va duktig du är!". Så sant som det är sagt; till helgen ska jag vara dyngsnygg och dricka massor av alkohol. Nån som vill joina?