You win some, you loose some.
Karusellen som kallas livet.
Det går upp och det går ner och det går runt och det går snabbt. Det går långsamt, ryckigt och ibland så mår man illa. Förhoppningsvis slutar turen i en sjujävla adrenalinkick som håller i sig längre än man hoppats.
Du vinner kärlek men förlorar din frihet. Du blir del av något stort, en del av ett Vi, men vart tog ordet Du vägen?
Tankarna snurrar efter en del klyshor och fler funderingar.
Det underbara som man är en del av, när förlorar det sin glans och ersätts av slentrian, praktiska detaljer och sex alldeles för sällan? När blir kärleken en del av vardagen, något som tuffar på? När slutar man njuta av sex och vill få det överstökat? Sker det alla? Är vi alla hopplösa förlorare när vi satsar för att vinna i karusellen som kallas livet och där insatsen är kärlek?
Jag är inte bitter. Jag är nog förbannat cynisk, men framförallt är jag rädd. Skiträdd.
Du är konstig du... (eller jag menar, du är absolut så olik mig man kan bli i många fall.) Jag kan till etthundra procent säga att jag aldrig resonerat som du ang. kärlek. Tänker verkligen folk såhär? Va jobbigt...
Hm, därav mitt smeknamn kanske.
Ibland är vi så lika du och jag.
Charlotte - en del folk tänker så här, visst är det trist!?! Hade varit enklare att vara som du!
Malin - jag vet inte om jag ska säga att det är härligt, eller för jävligt. För visst fan ställer det till saker. Men lika är bra. Lika är bäst :)
