P som i Pilutta

Saker börjar klarna på riktigt.

Jag brukar kalla mig smart, intelligent och framförallt konsekvenstänkande. Kan se saker ur det stora perspektivet och ofta komma fram till verklighetstrogna konsekvensanalyser. Men jävlar i min låda vad jag känner mig trög ibland. Framför allt när saker kommer till en och man faktiskt uttalar dem högt, för någon annan. Det är ju som bekant då de blir sanna, och när ljuset klarnar - då kan det bli jobbigt.

Som nu. När jag sedan igår kväll inte får ner luften ända ner i lungorna, hur jag än försöker, eftersom det sitter som en propp i vägen.

Jag berättade för J att jag ska tala om sanningen för chefen om jag blir kallad, att det är dags efter mässan. J kontrade med frågan hur jag gör och svarar om jag får fett påökt om jag stannar kvar.

Nä, det går inte. Om jag så får trettifem tusen i månaden så kan jag inte stanna här. Ångesten gräver hål i min själ ju mer jag tänker på det. För hur ska det gå till? Jag har ingen framtid här. Jag kan inte slå mig till ro, jag kan inte få en fungerande vardag med familjeliv, vardaglig kärlek och hälsosamma rutiner. Jag är 28 år, vill ha barn en dag men har ett jobb som inte tillåter mig det. Jag söker till en skola där jag inte vet om jag kommer in och har faktiskt ännu inte en Plan B...

Med ens stod det klart. Jag befinner mig i ett förbannat dåligt läge i livet just nu. Och det är första gången på mycket mycket länge.