Om att kväva sin partner.
Jag tar ju bara min plats, inte din...
Fick mig en knäpp på näsan häromkvällen - en rätt ordentlig sådan.
Då jag lärde känna en av mina närmaste vänner lite bättre, strax efter att hon gått isär med sin sambo sedan sisådär åtta år, så upptäckte jag nya sidor hos henne, en annan person som jag inte tidigare mött så ofta.
Hon var framåt, skojfrisk, frispråkig och alldeles alldeles underbar. Smart, ironisk, charmerande och djup.
Den tjej som jag tidigare träffat, och också då tyckt om, var mer tillbakadragen, tyst, till synes blyg och var enligt mig, hon som aldrig släppte loss. Hon var tjejen man pratade smarta saker med över en cigg. Hon var tjejen jag alltid kände mig för full med, då hon aldrig visade berusning själv.
Efter ett tags intensiv och känslosam vänskap har jag upptäckt att dessa bägge brudar faktiskt är kompatibla, att de i kärna, hjärna och hjärta är samma person.
Som singel blomstrade hon.
Jag bloggar inte ofta om mitt X. Han hade en stor plats i mitt liv under väldigt många år och jag är färdig med det kapitlet. Jag håller oerhört mycket av honom och jag hoppas få ha honom som vän under lång tid.
Han har växt de sista åren. Blivit mogen, vuxen, tar svåra beslut och känns på många sätt klokare. Min förklaring till det hela var åldern. Till slut kom åren ifatt honom och han var utan mig tvungen att klara sig på egen hand. Han skaffade snart efter vårt break ny tjej, men en som, enligt mig, är mer lättstyrd.
En annan möjlig sanning, som jag fick presenterad för mig häromkvällen är att han blomstrat - utan mig.
X:et har blivit en bättre person. Han tar mer plats och är roligare och smartare. För nu får han tänka själv och uppskattas för den han är. Innan stod han alltid i skuggan av dig och fick ingen plats.
Jag kunde inte låta bli att ta illa vid mig. Jag reagerade instinktivt och ställde mig i försvarsposition. Jag pushade alltid honom, jag uppmuntrade, lirkade och såg till att han gjorde det han egentligen ville, men aldrig skulle vågat.
Men det finns inte hur mycket plats som helst i ett förhållande. Du är stark, X:et stod i bakgrunden, han levde genom dig. Nu är han på egna ben, hon fixar allt, men finns i periferin, nu tar han platsen.
Jag kan ändå inte låta bli att bli lite sårad. För tänk. Tänk om det blir så med J också? Han är inte superframåt, han tar inte mycket plats och är inte apan som tycker nåt om allt. Men som jag fattat det, så vill han inte vara det. Och som jag fattade det med X:et, så ville han inte det då heller.
Jag vill inte behöva dra en parallell mellan min bästa vän och mitt X.
Har jag hållt honom tillbaka från en person han alltid varit?
Eller har jag uppmuntrat honom att bli en person han aldrig skulle blivit?
Fick mig en knäpp på näsan häromkvällen - en rätt ordentlig sådan.
Då jag lärde känna en av mina närmaste vänner lite bättre, strax efter att hon gått isär med sin sambo sedan sisådär åtta år, så upptäckte jag nya sidor hos henne, en annan person som jag inte tidigare mött så ofta.
Hon var framåt, skojfrisk, frispråkig och alldeles alldeles underbar. Smart, ironisk, charmerande och djup.
Den tjej som jag tidigare träffat, och också då tyckt om, var mer tillbakadragen, tyst, till synes blyg och var enligt mig, hon som aldrig släppte loss. Hon var tjejen man pratade smarta saker med över en cigg. Hon var tjejen jag alltid kände mig för full med, då hon aldrig visade berusning själv.
Efter ett tags intensiv och känslosam vänskap har jag upptäckt att dessa bägge brudar faktiskt är kompatibla, att de i kärna, hjärna och hjärta är samma person.
Som singel blomstrade hon.
Jag bloggar inte ofta om mitt X. Han hade en stor plats i mitt liv under väldigt många år och jag är färdig med det kapitlet. Jag håller oerhört mycket av honom och jag hoppas få ha honom som vän under lång tid.
Han har växt de sista åren. Blivit mogen, vuxen, tar svåra beslut och känns på många sätt klokare. Min förklaring till det hela var åldern. Till slut kom åren ifatt honom och han var utan mig tvungen att klara sig på egen hand. Han skaffade snart efter vårt break ny tjej, men en som, enligt mig, är mer lättstyrd.
En annan möjlig sanning, som jag fick presenterad för mig häromkvällen är att han blomstrat - utan mig.
X:et har blivit en bättre person. Han tar mer plats och är roligare och smartare. För nu får han tänka själv och uppskattas för den han är. Innan stod han alltid i skuggan av dig och fick ingen plats.
Jag kunde inte låta bli att ta illa vid mig. Jag reagerade instinktivt och ställde mig i försvarsposition. Jag pushade alltid honom, jag uppmuntrade, lirkade och såg till att han gjorde det han egentligen ville, men aldrig skulle vågat.
Men det finns inte hur mycket plats som helst i ett förhållande. Du är stark, X:et stod i bakgrunden, han levde genom dig. Nu är han på egna ben, hon fixar allt, men finns i periferin, nu tar han platsen.
Jag kan ändå inte låta bli att bli lite sårad. För tänk. Tänk om det blir så med J också? Han är inte superframåt, han tar inte mycket plats och är inte apan som tycker nåt om allt. Men som jag fattat det, så vill han inte vara det. Och som jag fattade det med X:et, så ville han inte det då heller.
Jag vill inte behöva dra en parallell mellan min bästa vän och mitt X.
Har jag hållt honom tillbaka från en person han alltid varit?
Eller har jag uppmuntrat honom att bli en person han aldrig skulle blivit?
Kommentarer
Trackback
