Ett år tidigare.
Å så var det inte mer med det.
Det här är bittert, det är surt som citron och har du inte lust att få dina romantiska drömmar krossade - sluta läs - NU.
Jag är så in i helvete trött på löften.
Ännu mer trött på smöriga kommentarer.
Det står mig upp i halsen!
Lägg ner för fan. Vart tog all ärlighet vägen längs vägen?
Jag är förbannad. Pissed off. Igår var jag ledsen, det händer inte ofta ska jag be att få tala om. Men igår var det miserabelt, eländigt och skamligt dåligt. Men idag - efter en natt med knäppa drömmar och bearbetningar - så är jag vansinnig.
Säg inte till mig hundrafemtio gånger att jag är världens bästa tjej, att det inte finns nån som jag - om du inte menar det. Och om du menar det, följ upp det då och var lite vuxen!
Alltså ärligt talat, jag får det bevisat om och om igen. Det är ingen lösryckt rubrik som jag tyckte kändes klämkäck.
Jag orkar inte. Det är inte roligt längre. Jag skiter i det här nu. Allt. Män är svin, kärlek suger. Sex är enkelt, känslor ställer till det.
Och det har inte bara med mitt senaste djupdyk att göra. Detta var liksom grädden på moset. Den där droppen som till slut fick det att rinna över.
Säg aldrig mer till mig att sluta vara hård. Säg inte till mig att släppa in någon, att riva min mur. Det gör förbannat ont. Det är mycket mycket bättre, och lättare att vara rak, ärlig och cynisk. Att tänka "jaså, du tycker om mig säger du..? Jaja, lilla vännen det blir nog bra ska du se".
Jag försökte verkligen. Tro mig. Naken, osminkad, sårbar.
Det var som att jag klättrat upp 100 meter till på berget. Det var modigt, främmande, skrämmande. Men jag kan lätt säga att just nu känns det inte värt det! För de extra 100 metrarna är skillnaden mellan ett blåmärke och flera brutna ben, när man faller ner. Eller blir nedknuffad. Tappar balansen - whatever.
Visst, jag är inte dummare än tåget. Jag dömer inte ut ett helt släkte på grund av en person. Han är ett svin. Han är en hänsynslös idiot egentligen. Men det finns så många där ute... Jag har sett er.
Jag blev lurad. Jag lät mig luras. Och jag gör inte om det.
Punkt.
Källa: P's andra blogg 21 januari 2007.
Det var då. Mycket har hänt. Tack och lov.
Jag läser och får ont i magen ... Missar överskriften och missar det du skrev underst.
Vad fan har hänt? Ska jag åka och kängspöa honom? Sen läser jag igen och ser allt det andra och pustar ut.
Ett år sedan.
Skräm mig inte igen, kära du!
Baby baby.
Det var då. Och helvete vad arg jag var!
Januari? Nu är jag inte med alls...
Är det inte i Juni du skrev det eller sviker mitt minne mig?
H, det är ditt minne som sviker dig, även om jag var nog så besviken även i juni... Fasen, inte varit lätt alltid verkar det som!
