Fett med stryk ska den jäveln ha.
Jag ser blod.
Allvarligt. Alltså, helt allvarligt nu... Jag är inte våldsam, har inga våldsamma tendenser alls. Har aldrig slagit någon, varit i slagsmål eller varit den som knäckt tangentbord när inte kommatecknet funkat. Jag är för kontrollerad och rationell för det - tyvärr.
Men nu. Jag vill se blodet. Jag vill dunka hans huvud i väggen tills det blir ett hål, jag vill riva hans hud i småbitar och jag vill sparka i hans mage tills det bara kommer små ynkliga gnyenden från honom.
Jag vill riva hans tapeter, jag vill kasta hans dator i väggen, jag vill riva ett lakan i små små små hysteriska bitar. För jag skakar stundtals. Av min ilska som måste ut någonstans.
Vad gör jag så? Jag bakar en jävla banankaka och låter honom sitta och titta på medan han dricker kaffe. Vi är bägge tysta tills det för honom blir outhärdligt och han börjar prata. Prata och prata och prata. Det är ett evigt tjat på den grabben just nu. Är man tyst tillräckligt länge så finns det inget stopp. Och det är ju just därför jag är håller käften förvisso.
Han vill att jag kommer och slår honom sönder och samman med en påk, om det skulle hjälpa för att förlåta. Jag svarar att jag vill spika upp hans dotter på väggen. Då, först då ser han uppenbart chockad ut.
Efter många timmars prat, illamående, yrsel, gråt, kyla och kräks så tar han steget och kramar mig. Då kommer det, det efterlängtade slaget.
Min intention är att jag ska slå honom så det svider i handflatan. Jag får istället till en halvhjärtad sjujävla örfil som efterlämnar ett rött märke, och en sårad blick. Det räcker inte, jag känner mig med ens misslyckad som inte ens får till en perfekt smäll över fejjan. Han får därför en hurring i magen också, som också den får en smått mesig träff. Jag är inte van vid att slå folk på käften, jag kan inte! Jag är asstark och har boxats många gånger, men när det gäller så vet jag inte hur man gör. Mitt försök till nedslagning slutade i miserabelt gråt varpå jag blev mindre än när jag började. Fanskap!
Fortsätt du, jag förtjänar det så väl.
Jaaa. Det gör han sannerligen, men om är jag dålig på att slå honom på käften så är jag desto bättre på att avvakta. Jag avvaktar i väntan på att jag ska komma till ett beslut. Jag har kommit fram till att jag vill, men vet inte om jag kan.
Allvarligt. Alltså, helt allvarligt nu... Jag är inte våldsam, har inga våldsamma tendenser alls. Har aldrig slagit någon, varit i slagsmål eller varit den som knäckt tangentbord när inte kommatecknet funkat. Jag är för kontrollerad och rationell för det - tyvärr.
Men nu. Jag vill se blodet. Jag vill dunka hans huvud i väggen tills det blir ett hål, jag vill riva hans hud i småbitar och jag vill sparka i hans mage tills det bara kommer små ynkliga gnyenden från honom.
Jag vill riva hans tapeter, jag vill kasta hans dator i väggen, jag vill riva ett lakan i små små små hysteriska bitar. För jag skakar stundtals. Av min ilska som måste ut någonstans.
Vad gör jag så? Jag bakar en jävla banankaka och låter honom sitta och titta på medan han dricker kaffe. Vi är bägge tysta tills det för honom blir outhärdligt och han börjar prata. Prata och prata och prata. Det är ett evigt tjat på den grabben just nu. Är man tyst tillräckligt länge så finns det inget stopp. Och det är ju just därför jag är håller käften förvisso.
Han vill att jag kommer och slår honom sönder och samman med en påk, om det skulle hjälpa för att förlåta. Jag svarar att jag vill spika upp hans dotter på väggen. Då, först då ser han uppenbart chockad ut.
Efter många timmars prat, illamående, yrsel, gråt, kyla och kräks så tar han steget och kramar mig. Då kommer det, det efterlängtade slaget.
Min intention är att jag ska slå honom så det svider i handflatan. Jag får istället till en halvhjärtad sjujävla örfil som efterlämnar ett rött märke, och en sårad blick. Det räcker inte, jag känner mig med ens misslyckad som inte ens får till en perfekt smäll över fejjan. Han får därför en hurring i magen också, som också den får en smått mesig träff. Jag är inte van vid att slå folk på käften, jag kan inte! Jag är asstark och har boxats många gånger, men när det gäller så vet jag inte hur man gör. Mitt försök till nedslagning slutade i miserabelt gråt varpå jag blev mindre än när jag började. Fanskap!
Fortsätt du, jag förtjänar det så väl.
Jaaa. Det gör han sannerligen, men om är jag dålig på att slå honom på käften så är jag desto bättre på att avvakta. Jag avvaktar i väntan på att jag ska komma till ett beslut. Jag har kommit fram till att jag vill, men vet inte om jag kan.
Kommentarer
Trackback
