Fan för att vara kvinna...
Det går inte tydligen!
Ännu ett strålande exempel på hur det inte går ihop, det där med familj och karriär - Kristina Axén Olin avgår från toppolitiken för att hon inte hinner med familjen. Hon känner att hon försakat sina barn till förmån för politiken, för de blå. Någon som är förvånad?
Vi ser det dagligen; duktiga, driftiga kvinnor som satsat allt på jobbet, karriären och sina framtidsmål men som efter familjens intåg ställer sig åt sidan och går ner på 75%, slutar med sina resande jobb, bla bla.
Jag har hört till leda hur förvånade mina konkurrenter, kollegor och kunder är över min arbetssituation. "Hur länge håller det med en ung kvinna på tjänsten som resande säljare? - Tills hon skaffar familj". Jag har kräkts över dessa frågor med dess givna (?) svar. Går det inte som kvinna att kombinera en givande karriär med en fantastisk familj? Männen gör det hela tiden, har gjort hela tiden, i all tid. I vårt till synes jämlika samhälle ska det väl således inte vara någon skillnad?
Min man gav mig en provokativ tanke för ett tag sen då han sa att kärnfamiljen var död tack vare kvinnans nyfunna självständighet. Jag reagerade med ilska och chock och kunde inte för mitt liv acceptera hans ställningstagande.
Efter ett par månaders tid kom jag dock fram till att Ja, han hade till viss del rätt. Kanske är det så att det ständigt ökande skilsmässoantalet beror på att vi kvinnor i högre utsträckning inte väljer att stå vid sidan längre? Jag tänkte att det berodde på att mannen inte hunnit med. Att vi kliver av "markservicen" och delar på dagishämtning, matlagning och godnattsageläsning för att också hinna träna, socialisera och utvecklas som människor.
Men är det så? Att det beror på att mannen inte hunnit med? Att vi har fler konflikter inom familjen för att mannen är missförstådd och inte funnit sig i sin roll som ansvarstagande och kärleksfull familjefader?
Tror fan det beror på oss själva. Också.
Varför. Varför ska vi kvinnor per automatik kliva av vår karriär för att vi inte hinner med familjen? Dåligt samvete är svaret. Det dåliga samvetet - det drabbar aldrig en man. Han tänker istället att det är värt all tid, slit och bortavaro för att han då kan betala ridlektioner, utbildning och fina semesterresor till sin lilla perfekta jävla familj.
En kvinna är en dålig mor om hon inte prioriterar sina barn framför allt annat.
Samhällets normer, våra egna inre konflikter.
Kromosomer, det är de som skiljer oss åt. Det är nog fan deras fel. Blame it on the cromosomes!
Ännu ett strålande exempel på hur det inte går ihop, det där med familj och karriär - Kristina Axén Olin avgår från toppolitiken för att hon inte hinner med familjen. Hon känner att hon försakat sina barn till förmån för politiken, för de blå. Någon som är förvånad?
Vi ser det dagligen; duktiga, driftiga kvinnor som satsat allt på jobbet, karriären och sina framtidsmål men som efter familjens intåg ställer sig åt sidan och går ner på 75%, slutar med sina resande jobb, bla bla.
Jag har hört till leda hur förvånade mina konkurrenter, kollegor och kunder är över min arbetssituation. "Hur länge håller det med en ung kvinna på tjänsten som resande säljare? - Tills hon skaffar familj". Jag har kräkts över dessa frågor med dess givna (?) svar. Går det inte som kvinna att kombinera en givande karriär med en fantastisk familj? Männen gör det hela tiden, har gjort hela tiden, i all tid. I vårt till synes jämlika samhälle ska det väl således inte vara någon skillnad?
Min man gav mig en provokativ tanke för ett tag sen då han sa att kärnfamiljen var död tack vare kvinnans nyfunna självständighet. Jag reagerade med ilska och chock och kunde inte för mitt liv acceptera hans ställningstagande.
Efter ett par månaders tid kom jag dock fram till att Ja, han hade till viss del rätt. Kanske är det så att det ständigt ökande skilsmässoantalet beror på att vi kvinnor i högre utsträckning inte väljer att stå vid sidan längre? Jag tänkte att det berodde på att mannen inte hunnit med. Att vi kliver av "markservicen" och delar på dagishämtning, matlagning och godnattsageläsning för att också hinna träna, socialisera och utvecklas som människor.
Men är det så? Att det beror på att mannen inte hunnit med? Att vi har fler konflikter inom familjen för att mannen är missförstådd och inte funnit sig i sin roll som ansvarstagande och kärleksfull familjefader?
Tror fan det beror på oss själva. Också.
Varför. Varför ska vi kvinnor per automatik kliva av vår karriär för att vi inte hinner med familjen? Dåligt samvete är svaret. Det dåliga samvetet - det drabbar aldrig en man. Han tänker istället att det är värt all tid, slit och bortavaro för att han då kan betala ridlektioner, utbildning och fina semesterresor till sin lilla perfekta jävla familj.
En kvinna är en dålig mor om hon inte prioriterar sina barn framför allt annat.
Samhällets normer, våra egna inre konflikter.
Kromosomer, det är de som skiljer oss åt. Det är nog fan deras fel. Blame it on the cromosomes!
Kommentarer
Postat av: censur
"Går det inte som kvinna att kombinera en givande karriär med en fantastisk familj? Männen gör det hela tiden, har gjort hela tiden, i all tid."
Nej, männen har inte gjort det. De har valt bort sitt familjeliv. Mannen har valt att inte känna sin barn, inte finnas tillhands utan enbart förlita sig på att kvinnan ska göra det.
Tyvärr, börjar jag mer och mer tro, att det inte går att förena de båda världarna utan att något försakas.
Postat av: P
Jo, på just männens vis kombinerar de de två faktorerna...
Och visst fan är det sorgligt. Det är förjävligt, att inte både kunna vara lycklig och att lyckas... Eller nåt.
Trackback
