Få se nu...
... hur hamnade jag här egentligen?
Jag är törstig. Har måhända vätskebrist på grund av alla hysteriska gråtattacker. JA - för vet ni? Jag gråter. JA - för vet ni? Jag är asledsen. Och JA - jag får vara ledsen och JA, jag får vackert lära mig att leva med det och erkänna det.
Känslorna stängdes av likt en fjärrkontroll styrde mig från taket. Poff kändes det, pulsen ökade men inuti blev jag iskall och beräknande. Mina rörelser kändes som slow motion och jag log överseende åt alla som klappade mig på axeln.
- "Kom igen nu för fan P, spela inte så jävla tuff-i-en-puff, var inte så jävla cool, klart du är ledsen!?!
Mina vänner var upprörda, ville slåss. En del ville se mig reagera på ett annat sätt. Men jag kan bara mitt sätt. Jag spelar inte tuff, jag spelar inte kall. Jag reagerar så. Jag blir hård, och för varje jävla näsbränna så blir jag troligtvis ännu hårdare - för det är fan lättast så.
Jag har aldrig upplevt en så stark kärlek. Hämningslös, kravlös, jollrig, fjollig och alldeles alldeles uppochnervändande. Jag såg en framtid, jag såg ett liv. Nu vet jag inte vad jag ser, jag vet inte om jag ser. Men vågar inte blunda och tystna, för då kommer synen tillbaka. Och det var nåt som jag aldrig någonsin ville se.
Jag har tidigare varit arg, men det var mycket längesen jag var så här förbannad. Jag vill klösa, spotta, riva, sparka, slita, slå, bita och skrika.
Inget av ovanstående ger jag. Istället skänker jag min tystnad.
Jag är törstig. Har måhända vätskebrist på grund av alla hysteriska gråtattacker. JA - för vet ni? Jag gråter. JA - för vet ni? Jag är asledsen. Och JA - jag får vara ledsen och JA, jag får vackert lära mig att leva med det och erkänna det.
Känslorna stängdes av likt en fjärrkontroll styrde mig från taket. Poff kändes det, pulsen ökade men inuti blev jag iskall och beräknande. Mina rörelser kändes som slow motion och jag log överseende åt alla som klappade mig på axeln.
- "Kom igen nu för fan P, spela inte så jävla tuff-i-en-puff, var inte så jävla cool, klart du är ledsen!?!
Mina vänner var upprörda, ville slåss. En del ville se mig reagera på ett annat sätt. Men jag kan bara mitt sätt. Jag spelar inte tuff, jag spelar inte kall. Jag reagerar så. Jag blir hård, och för varje jävla näsbränna så blir jag troligtvis ännu hårdare - för det är fan lättast så.
Jag har aldrig upplevt en så stark kärlek. Hämningslös, kravlös, jollrig, fjollig och alldeles alldeles uppochnervändande. Jag såg en framtid, jag såg ett liv. Nu vet jag inte vad jag ser, jag vet inte om jag ser. Men vågar inte blunda och tystna, för då kommer synen tillbaka. Och det var nåt som jag aldrig någonsin ville se.
Jag har tidigare varit arg, men det var mycket längesen jag var så här förbannad. Jag vill klösa, spotta, riva, sparka, slita, slå, bita och skrika.
Inget av ovanstående ger jag. Istället skänker jag min tystnad.
Kommentarer
Trackback
