Höstsolens skuggor.
Trots solsken faller skuggorna långa.
Och trots att löven är vackra så är de blöta, fallna och kalla.
Värmen genom min tröja gör mig ännu varmare, jag blir klibbig och snudd på svettig. Jag tar av mig och springer över kyrkogårdens daggblöta gräs. Jag springer snabbt, som för livet. Väl uppe på kullen är mina skor våta, min andhämtning är grund och ansträngd och jag tittar ner över mina fotspår. Ser mig hastigt omkring. Där står jag; omgiven av gravstenar och gräs. Solen skiner och himmelen är klarblå. Han som tycker om mig för den jag är står hundrafemti meter ifrån mig och väntar. Väntar på att välkomna mig tillbaka till hans värld. Måste bara andas lite. Få in lite egen och frisk luft i mina lungor.
Så jag springer tillbaka efter en minut. Tar ut stegen fullt ut, känner vätan tränga genom strumporna och hur det låter i skorna "skvimp skvimp". Tjugo meter kvar. Tio meter kvar. Jag stannar en halvmeter ifrån honom och flåsar. Ler. Vänder mig om. Mina fotspår över kyrkogårdens kulle löper längs en fin och rak linje genom gräset. Jag tittar tveksamt på honom, han som jag vaknade med, som jag låg med och som jag åt frukost med.
En gång till då! Kom igen - det orkar du!
Sanningen var att jag inte orkade en gång till. Löpturen upp längs kullen kramade ur mina sista krafter, men hans kommentar var bra. Den var perfekt faktiskt. Det gjorde mig lite förvånad. De flesta skulle skakat på huvudet och bett mig att vara normal.
Det är så många andra som är normala. Jag orkar inte vara som de.
Men jag måste tillbaka till mina babysteps. Det här går för fort nu.
Och trots att löven är vackra så är de blöta, fallna och kalla.
Värmen genom min tröja gör mig ännu varmare, jag blir klibbig och snudd på svettig. Jag tar av mig och springer över kyrkogårdens daggblöta gräs. Jag springer snabbt, som för livet. Väl uppe på kullen är mina skor våta, min andhämtning är grund och ansträngd och jag tittar ner över mina fotspår. Ser mig hastigt omkring. Där står jag; omgiven av gravstenar och gräs. Solen skiner och himmelen är klarblå. Han som tycker om mig för den jag är står hundrafemti meter ifrån mig och väntar. Väntar på att välkomna mig tillbaka till hans värld. Måste bara andas lite. Få in lite egen och frisk luft i mina lungor.
Så jag springer tillbaka efter en minut. Tar ut stegen fullt ut, känner vätan tränga genom strumporna och hur det låter i skorna "skvimp skvimp". Tjugo meter kvar. Tio meter kvar. Jag stannar en halvmeter ifrån honom och flåsar. Ler. Vänder mig om. Mina fotspår över kyrkogårdens kulle löper längs en fin och rak linje genom gräset. Jag tittar tveksamt på honom, han som jag vaknade med, som jag låg med och som jag åt frukost med.
En gång till då! Kom igen - det orkar du!
Sanningen var att jag inte orkade en gång till. Löpturen upp längs kullen kramade ur mina sista krafter, men hans kommentar var bra. Den var perfekt faktiskt. Det gjorde mig lite förvånad. De flesta skulle skakat på huvudet och bett mig att vara normal.
Det är så många andra som är normala. Jag orkar inte vara som de.
Men jag måste tillbaka till mina babysteps. Det här går för fort nu.
Kommentarer
Trackback
