Det där med Gud...
Jag HATAR att kräkas.
Fast ännu mer så hatar jag när andra kräks i min absoluta närhet.
Livrädd för vinterkräksjukan och hoppas på dålig pizza. Hoppas hoppas hoppas. Snälla gode Gud, låt det bero på dålig pizza - så lovar jag att jag ska tro på dig...
Så funkade jag när jag var liten. Jag ville så gärna vara en duktig tjej och tro på Gud. Jag bad "Det går en ängel kring vårt hus, hon bär på två förgyllda ljus..." och gick på Kyrkans barntimmar på söndagar med de övriga barnen i förorten. Jag bad på kvällarna, om att krig skulle sluta, att jag skulle bli sjuk så jag slapp gå till skolan, och om min önskan slog in så lovade jag dyrt och heligt att jag skulle tro på Honom - Gud Allsmäktig. Men det funkade liksom aldrig. Måhända slog nån gång en önskan in, men jag kom då aldrig eller sällan ihåg mitt löfte och sprang vidare otroende genom min ungdom.
Konfirmerade mig som 15-åring. Jag hade precis varit med om en livsomvälvande olycka där jag varit ytterst nära att stryka med på kuppen. Suttit i rullstol och mått alltigenom skitdåligt, detta om något borde öppnat ögonen och fört mig närmare en eventuell Gud. Men icke. Så jag gav det en chans till. Som den brådmogna 15-åring jag var så konfirmerade jag mig inte som de övriga kamraterna med siktet inställt på presentkavalkaden - utan för att lära mig mer och ge kristendomen en sista chans. Jag var varje konfirmationsprästs dröm; ställde frågor och argumenterade och stod där sen i min vita kåpa och drack nattvardsvin med mina bruna korkskruvar.
Den dagen jag fyllde 20 år gick jag ur Svenska Kyrkan. Jag har fortfarande inte vågat berätta det för mormor.
Så det där med att pizzan skulle varit dålig... Antar att jag får ställa mitt hopp och tro till en sunkig restaurang snarare än till en högre makt.
Fast ännu mer så hatar jag när andra kräks i min absoluta närhet.
Livrädd för vinterkräksjukan och hoppas på dålig pizza. Hoppas hoppas hoppas. Snälla gode Gud, låt det bero på dålig pizza - så lovar jag att jag ska tro på dig...
Så funkade jag när jag var liten. Jag ville så gärna vara en duktig tjej och tro på Gud. Jag bad "Det går en ängel kring vårt hus, hon bär på två förgyllda ljus..." och gick på Kyrkans barntimmar på söndagar med de övriga barnen i förorten. Jag bad på kvällarna, om att krig skulle sluta, att jag skulle bli sjuk så jag slapp gå till skolan, och om min önskan slog in så lovade jag dyrt och heligt att jag skulle tro på Honom - Gud Allsmäktig. Men det funkade liksom aldrig. Måhända slog nån gång en önskan in, men jag kom då aldrig eller sällan ihåg mitt löfte och sprang vidare otroende genom min ungdom.
Konfirmerade mig som 15-åring. Jag hade precis varit med om en livsomvälvande olycka där jag varit ytterst nära att stryka med på kuppen. Suttit i rullstol och mått alltigenom skitdåligt, detta om något borde öppnat ögonen och fört mig närmare en eventuell Gud. Men icke. Så jag gav det en chans till. Som den brådmogna 15-åring jag var så konfirmerade jag mig inte som de övriga kamraterna med siktet inställt på presentkavalkaden - utan för att lära mig mer och ge kristendomen en sista chans. Jag var varje konfirmationsprästs dröm; ställde frågor och argumenterade och stod där sen i min vita kåpa och drack nattvardsvin med mina bruna korkskruvar.
Den dagen jag fyllde 20 år gick jag ur Svenska Kyrkan. Jag har fortfarande inte vågat berätta det för mormor.
Så det där med att pizzan skulle varit dålig... Antar att jag får ställa mitt hopp och tro till en sunkig restaurang snarare än till en högre makt.
Kommentarer
Trackback
