Omvärdering tack.
Det man vet nu är inte sant sen.
Det som nu är självklart tror man lätt är sant, verkligt och vedertaget för alltid. Det jag vet, vet jag. Så är det. Punkt.
Det är lätt att glömma att jorden varit platt, att datorn upptagit ett helt rum till storlek och att jag när jag var liten på fullaste allvar trodde ögonen kunde fastna om man tittade vindögt.
Jag var också helt fullkomligt säker på att barn blev till genom att man kissade på varandra. När mina My Little Ponies skulle föröka sig, så kissade de i slangar och det blev små My Little Pony-föl. Det var sant då - för mig. Lätt att tro att jag gillar kiss-och-bajssex, men ICKE för helvete.
Nu ska jag ta och använda ett favoritord som legat i träda alltför länge. Det är ju sådär med ord, de går i vågor litegrann... De används flitigt och ofta, för att sen falla i glömska, och om de har tur, så finns de åter av någon annan. Skitsamma för fasen, det var ju inte ord jag skulle tänka på.
Hur eller hur, min vana trogen så flyter jag iväg i sinnet.
Paradigmskifte. Visst, det kan kännas förmätet att använda ett så stort ord för min egen verklighets förvandling (obs, medveten särskrivning), men det är ju så det upplevs för mig. För det som var sant, som helt plötsligt inte längre är det - förändrar och förvandlar hela omvärlden för den enskilde individen.
Det är jobbigt att omvärdera. Såpass jobbigt att många skiter i det.
Det spelar ingen roll hur rätt du har, jag ger mig aldrig.
Citat: en nära släkting, numera mångmiljonär med näsa för affärer.
Att anpassa sig, att smälta in, det behöver inte nödvändigtvis vara av ondo, trots mina tidigare bestämda åsikter. Så länge man håller fast vid sig själv och mår bra inom sig själv, så är egentligen alla förändringar goda. För det måste väl innebära att vi utvecklas?
Cogito ergo sum.
