Jag håller på att bli en sån tjej...
...som inte kan.
Fan, fan, fan.
Igår slog det mig. När jag flyttstädat en halv dag, flyttat och donat resten av halvan och faktiskt var helt jävla slut, så kom det. Nä, jag kan inte.
Efter dryga sju år av samboskap där de klassiska rollerna instiftats fantastiskt bra och vi bägge trivdes med dem, så kunde jag när jag blev singel - ingenting. Det vill säga ingenting om skruva ihop möbler, byta proppar, koppla in stereo, borra ett hål i väggen jadi jadi jadi.
Mina dryga två år i ensamhet har lärt mig att det inte är så farligt att prova.
Och grejen är, jag tror många är förvånade, inte minst jag själv, av denna egenskap. Jag är bruden som gör allt. Orädd, dum, modig, kalla det vad ni vill, jag är dumdristig på gränsen till knäpp. Men det var å andra sidan jag som trodde stan drabbats av totalt strömavbrott och gick bärsärk bland grannarna och det hela berodde på en proppjävel som behövde bytas.
Numera tycker jag själv att jag kan allt. Jag har kopplat in min egen stereo, byggt mina möbler (i stort sett) och rensat avloppet.
Men så.
- Gumman, om jag fixar kaffe så kan väl du fixa TV:n och söka rätt på kanalerna?
- Eh, va???
- Ja, koppla in den som vanligt bara.
- Hm, shit. Mjaaaaae, grejen är, jag skulle gärna hjälpt dig, men jag kan inte. Jag har inte ens gjort det på min egen TV, det hjälpte min killkompis mig med...
- Jaha. Jag som började tro att du kan allt!!
Situtationen löste sig smärtfritt utan minsta bekymmer, men det är efter en dags tankeverksamhet lite störigt. Varför gjorde jag inte som jag skulle gjort här hemma? Provat och kollat om det gick?
Jag hatar steretypa roller mer än alla andra. Varför i helvete placerar jag då mig själv på ett ställe där jag förväntas höra hemma?
Damn it. Skärpning P.
