"Din person har ingen logik"
Citatet är dessvärre sant...
I min bransch finns en kvinna, K, som jag tycker jättemycket om. Jag beundrar hennes sätt och gillar hennes personlighet. Jag vill inte vara som henne, men tycker verkligen verkligen om henne. Hon har en skön stil och kör sitt eget race rätt igenom. En del jämför oss två, jag väljer att ta det som en komplimang, även om jag vet att inte alla skulle göra det.
När vi sågs sist så satt vi ner och snackade om livet i allmänt. Jag flummade väl ut en del och lite fram och tillbaka, sådär som jag gör mest. Jag tyckte vi hade det jättetrevligt, vi var liksom ett helt gäng brudar i olika åldrar som skrattade och flamsade när tröttheten var som värst och man hade jobbat för länge.
"Alltså fy fan P, va jobbig du måste vara att leva med. Din person, den har ju ingen logik liksom..."
Och så skrattade alla, inklusive jag själv. K däremot tittade grundligt på mig och skakade på huvudet, halvt road; -"Jag menar det, jag förstår mig inte på dig, du är fantastiskt ologisk och helt otrolig." Jag slutade skratta ganska omedelbart, för helt plötsligt så var jag faktiskt inte helt med på noterna längre. Jag tog ett steg tillbaka och frågade K vad hon menade. Hon fortsatte att skaka på huvudet och log åt mig. Upprepade samma sak igen, kramade mig och gick. Sedan dess har vi inte setts.
Jag fortsatte jobba eftermiddagen ut, men kunde inte riktigt släppa hennes ord. Fortfarande, två veckor senare, har jag ingen aning om jag ska ta det som positiva ord eller inte. Jag antar att jag valt att inte göra det. Däremot tänkvärda. Jävligt tänkvärda.
I min bransch finns en kvinna, K, som jag tycker jättemycket om. Jag beundrar hennes sätt och gillar hennes personlighet. Jag vill inte vara som henne, men tycker verkligen verkligen om henne. Hon har en skön stil och kör sitt eget race rätt igenom. En del jämför oss två, jag väljer att ta det som en komplimang, även om jag vet att inte alla skulle göra det.
När vi sågs sist så satt vi ner och snackade om livet i allmänt. Jag flummade väl ut en del och lite fram och tillbaka, sådär som jag gör mest. Jag tyckte vi hade det jättetrevligt, vi var liksom ett helt gäng brudar i olika åldrar som skrattade och flamsade när tröttheten var som värst och man hade jobbat för länge.
"Alltså fy fan P, va jobbig du måste vara att leva med. Din person, den har ju ingen logik liksom..."
Och så skrattade alla, inklusive jag själv. K däremot tittade grundligt på mig och skakade på huvudet, halvt road; -"Jag menar det, jag förstår mig inte på dig, du är fantastiskt ologisk och helt otrolig." Jag slutade skratta ganska omedelbart, för helt plötsligt så var jag faktiskt inte helt med på noterna längre. Jag tog ett steg tillbaka och frågade K vad hon menade. Hon fortsatte att skaka på huvudet och log åt mig. Upprepade samma sak igen, kramade mig och gick. Sedan dess har vi inte setts.
Jag fortsatte jobba eftermiddagen ut, men kunde inte riktigt släppa hennes ord. Fortfarande, två veckor senare, har jag ingen aning om jag ska ta det som positiva ord eller inte. Jag antar att jag valt att inte göra det. Däremot tänkvärda. Jävligt tänkvärda.
Kommentarer
Trackback
